DU&JAG
Helsingfors om vintern; snö, kyla, mörker. I två år nu har Richard och hustrun Lotta bott i den finska huvudstaden, hur länge till är oklart. Kontraktet går ut nästa höst.
Rickard är VD för Soe Busproduction Finland, ett bolag inom Scania-koncernen, och pendlar varje dag de tio milen enkel resa till kontoret i Lahti, skidstaden där världscuptävlingar avgörs denna helg.
Det kom att bli inom just Scania han tog sig ut i världen – Nederländerna, Sydafrika, Indien och nu alltså Finland – och vi ska ta oss till de platserna i den här artikeln.
Men först gör vi avstamp i alltings början, i Hemse.
För det är gotlänning han är från födseln, Richard som då hette Persson.
Där lirade han, Kerstin och Lars-Eriks ena grabb, fotboll om somrarna och hockey om vintern, och hade skolkamrater som Johan Lyander, Stefan Olsson, Dan Hultqvist och Ulf Bajas, killar som med tiden blivit musiker, tekniker, lärare och polis.
Jag frågar vad han drömde om, då i högstadie- och gymnasieåren, vilka tankarna på framtiden var:
Hur minns du det? Längtade du ut i världen redan då?
– Nej, det var nog mer att skaffa mig en riktig utbildning och kanske göra karriär inom något företag. Det jag visste var att jag inte ville bli bonde eller fiskare eller liknande. Mamma växte upp på bondgård i Stenkyrka och det lockade aldrig.
Det här är fjärde delen i en intervjuserie med gotlänningar som flyttat i världen. För närvarande, åtminstone i drygt ett år till, bor, arbetar och lever Richard och hustrun alltså i Finland. Den här intervjun görs på telefon en förmiddag i januari.
Det var efter den fyraåriga tekniska linjen på gymnasiet, vilken slutfördes i Stockholm, Richard efter militärtjänsten på HMS Carlskrona (världsomsegling!) hamnade på Scania i Södertälje 1989.
Där träffade han sin blivande fru, Lotta från Gnesta, vars efternamn han nu bär. De två har genom åren, tillsammans med sina barn, blivit en sammansvetsad enhet, något som krävs för ett liv med ständiga förflyttningar.
Ja, säger Richard:
– En stabil familj är det viktigaste, det finns många exempel på de som inte klarat tjänster utomlands på grund av att det inte funkat hemma. Men vi har verkligen vuxit ihop efter alla år, säger han.
Den internationella yrkeskarriären började för 20 år sedan, då almanackan visade 2000.
Efter tio år vid företagets anläggning i Södertälje fick Richard erbjudande att bli produktionchef vid Scanias största anläggning i Nederländerna, i staden Zwolle.
Det gav familjen smak på ett annat, annorlunda liv.
– Vi trivdes fantastiskt bra. Året före fick vi vårt första barn, Ida. Efter ett år där föddes sonen Ijzac. Barnen fick gå i holländsk skola och vi lärde oss språket flytande.
Sittandes i sitt VD-rum i Lahti berättar han med värme om de fem åren i Zwolle; om Hansestaden med sin ringmur, om den varma ortsbefolkningen, om den inbjudande mentaliteten.
Johan Lyander, förresten, nyligen nämnd. Skolkamraten, musikern. Jag tar kontakt; hallå Johan, vad minns du av Richard? ”En riktig sköning, han spelade klarinett i samma skolorkester som jag. Duktig på teckning också, vill jag minnas. Har för mig att vi sågs på någon studentnation när vi lirade med Gaston på det glada 90-talet”.
Det infinner sig en rotlöshet för den som ständigt bryter upp. Det är priset att betala för alla upplevelser.
Kontakter som tappas och ett ”hemma” som faktiskt inte finns. Ett litet sommarhus i Ljugarn är familjens enda riktigt fasta punkt i världen.
Vi kommer till det, till tankarna kring att aldrig riktigt jorda.
