Anders Nilsson går igenom det röda skrinet med minnen från Estland.
I skrivande stund bor ett 30-tal ukrainare på Brukshotellet i Roma och i Hemse har flera ukrainska gotlänningar härbärgerat släktingar på flykt. Det är bara två exempel på hur den ukrainska flyktingvågen nått Gotland. Exakt hur många ukrainska flyktingar som kommit hit hittills vet man inte i dagsläget, men de är åtminstone ett hundratal – och de kommer att bli fler.
Detta väcker tankar hos Hemsebon Anders Nilsson, vars mamma var en av många ester som kom till Gotland under 1900-talets första hälft. Vid andra världskrigets slut hade omkring 7 000 personer från Estland flytt till Gotland. Bara till Linde på södra Gotland (som i dag har en befolkningsmängd på 175 personer) kom det 71 ester, först genom legal utvandring – sedan flykt.
Många kom från Ormsö, som är Estlands fjärde största ö. Att de hamnade på just Gotland berodde på att det fanns en prästfru i Ormsö församling vid namn Agnes Karolina Klasson, som kom från Hablingbo.
När hon såg allt elände med fattigdom, trångboddhet, sjukdomar och inavel kontaktade hon sin barndomssocken. De välkomnade sedan, tillsammans med många andra socknar, esterna som arbetskraftsinvandrare.
Anders Nilssons mamma Maria Alström.
En av dem alltså Anders Nilssons mamma, Maria Alström, som blev piga vid Petes i Linde år 1936. Planen var att stanna ytterst tillfälligt, men så förälskade hon sig i sonen på gården, som sedermera blev Anders Nilssons pappa.
När kriget sedan kom, och Sovjet intog Estland, behövde Maria Alströms släktingar fly.
– Många syskon och syskonbarn kom till just Petes, som mamma jobbade på, säger Anders Nilsson.
Han drar paralleller till situationen som nu råder i Europa:
– Nu som då var det vänner och bekanta, som redan hade kommit hit genom arbetskraftsinvandringen, som tog emot sina släktingar.
Anders Nilsson och hans fru Riina Noodapera, vars släkt också kommer från Estland, går igenom gamla sångtexter som Anders mamma tog med sig när hon utvandrade.
Anders Nilsson plockar fram en liten kompass ur ett rött skrin, däri hans mamma bevarat minnen från hemlandet.
– Med den här hemmagjorda kompassen flydde de år 1944. De var 21 personer i en liten båt.
Flyktingarna lyckades ta sig till Hangö i Finland.
– Där blev det avlusning och varm soppa, sedan vidarebefordrades de till Sverige.
Den hemmagjorda kompassen hjälpte Anders Nilssons släktingar att fly kriget i Estland.
Precis innan Sovjet gick in i Estland år 1939 besökte Maria Alström sin barndomsö. Då visste hon inte att det skulle dröja 50 år, ända till 1989, innan hon kunde återvända.
– Då fick vi äntligen inresetillstånd. Jag var med på den resan, det var känsloladdat, berättar Anders Nilsson och fortsätter:
– Min mammas barndomshem fanns kvar. Men vi reste i en stor grupp, varav de flesta hade vuxit upp på Ormsö, och många av dem fick se att bara husgrunden fanns kvar. För vissa fanns ingenting kvar.
Nu går många ukrainare samma öde till mötes, konstaterar Anders Nilsson. Putin har redan tillintetgjort många ukrainska hem och ingen av flyktingarna vet vad de kommer att mötas av dagen de återvänder. Om de återvänder.
– Vi får aldrig glömma vår historia, för då kan den upprepas, säger Anders Nilsson.
Anders Nilsson bor i dag i Hemse, men växte upp på Petes i Linde. Hans mamma kom till gården som arbetskraftsinvandrare år 1936.
Kriget i Ukraina är den största humanitära katastrofen i Europa sedan andra världskriget. De som överlevde då, och lever än i dag, får nu sina sår upprivna.
– De gick igenom ett helvete, och nu får de se andra gå igenom samma sak. Den där Putin är en Mini-Stalin, säger Anders Nilsson och avslutar:
– Jag hoppas att ukrainarna tas emot lika väl som mina släktingar togs emot då.