The Hugos repar på övervåningen hos familjen Toft i Hejde. Här Loke Nordesjö, Hugo Toft, Liam Eriksson och Conrad Bäckström.
DU&DU&DU&DU&JAG
Till att börja med, innan du läser vidare: Tryck igång ”Devil in Disguise”, ”Blue Suede Shoes”, ”That’ll Be The Day” eller varför inte ”Last Date” med Spotnicks. Och för all del, den i sammanhanget betydelsefulla ”Apache” med The Shadows.
Då vet du vad det här handlar om och kommer i riktigt go och varm stämning.
Sådär ja, för:
På tämligen kort tid har nämligen The Hugos från Klinte-trakten tagit över den musikaliska stafettpinnen från The Clintstones, ett band också det från Klinte som på 60-talet spelade samma typ av låtar.
Låtar från en annan tid, en tid då allting var möjligt och framtiden ljus. Andra världskriget var sedan länge över och rekordåren tog vid.
Det var dessutom alltid solsken och runt dansbanorna, de som fanns i varje buske, hängde de kulörta lyktorna tätt.
Nåja.
Då var då och nu är nu och på andra våningen i ett hus i Hejde håller Conrad Bäckström, Liam Eriksson, Loke Nordesjö och Hugo Toft till och repar in sina dängor från en annan tid.
Käkar Billys fryzpizza i pauserna och snackar om plugget och pop och bio så klart.
Vi pratar om det i den här intervjun, men också om den enorma logistik som krävs då ingen av dem ännu har körkort, om bandnamnet och slår dessutom en signal till deras gemensamma musiklärare.
Klintehamnsbandet Clintstones, med Lasse Wallin, Tommy Johansson, Lasse Högdal, Alvar Lindgren och Roland Tofftén, vid en spelning i beklädnadsaffären i samhället 1966.
Låt oss först ta oss an bandets medlemmar, en efter en:
Hugo Toft spelar gitarr och pluggar teknik, andra året på Wisbygymnasiet. Musikintresset kommer från släkten, pappa Martin har musicerat flitigt och så även farfar och farmor, Rickard och Lena, i skånska Örkelljunga.
Det är där Hugo tillbringade sina första år, innan han med familjen flyttade till Gotland och Skogs i Hejde, där hans mamma Desirée har sina rötter, lagom till första klass
– Jag minns när jag var liten och åkte med farfars och farmors dansband Floridos på spelningar, det är klart att man fick intresset med sig då, säger han.
Det är alltså på den gård i Hejde där familjen Toft bor som The Hugos har sin replokal, en gård som gått i släkten på mammans sida.
Nyrenoverat och fint, kristallkrona i taket, ingen skitig källarskrubb som så många andra band är hänvisade till.
Vägen ligger öppen för The Hugos, men hur långt och länge de följer den vet ännu ingen. Hugo Toft, Conrad Bäckström, Loke Nordesjö och Liam Eriksson har alla känt varandra sedan de var små.
Bakom trummorna hittar vi Loke Nordesjö som bor i Klinte och går i samma klass som Hugo. De båda har känt varandra sedan förskolan.
På ett sätt är han den udda fågeln i bandet för han var från början inte alls såld på dansmusiken från mitten av förra seklet.
Han var mer för ett lite nyare sound…eller, nja, inte så nytt det heller: 80-talets synthpop och band som Depeche Mode, New Order, Human League och Yazoo.
– Sådant där blippeliblopp som man blir glad av, skrattar han. Men därför är det kul att spela låtar i en helt annan stil, jag ser bandet som kvalitetstid med kompisarna.
Vid sidan om musiken har han ett specialintresse: Att bygga Lego.
Nej, inte hus och gator och sådant, istället betydligt mer avancerade byggen av vilka några finns utställda på Lego House i danska Billund. En morot riven på rivjärn, till exempel, och en smältande glass.
Loke Nordesjö bygger det mesta i Lego och har byggen som visas på Lego House i Danmark. Dessa cupcakes är dock inte hans verk.
Gitarrist är även Liam Eriksson som bor i Sanda och Levide och pluggar naturbrukslinjen på Lövsta. Lantbruket har alltid varit hans stora intresse – inte minst dess maskiner.
Han lägger ner en del av sin fritid på lantbruksmuseet i Havdhem och dess gamla traktorer. De är värda att bevara, som en del av vår kulturhistoria, tycker han.
Men han spelar inte bara gitarr.
– Jag spelar durspel också, ett sorts dragspel. Men sedan vi började med bandet har det mest blivit gitarr.
Veterantraktorer är ett lika stort intresse som musik för Conrad Bäckström och Liam Eriksson.
Intresset för gamla maskiner har han tillsammans med bandets fjärde medlem, Conrad Bäckström. Han hanterar basen, ”fyra strängar räcker”, som han säger. Och så sjunger han.