Men först skissar vi hans, och familjens, äventyr runt jorden. För efter fem år i Zwolle bar det 2007, efter ett par års mellanlandning i Oskarshamn, av betydligt längre bort. Till Johannesburg i Sydafrika.
Richard blev där ansvarig för import, export och produktion av lastbilar och bussar. Långa dagar, mycket jobb, hustrun hemma, en gemensam överenskommelse.
Från det öppna Europa hamnade de, bland bergen och slätterna, i ett delvis slutet samhälle.
Wårdemarks bodde i det välbeställda Dainfern golf estate, en inhägnad community där patrullerande vakter uppehöll säkerheten. Barnen fick transport till och från internationella skolan, familjen levde gott och utvecklade intresse för golf och tennis.
Jag reser dit via datorn: Eucalyptus-träd, väldiga villor, garageportar, murar och stängsel. Ett samhälle i samhället.
– Sydafrika är ett fantastiskt vackert land. Nackdelen är så klart segregationen, det är mycket problem med arbetslöshet och kriminalitet. Kontrasterna är tydliga mellan rika vita områden och svarta townships.
Det krävdes, säger han, planering och försiktighet att röra sig i vardagen, inte gärna körde de bil om kvällarna.
Under Sydafrika-åren fick Richard – han som en gång i tiden var en liten kille i Hemse – även ansvar för företagets verksamhet i Fjärran östern. Huvudkontoret ligger i Dubai och flygresorna – nio timmars direktflyg – blev många.
– Vi bodde kvar i Johannesburg, men åkte förstås till Dubai ibland med hela familjen.
Överväldigande lyx i Förenade Arabemiraten men också dess motsats, kontraster att ständigt förhålla sig till även där.
Förflyttningarna runt om i världen sker efter diskussion med företaget och 2012, efter fem år i Johannesburg, var det dags för ytterligare ett uppbrott. Från Sydafrika till staden Bangalore i södra Indiens inland; 15 miljoner invånare, Indiens Silicon valley.
”Incredible India” som inte lämnar någon oberörd. Färgsprakande, levande, ett ständigt brus, dygnet runt, Ferraris blandat med vankande kor; luftföroreningar, trafikproblem, tumult och en bubblande mage.
Familjen bodde också där i en inhägnad community, Palm Meadows. Det är en hel stadsdel där många familjer på internationella uppdrag bor.
Också tiden i Indien är ett gott och färgstarkt minne.
– Alltid stökigt men med någon slags oförklarligt system som gör att saker och ändå fungerar i slutänden. Vi trivdes oerhört bra, tog vara på tiden, spelade en hel del golf på fritiden och jag tvingades inse att hustrun faktiskt blivit bättre än mig.
Dock lyckades han en gång med ett hole-in-one på ett par 4-hål på Zion Hills-banan utanför Bangalore. Det firades efteråt med ett glas.
Efter fem år i Indien dök så tjänsten i Helsingfors upp. Det var 2018. Och där är han nu, Richard från Hemse.
Allt det här som Richard just berättat, om intrycken och upplevelserna, är det positiva med det liv familjen valt. Att lära känna nya länder, nya miljöer och kulturer och träffa folk i en internationell kontext som de annars aldrig hade träffat.
– Vi flyttar till en ny plats och sedan bor vi verkligen där. Ibland tar vi med oss möbler och bohag, ibland slänger vi och köper nytt beroende på vad som är billigast.
Du skaffar ett helt nytt liv?
– Ja, precis. Vi lämnar det gamla bakom oss och startar på noll på en ny plats. Ny kultur, nya människor. Det innebär en del utmaningar men också massor av möjligheter.
Familjen har valt att, trots allt, stanna förhållandevis länge på varje plats. I regel fem år. I första hand för att ge barnen trygghet och möjlighet att skapa sig en plats.
– Men det har funkat jättebra och de vet inget annat än att leva som vi gör. De har pluggat IB (International baccalaureate) vilket de kunnat hoppa på var som helst i världen. Det är också i första hand genom dem vi vuxna fått vår bekantskapskrets, man har lärt känna andra barns föräldrar.
