"Vi vill dela med oss av hopp till par som kämpar. Det finns hjälp att få. Vi hjälper till med det vi kan, men man kan göra det på andra ställen också, säger Johanna Fryk, som själv har fått psykologstöd och själavård efter depressioner, utbrändhet och skilsmässa. Tillsammans med sin man Anders är hon pastor i Hemse Pingstkyrka.
När Johanna först kom till ön 2004 var de skilda. Hon började sin praktik i Visby när hon utbildade sig till officer i Frälsningsarmén. Samtidigt hade hon återupptagit kontakten med sin exman Anders.
– Då upplevde jag väldigt starkt att det var här jag ville tjäna. Något år senare var vi och besökte kyrkan här på Hemse och fick en sådan stark känsla, eller kärlek, att hit ska vi. Sedan blev det inte riktig så i början, säger hon.
När hon var färdigutbildad blev hon placerad på fastlandet, först i Stockholm och sedan i Umeå. Johanna och Anders hade gift sig igen och blivit föräldrar. De tänkte fortfarande på Gotland. Så fick hon en tjänst på Frälsningsarmén i Visby och han fick jobb i deras café. Familjen bodde i en liten tvåa och letade efter större boenden söder om stan.
– Vi hade fortfarande en känsla av att vi ville vara på Hemse. Vad ville gud med det? Vi bad mycket och ville att Frälsningsarmén skulle starta upp på nytt här, säger Johanna.
Frälsningsarmén i Hemse hade stängt 2013 och hade då inte haft någon aktiv frälsningsofficer där på många år. Anders hade påbörjat sin utbildning till officer, i det kristna samfundet som använder sig av militära termer och graderingar. Titeln motsvarar yrkesrollen som pastor.
– Jag ville verkligen bli frälsningsofficer och vi hade den här visionen om att starta upp Frälsningsarmén här i igen, säger Anders.
– Och vi ville jobba tillsammans, tillägger Johanna.
Men då fanns det inte ekonomi för att förverkliga deras vision.
– Det är det svåra i vår bransch. Det måste finnas någon som vill betala, så det är alltid svårt för alla församlingar. Det är upp till medlemmarna och i med att vi ville starta upp på nytt, så fanns de inte här, förklarar Johanna.
Men det fanns en annan församling på orten. Pingstkyrkan hade inte haft någon pastor på några år och paret kunde dela på en heltidstjänst där.
– Det var ett stort steg att lämna frälsningarmen efter 25 år, säger Anders men för dem var platsen så pass viktig att de bytte samfund, men behöll sin tro och sitt kall.
– Vår kallelse handlar om att verka i Hemse, oavsett vilket kristet samfund. Då blev steget inte alls lika stort. Vi kom in i en varm gemenskap som har väntat på att få en ny pastor, fortsätter Anders.
De är runt 50 medlemmar i Hemse pingstförsamling. I socknen har de nya pastorerna sett flera saker de vill arbeta med.
– Det finns synliga sociala problem här, men det var egentligen inte förrän vi flyttade hit som vi även märkte av ett utanförskap och en uppgivenhet, berättar Johanna.
De kunde själva känna igen sig, från när de var ett ungt par. När han var arbetslös och hon var sjukskriven.
– Jag tror ju på samtalet som läkande kraft. Det är därför vi tycker om församlingstanken också, att det finns folk omkring som vill stötta och be för en, säger hon.
"Det var otroligt pirrigt att bli nykär igen, men samtidigt helt bekant", säger Johanna Fryk om när hon blev tillsammans med sin exman Anders igen. "Vi har faktiskt ett fantastiskt äktenskap", säger han.
Johanna växte upp i före detta Missionsförbundet i Solleftå. Anders hade en sekulär uppväxt i Stockholm men sökte sig till en församling som tonåring.
– Vi träffades på en bibelskola, berättar Johanna och Anders ler.
Först var de bara vänner. De höll kontakten ett par år när de bodde i olika delar av landet. Johanna var med om en bilolycka och fick en whiplash-skada.