Conrad bor en bit utanför Klinte, ska bli rörmokare och går därför VVS-utbildningen på Wisbygymnasiet.
Men musiken är en stor del av livet, så har det alltid varit. Den gamla musiken som han har med sig från pappa och farfar.
Ricky Nelsons ”Hello Mary Lou”, till exempel. Han minns hur han redan som liten sjöng den i lekplatsens gunga.
…och nu är tillvaron utanför skolan fylld av gamla fina låtar, gammaldags musik.
Det har gått fort framåt för The Hugos, många spelningar med gott mottagande av deras 50- och 60-talsmusik. Från vänster Loke Nordesjö, Conrad Bäckström, Liam Eriksson och Hugo Toft.
Se där, ja. Där har vid dem, killarna i The Hugos. På bara snart ett par år har de blivit the talk of the island, uppskattade och ivrigt bokade.
Några dagar före den här intervjun har de spelat på engelska puben i Visby, Black Sheep Arms. Trångt och svettigt och många klackar i taket.
Framöver väntar en hel massa ytterligare bokningar, i sommar bland annat som förband till musikaliska släktingen The Refreshments och deras gig på Gangvide i När.
Men hur kommer sig då allt detta? Hur blev de ett band?
Kaffe och bullar på bordet, de övriga tre har tagit sina mopeder till den här träffen hos Hugo, och jag frågar just det:
Hur blev ni ett band?
Jo, bland annat tack vare en inspirerande musiklärare på Klinteskolan, Janne Ahlström. Och detta är värt att notera, så viktiga kan just lärare oavsett ämne vara för en persons riktning i livet.
Ricky Nelson hade på 60-talet hits som "Hello Mary Lou", en låt som The Hugos sångare Conrad Bäckström nynnat på sedan han satt i sandlådan
Jag ringer givetvis upp Janne efter besöket hos bandet, men vi väntar med hans reflektioner.
Först Hugo:
– Det var Janne som hörde oss var och en när vi satt och spelade på lektionerna, han tyckte vi kunde börja spela tillsammans, det var jag, Conrad och Liam i början.
Gitarr, gitarr och bas, alltså.
Men så behövdes en trummis. Vid tillfället råkade Loke under en lektion sitta vid trumsetet när Hugo spelade melodislingan till gitarrlåten ”Apache” med The Shadows.
…och på så sätt hamnade även han, pushad av Janne Ahlström, i gänget.
Clara Klingenström har, precis som The Hugos, fått en push framåt av musikläraren Janne Ahlström. Då jobbade han på Högby i Hemse, nu är han på Klinteskolan där han gör sitt sista år som lärare.
För så är det. Ingen av dem har gått någon musikutbildning, samtliga är självlärda. Ingen kan noter, men det kan inte Benny Andersson heller och Björn Afzelius hade på sin tid streck – underkänt – i musik.
Det finns helt enkelt inte bara en väg fram. Och för The Hugos är känslan viktig, wild and crazy, de har sina brister men blir förstås hela tiden bättre.
– Och vi blir definitivt bättre på att dölja när vi kommer av oss, säger Loke.
Och dessutom är de inte helt trogna originalen, de gör sin egen grej, stöper om låtarna till sina och kör till exempel Jerry Lee Lewis pianovilda ”Great Balls of Fire” helt utan piano.
The Hugos har på bara knappt två år skapat en trogen publik med sin repertoar av glada dansvänliga låtar från 50- och 60-talet. Det finns de som kallar The Hugos för rockabilly-band men själva anser de att de är betydligt mer breda än så.
Så vad minns då Janne Ahlström av de här grabbarna, Janne som även varit en betydande del i att Clara Klingenström nått dit hon nått. Tack vare bland annat honom tog hon sig till skolan även de dagar då resten av livet tedde sig mörkt.
Jodå:
– Jag kommer ihåg hur Hugo satt och spelade ”Apache”, vilket är väldigt ovanligt. Jag frågade hur han kände till den låten och det visade sig då att han hade musiken i släkten.
Ahlström såg sedan talanger även hos övriga tre, sade åt dem, klart och tydligt: ”Nu väljer ni musik i 'elevens val' och så startar vi ett band”.
Magkänslan sade att det skulle gå bra, så säger han det i dag:
– Jag lärde dem lite tricks, fick dem att hitta rätt tonart och komma igång. Men det här är mycket ovanligt, det händer kanske vart tionde år att man hittar den här talangen, säger Janne Ahlström.
En del av Elvis Presleys låtar ingår i The Hugos repertoar.
Den första låt de lärde sig var redan nämnda instrumentallåten ”Apache”, sedan växte repertoaren med ”Blue Suede Shoes” och ”Hello Mary Lou”.
