Karin Jacobsson med en av tolv stolar i en serie hon ska hjälpa en kund med.
När Karin Jacobsson i Hellvi går till jobbet är det inte många steg. Tvärs över gårdsplanen, i ladans gamla hönshus, har hon sin möbeltapetserarverkstad. Efter två år har hon ännu inte fått upp skylten ute vid vägen.
– Jag har snart fullbokat till oktober, säger hon och berättar om sin resa, och insikt att det finns andra värden än pengar i livet.
Den tidigare karriären var snabb, och ledde till ett jobb som förskolechef på bara några år.
– Efter gymnasie till barnskötare blev det tre år till förskollärare i Kalmar. Jag jobbade ett år på Kabyssen på Gråbo, när jag såg annonsen om vikariat på Loket i Lokrume, säger hon.
När chefen på kooperativa förskolan Loket slutade tog Karin över.
– Då var jag 23 år – för ungt kan man säga nu efteråt, säger hon och berättar om ansvaret för upp till 10 anställda och som mest 26 barn.
Att alltid ha barnens bästa i fokus, utan en chef att vända sig till uppåt, var i perioder tufft. Hemma fanns två egna barn, och ett gammalt kalkstenshus som hon och sambon Jerry renoverade från grunden.
– Anledningen till att jag tog tag i att göra något annat var att jag gick in i väggen. Jag hade blivit mitt jobb, och började fundera, vem var jag utan Loket, säger hon och berättar att förskolan fortfarande ligger henne varmt om hjärtat efter alla år.
Varje morgon börjar Karin i sin verkstad klockan 07. Efter en timme tar hon långrast, för att gå en skön promenad med sin hund Mira och ibland med kompisen Johanna och schäfern Dobby.
Efter att ha varit sjukskriven nästan ett år växte beslutet fram att göra något annat. Kontakter med regionens vuxenutbildning ledde till ett års lärlingsplats – om hon själv hittade en möbeltapetserare.
– Det fanns typ två på ön! Men så hittade jag fantastiska Vivungs tapetseri, Kerstin och Ann, i Vänge, säger Karin Jacobsson och berättar att studielånen till förskollärare precis var betalda.
Nu blev det nya. Yrkeshögskolan i Leksand erbjuder studier, med möjlighet till praktik på hemorten. Därmed blev det totalt tre år på Vivungs för Karin. Att ha vågat ta klivet och skola om sig mitt i livet har hon aldrig ångrat.
– Ska man gå och vänta på pension i kanske 20 år? Nej, det är inte rimligt – man kan ju dö om 10, säger hon krasst.
Karin Jacobsson trivs med att få jobba med händerna och rå sin egen tid, lyssna på ljudböcker och styra arbetsdagarna själv. Just nu lägger hon sista handen vid en dyrgrip, en Carl Malmsten-soffa som fått gyllengul ny klädsel.
Det har gått två år sedan Karin öppnade egen firma. Sedan dess har hon minst av allt varit sysslolös, även om timpenningen sällan motsvarar hennes gamla som chef. I stället fick hon friheten att bara ha sig själv att bestämma över.
– Det är fantastiskt skönt att kunna låsa dörren, om det är en strålande vacker dag, och kunna åka en sväng till havet, säger Karin Jacobsson och berättar att det hon möjligen kan sakna är kollegor.
På högtalare i ateljén är ofta en ljudbok på medan hon jobbar.
– Boken lever i hela verkstaden, jag bara slukas och det är helt fantastiskt, säger hon och berättar att fikastunder går utmärkt att ha med andra småföretagare via Skype, och att Folkets hus i Rute har soppluncher på fredagar.
Till inredningen till en husbil uppskattar Karin Jacobsson att det kommer att gå åt omkring 13 meter grått viskostyg.
Att våga ta steget och undersöka vem man är utanför sin komfortzon och yrkesroll är utvecklande, menar Karin Jacobsson. Hon är övertygad om att hon har framtiden för sig i att hjälpa andra att ta vara på begagnade möbler. Inte minst i tider av klimattänk.
– Det som hade varit en dröm vore att nischa sig mot mindre ställen, som hotell, och att själv få inreda och göra det personligt, säger hon.
Hon hoppas också kunna nätverka mer med andra företagare.
– Jag gick från ett übersocialt jobb som förskolechef med kontakt med ett 70-tal personer om dagen till det här – ibland ingen på en hel dag.