Anette Wallin Robertson, uppvuxen i Bro, flyttade in i huset på Stora Råby för 25 år sedan. Där lever hon nu med dottern Liv och även sönerna Duncan och William.
Redan tidigt, i samband med renoveringar, hittades sju gamla brev under golvplankorna.
Spröda, gulnade försändelser med sirlig handstil, ibland svår att tyda.
Det första postat av en August Lindbom i orten Elk Rapids i Michigan, Amerika den 16 december 1883, det sista brevet är daterat 24 april1884.
I denna, visar det sig, sista hälsning skriver August att han är på väg hem till sin fädernes-ö: ”om jag lever så reser jag hit igen när jag varit hemma hos er båda, hälsa alla bekanta från din August (otydligt) mig din darling, Adjö min älskade hustru samt dotter”.
På måndagskvällen berättade SVT-programmet ”Det sitter i väggarna” historien om såväl breven som Stora Råby i stort.
Byggnadsantikvarien Erika Åberg och programledaren Rickard Thunér reste genom husets förflutna och bland de många generationer som slitit dess golv.
Anette Wallin Robertson har alltid undrat, säger hon. Fantasin har fått näring.
– Vilka barnfötter har sprungit här, där mina barn också sprungit, hur gick det för dem sedan…att leva i ett så här gammalt hus gör en ödmjuk inför livets gång, säger hon.
Det var byggnadsvårdaren Henrik Larsson som tipsade om familjen Wallin Robertson och Stora Råby när SVT letade efter gotländska hus till femte säsongen av ”Det sitter i väggarna”.
Under en vecka i maj gjordes inspelningarna och familjen fick då också ta del av allt som redaktionen grävt fram.
Som berättelsen om breven.
Om mamma Anette tyckt att kronologin varit särskilt intressant – som att gården gått i samma släkt i 300 år – så har 17-åriga dottern Liv fascinerats allra mest av brevens berättelse.
– Jag har faktiskt hållit föredrag om det i skolan, berättar hon.
Brevskrivaren Augusti Lindbom föddes i Visby 1856, som 16-åring kom han första gången som dräng till familjen Nordström på Lilla Norrgårda 15 i Väskinde.
Gården drevs av Petter Nordström och dennes hustru Emma, hos som senare kom att få de gömda breven. August drog vidare till andra gårdar men återvände till Lilla Norrgårda där Emma övertagit rollen som husbonde sedan maken avlidit 1874.
Det tog inte lång tid innan Emma var gravid och den 24 juli 1876, på Augusts 20-årsdag, föddes dottern Hulda, i födelseboken angiven som ”oäkta”.
Men August var rastlös, flyttade runt på ön och tog våren 1883 steget att emigrera till Amerika, i likhet med 12 000 svenskar, under de mest intensiva åren i sent 1800-tal.
Brev efter brev sändes över Atlanten, kärleksbetygelser och en och annan slant, August var mån om sin familj där hemma.
Men så, i april 1884, kom alltså sista brevet. Ingen vet vad som hände sedan, SVT:s forskning har inte givit några svar.
Men vardagen var hård i svenskbygderna där blev guldet till sand. Sannolikt dog han en plötslig död och Emma lämnades ovetandes med sin sorg.
Åren gick, dottern Hulda växte upp, träffade Olof Hägg som hon gifte sig med och flyttade till en gård de tagit över efter släkten Nordström – Stora Råby.
I fem år, bara fem år, levde de där innan de flyttade vidare till Björnung i Lokrume.
Emma gifte aldrig om sig utan följde med dottern Hulda i alla flyttar.
I Stora Råby råkade breven från hennes livs kärlek bli kvar och hittades drygt 100 år senare, påtagliga hälsningar från en annan tid till den i dag digitala världen.
Liv Robertson är djupt fascinerad:
– Det är en så stark, fin och sorglig kärlekshistoria. Efter att vi fått veta att Hulda är begravd på Endre kyrkogård sätter jag blommor där ibland, säger hon.
För så är det, var Emma blev av är oklart men Hulda och Olof Hägg vilar i sin eviga sömn inte långt från den gård de bebodde några få år av sina strävsamma liv.
Anette och dottern Liv är glada att de fick hjälp att hitta sin gårds historia, den som nämns i skrift första gången 1523, i räkneboken tillhörande Søren Norby, länsherre på Visborgs slott; ”levererat ett lass bark”.
Men också att de funnit denna starka kärlekshistoria under sitt eget golv.
Hon är bara 17, Liv, men tycker väldigt mycket om gården. En gång i tiden skulle hon vilja ta över den, säger hon.
– Det är kallt ibland när man inte eldar, men det är mysigt att gå här i raggsockor och kofta på vintern. Och betyder det ännu mer, när man fått veta lite om historien, säger hon.