Det märker de inte minst nu, i Helsingfors. Barnen har flyttat ut och studerar i Nederländerna, Ida i Haag och Ijzac i Maastricht. Richard och Lotta får klara sig själva, där de bor i en Piritaplatsen i centrala Helsinki.
– Nu kommer man inte kontakt med andra vuxna på samma sätt längre, det är tydligt. Det blir mer ensamt. Och i Finland är folk heller inte lika öppna som i Sydafrika eller Indien.
Men, säger han…
– …det är väl som vi svenskar, om man tänker efter. I Sverige går vi också till affären efter jobbet och sedan hem, vi har inte den där kafékulturen som finns i många andra länder.
Okej, en kontakt till, jag får tag i Stefan Olsson, han på PA-kompaniet, skolkamraten, redan nämnd, vad minns du?: "Vi sportade en del, har för mig att Richard var rätt bra på pingis. Och så var han ganska full i fan också!".
Den enda fasta punkten familjen har är det där sommarhuset i Ljugarn, det är platsen de pratar om, platsen de längtar till.
Där landar de några veckor varje sommar, umgås med vänner så mycket det går. ”Men de har ju sina liv” som Richard uttrycker det.
– Barnen har de senaste åren haft tur att få sommarjobba på Coop där vilket gör att de träffar egna vänner och skapar en egen tillvaro i Ljugarn, det känns värdefullt att de får sin egen förankring dit.
Pappa Lars-Erik från Stånga arbetade på Hemse Modul och mamma Kerstin, från Stenkyrka, hade tjänst på Hemsebadet. De bor alltjämt kvar i Hemse.
Syskonen Cecilia, Carolina och Markus har alla lämnat Gotland, men Richard har lämnat det ”mest”, kan man säga.
Sällan är han och hustrun på svensk mark, förutom Ljugarn-vistelserna om sommaren. Lämnas tidsutrymme är inte Sverige förstavalet; från Johannesburg öppnade sig hela Afrika, från Bangalore resten av Asien, dit riktade sig upptäckarivern.
En lägenhet finns i Stockholm, men den har de aldrig bott i.
– Så vad ska vi egentligen ha den till, funderar han.
Låt oss nu återkomma till det där med rotlösheten. Richard och resten av familjen har vänner och bekanta välden över, upplevelserna är många. Det är det positiva. Framsidan.
Baksidan är att aldrig riktigt ha tid att rota sig och att kontakten tappas med vänner, med familj och släkt.
Något riktigt ”hemma” finns inte. Jag frågar om det, om var ”hemma” ligger.
Finns det en sådan fysisk eller geografisk plats?
– Nej, det finns faktiskt inte för oss. Och det är väl det allra mest negativa med den här livsstilen, att rötterna dras upp mer och mer för varje år.
Vilka svenska vanor och traditioner håller ni hårt på?
– Främst jul- och sommartraditionerna, viktigt har också varit att skaffa svenska vänner ute i världen, det har vi fått många genom åren.
Vart det bär av när Helsingfors-kontraktet går ut hösten 2022 vet han inte. Kina? Brasilien? Någon annanstans i Europa? Scania har verksamhet överallt, möjligheterna är många.
– Så i slutet av det här året får jag väl ta upp en diskussion om framtiden med företaget. Man får förfrågningar då och då, ibland har jag sagt ja, ibland nej. Det handlar mest om tajming.
Men tanken är att fortsätta utomlands?
– Ja, än så länge har vi inte några planer för Sverige, men man vet aldrig, det hänger på vilken tjänst man blir erbjuden.
För trots allt detta, trots ett liv i ständig förändring, är känslan för Gotland stark. Det återkommer han ofta till under intervjun.
Som om det förstärkts ju längre tid han befinner sig därifrån. Något vackrare är Ljugarn om sommaren kan han svårligen tänka sig, tycks det.
Så blev det, livet. Så här långt. En ständig förändring, det enda som är varaktigt är accenten. Kanhända har det slipats en aning, men det är ändå ingen tvekan om var rötterna finns. Pa Hemse.