– Jag kämpade på men började få mer och mer besvär och må mer och mer dåligt. Mitt uppe i det blev vi tillsammans, berättar hon.
Det hände när hon hade åkt för att vara med på Anders dop.
– Och då började vi ett förhållande på distans, men det blev för jobbigt för mig. Jag kände att jag inte klarade mig själv efter olyckan, säger hon, som då flyttade hem till honom.
– Jag blev heltidssjukskriven för att jag inte kunde jobba till slut, men vi kämpade på. Vi var nykära och det bar oss framåt på något sätt, fortsätter Johanna.
De gifte sig men levde på försörjningsstöd. Han hade inget jobb och hon kunde inte jobba. Så de vet hur det är att vara i utkanten av arbetsmarknaden. Och att bli betraktade som sociala samhällsproblem.
– Myndighetsutövningen och att inte bli trodd på, det gör mycket med en. För mig var det kränkande att be om pengar, jag hade alltid jobbat sedan jag var tolv år, säger hon och tillägger att man alltid måste se människan bakom problemen.
De flyttade, Anders började studera till fritidsledare och Johanna till socionom.
– Jag blev både sämre och bättre. Fick sjukpension och blev nästan uträknad, men jag kände att jag inte var det, säger Johanna.
Hon avbröt ändå studierna och började arbeta för Frälsningsarmén. Samtidigt mådde Anders sämre och barndomstrauman började påverka deras relation.
– Jag är uppväxt i en missbrukarfamilj, med allt vad det innebär med slit och trasighet. Jag var yngst och blev ensam kvar hemma. Det var även i början på min tonårstid, berättar Anders.
I efterhand kan de se att han hade gått från att ta hand om sina föräldrar, till att ta hand om sin fru.
– Allt rasade och jag behövde bara fly, säger Anders som kom hem en dag till Johanna och sa att han ville skiljas.
Hon föll ihop på golvet, men började så småningom att resa sig. Som sjukpensionär trodde Johanna först inte att hon skulle klara sig själv, utan Anders hjälp. De hade gjort allt tillsammans och delade sin tro. Sjöng i samma gospelkör och var med i samma bönegrupp.
– Vi skilde oss och levde isär. Du började utbilda dig till frälsningsofficer och jag fick hjälp av terapi, säger Anders och vänder sig till Johanna.
– Och jag med. Jag hade på något vis blivit beroende av dig, så när du inte längre fanns där var jag tvungen att ta reda på vem jag var utan dig. Jag fick själavård inom kyrkan, vilket var otroligt viktigt, säger hon.
Det gick över ett år, innan de sågs igen och tog en fika.
– Det var första gången vi var som två vänner igen och vårt äktenskap fanns inte emellan oss. Men det var då det började kännas igen i hjärtat. Det var en förälskelse, men vi hade ju skilt oss. Då borde man inte känna så, säger Anders.
Och det var likadant för Johanna.
– Jag var jätteförvånad över att jag kände som jag gjorde. Jag hade lämnat honom, förlåtit honom och kommit över honom.
Pastorsparet Anders och Johanna Fryk vid Pingstkyrkan i Hemse. "Vi landade här. Nu behöver vi inte flytta mer", säger han.
Detta var 2004, när hon precis skulle flytta till Visby för praktiken på Frälsningsarmén. De började dejta igen. De kunde prata en hel natt i telefon, Anders skickade blombud till Gotland och Johanna satt med pirr i magen på färjan till fastlandet.
– Vi bestämde oss för att bli tillsammans, men det var ett hav emellan oss, säger Anders.
De gick i parterapi innan han friade igen. Hon sa ja en gång till och de gifte sig i Visby, i samma kyrka som Johanna senare skulle arbeta som frälsningsofficer. De flyttade till fastlandet, fick en son och återvände till ön som en familj. Efter några år flyttade de söderut till Hemse, där de blev pastorer och fick en son till genom familjehemsplacering.
– Här är cirkeln sluten till slut, med oss och våra barn, säger Anders och Johanna håller med.