Hon blev pastor i frikyrkan, men har gått sin egen väg. Josefin Lennartsson menar att hon inte kan stå för den tystnadskultur hon mött inom kyrkan.
Elden sprakar hemtrevligt i kaminen i köket medan Josefin Lennartsson berättar hur hon flyttade in i somras.
– Jag och Axel träffades under pandemin. Då bodde jag utanför Södertälje och var trött på singellivet, säger hon och berättar hur mycket hon uppskattar flytten till Gotland och Hejdeby, och till det lugn som ett hav skapar som distans till omvärlden.
För Josefin Lennartsson har livsresan varit längre än så, uppvuxen i en frikyrklig familj sökte hennes föräldrar sina drömmar som missionärer i västra Afrika. Där utsattes hon som barn för de sexuella övergrepp som påverkat en stor del av hennes liv.
– Jag fick med mig ett trauma som jag inte tog tag i förrän jag var 23 år. Det som händer när barn är med om trauman är att de kapslar in det, säger hon och berättar att hon som tolvåring mådde dåligt och led av stress och magbesvär.
Följderna av de sexuella övergreppen blev en del av hennes personlighet.
– Jag var inburad av skuld och skam. Jag hade en inre demon som hela tiden höll koll på mig och drev på prestation och en osund livssyn, säger Josefin Lennartsson och berättar om sökandet efter djupare mening som ledde henne till bibelskola och vidare studier.
Josefin Lennartsson trivs med lugnet på Gotland och huset i Hejdeby.
För åtta år sedan blev hon pastor i frikyrkan, en kyrka som hon inte längre står bakom fullt ut och där hon i andras ögon uppfattas som obekväm.
– Det finns saker man behöver ta itu med, men inte gör. Inom kyrkan finns en utbredd tystnadskultur, säger hon och beskriver miljöer som destruktiva med grogrund för allt det som metoo-rörelsen drivit på utanför kyrkans väggar.
I dag har Josefin Lennartsson lämnat sin tjänst och tagit ett steg bort från kyrkan, men inte från gud.
– Det som driver mitt engagemang är varför folk lämnar kyrkan och svaret är inte enkelt. Men vi lever inte som vi lär, ibland är kyrkan mer en social klubb än en gemenskap där man brottas med livet tillsammans, säger hon.
Josefin Lennartsson bor sedan i somras hos maken Axel i huset i Hejdeby. Efter att ha grubblat på de existentiella frågorna i hela sitt liv hoppas hon kunna hjälpa andra att blomma och leva på det sätt som de själva vill.
Samtidigt med flytten till Gotland började Josefin Lennartsson läsa till existentiell vägledare, där hon hoppas kunna både blomma själv och hjälpa andra att må bättre.
– Jag är ute och föreläser ibland och kan gärna predika, men just nu behöver jag vaka över min frihet och odla min tro utanför alla ramar, säger hon.
Där ingår att fundera över varför många är fysiskt friska, men mår dåligt ändå. Svaret, menar hon, är existentiell ohälsa som kastar sin skugga över resten av livet – där hopp är en nyckel som fattas.
– Hopp är en inre själslig muskel som vi tränar genom att prata om den, säger hon och menar att hoppet är den skatt som kyrkan har men inte alltid förmår att nå ut med.
Coronapandemin har ytterligare spätt på den själsliga ohälsan, befarar Josefin Lennartsson.
– Vi har alla ett kollektivt trauma. Nästa våg efter corona kommer att vara en psykisk ohälsopandemi, säger hon och berättar om läkare och psykologer som saknar verktyg och sökt sig till samma utbildning som hon:
– Man känner frustration över att de existentiella frågorna inte får plats i vården.
Aktuell med kommande kurser efter nyår, och en nyutgåva av sin bok "Mer än en överlevare – en handbok från ödemarken" hoppas Josefin Lennartsson få andra att hitta meningen med livet. Även om resan varit jobbig för henne själv kan hon se att hon vuxit av den kris och det trauma som följt henne under så många år.
– Med rätt verktyg kan vilken skit som helst bli till gödsel, både på åkern och i våra egna liv.
Josefin Lennartsson och Axel Pettersson är ett par och jobbar båda hemma, hon som vägledare och han som psykolog.