Deras allra första konsert var på skolavslutningen då de slutade nian, första spelningen för allmänheten kom en tid senare, på torget i Klinte sommaren 2022.
De skrattar åt det i dag, så det lät! Tycker de. Mycket har de utvecklats sedan dess.
De har repat och repat, i dag har de 39 låtar på repertoaren, ytterligare sju, åtta ligger på vänt. Spelat mycket live också, på fjolårets studentbal, till exempel.
– I början visste vi inte något om något och vi hade inga grejer, inget PA, ingenting, pappa grävde fram några gamla reliker som vi kunde använda, säger Hugo.
– Ja, ”ge mig en XLP-kabel”, vadå? Vad är det? Jag minns jag fattade ingenting, skrattar Conrad.
The Spotnicks på Gröna Lund i juli 1969. The Hugos har deras låt "Last Date" bland de 39 låtarna på repertoaren.
Men med tiden har de lärt sig, köpt på sig prylar; ljudanläggning, lampor och annat som behövs för att ställa till med show.
De har en bit kvar till Rolling Stones 77-långtradarturnéer men det krävs i alla fall tre personbilar för att få med allt de behöver.
Betänk då att ingen av medlemmarna ännu har körkort. Att lasta Conrads Crescent 1279 från 1968, ”stockholmare” kallad och den hans farfar Stig använde för att pendla till jobbet på Klintebys gård, räcker föga.
Det är den gamla stilen som gäller för The Hugos. Conrad Bäckström med sin Crescent 1279 från 1968, en så kallad ”stockholmare”, och polarna Liam Eriksson, Loke Nordesjö och Hugo Toft. Och för dig som undrar: Jo, Conrad har hjälm när han kör sin moppe.
Spelningarna innebär alltså tämligen avancerad logistik – och välvilliga föräldrar. Vilket de har, påpekas ofta under intervjun.
När det drar ihop sig till gig går Messengergruppen med musikanter och föräldrar varm.
Utrustningen fördelas så här:
• En bil med Loke och hans trumset.
• En bil med halva PA-anläggningen och två musikanter.
• En bil med andra PA-halvan, instrument och även lamporna ska in någonstans samt kvarvarande bandmedlem.
Inte nog med att föräldrarna kör er dit, de ska köra er hem också mitt i natten?
– Ja, men de ställer upp och tycker nog det är lite roligt. Min pappa brukar säga det, ”det här händer nu, man måste passa på, snart är den här tiden över och ni kör själva” och ja, så är det ju.
Fint sagt, tycker jag. Och du, Hugo, har tåliga föräldrar som låter er repa här hemma.
– Ja, men de säger samma sak, att det är roligt att vi har musiken. Och min pappa har alltid spelat mycket och är min mentor i det här.
– Han är eld och lågor och har hjälpt oss mycket, säger Loke. Och så känner vi också. Det händer nu, det är bara att följa med och njuta.
Hugo Tofts farmor och farfar reste en gång i tiden Skåne runt och spelade upp till dans med bandet Floridos.
I gymnasieåldern ligger framtiden långt fram och ett år är en epok, nu är just precis ”nu” och vad som händer ”sedan” vet de inget om.
Men i någon mån rustar de ändå för framtiden, utrustning köps ju in, kanske ska de försöka spela in några låtar, några andra mål är inte uttalade.
– Vi kör i sommar och säkert nästa sommar och sedan ska vi in i Kronan och sedan väntar…livet, säger Conrad.
Jaja, ta det lugnt nu!
– Vi får väl se om man pluggar vidare eller hur det blir. Men vi kan väl alltid återvända till bandet, kanske spela lite mindre…men vi har det här tillsammans nu och det är fint.
The Hugos har skaffat såväl logotyp som enhetlig scenklädsel, på repertoaren står 50- och 60-talsmusik.
En viktig fråga återstår: Bandnamnet. The Hugos. Jodå, även här hade musiklärare Ahlström ett finger med i spelet.
De var ju en typ av dansband – ett band som spelar upp till dans – och är så alltjämt så till en början blev det Hugoz med just ”z” i svansen.
Men så kom den där spelningen på torget i Klinte, vad skulle de heta? Panik! …men för många var de redan just Hugoz…
– …så det var ingen idé att byta men vi hottade upp det lite, tog bort ”z” och lade till ”The” i början, berättar Hugo.
…och så blev det som det blev. Numera har de såväl en logotyp som enhetliga scenkläder.
The Hugos.
Här är de nu, fyra grabbar som känt varandra sedan de var små med förmågan att glädja de som lyssnar med tidlösa låtar, lika smittande nu som då.
– Och det är inte på varje sommarjobb man får applåder, som Loke uttrycker det.