Riina Noodapera med ett fotografi över släkten på sin mors sida. Mamma Maret är lilltjejen längst fram, mormor och morfar längst till höger på bilden.
DU&JAG
Det är i sanning omskakande. Samma dag som den här intervjun görs – på Estlands nationaldag – startar Ryssland ett storskaligt invasionskrig i Ukraina.
I bilen mellan Visby och Hemse, där Riina bor med maken Anders, följer jag händelseutvecklingen i Sveriges Radio P1.
De följande dagarna och veckorna eskalerar striderna men också de svenska hjälpinsatserna. Våra hjärtan blir dubbelt blågula. Det vet vi, under den här intervjun, ännu ingenting om.
Inget vet vi om den tydliga parallell till i dag, då miljoner flyr sitt land, vårt samtal blir.
För Riinas mamma Maret, den lilla flickan längst fram på bilden, flydde även hon en gång i tiden, 1941, och undgick att sändas mot döden i Gulag.
Vi ska komma dit.
Den här morgonen, nationaldagen den 24 februari, har Riina lyssnat på Estlands president Alar Karis tal i radio.
– Han vände sig till Ukrainas folk, till Rysslands och sitt eget folk, det estninska. Det var så rörande, så starkt. Det här är en maktdemonstration mot demokratin som människor inte vill ha, säger hon med tårade ögon.
Vi ses för att samtala över ett fotografi, elva människor som nu tillhör dem som en gång levat.
Foto är taget den 11 mars 1934 hos en porträttfotograf i estniska östersjöstaden Haapsalu. Ett av så många släktfoton från den här tiden.
Att fotograferas var viktigt, människorna därför uppklädda.
Riina Noodapera är estnisk honorärkonsul på Gotland och därmed ambassadens förlängda arm och företrädare för Estland på ön.
Hon håller bilden i händerna, det är en viktig bild. Det här är släkten på hennes mors sida, hennes rötter.
– Den här var en tid när nationen blomstrade, en höjdpunkt i landets historia. Handel, sjöfart, utbildning, turism...framtidstro. Några år senare kom Berlin-olympiaden och allt förändrades.
Berlin 1936, ja. Då var Nazitysklands propagandamaskin igång, vilken ytterligare några år senare, ledde till det andra världskriget (1939-45).
Riina Noodaperas mamma Maret, fem år på denna bild. Sju år senare skulle hon fly över Östersjön.
Den lilla flickan längst fram är Riinas mamma Maret, då fem år. Hennes mor Ludmila sitter i korgstolen, pappa Vello står bakom henne, längst till höger.
Övriga på bilden är lilla Marets mostrar och morbröder, där finns också kusinen Albert, sju år när bilden togs.
Intet visste de då vad som väntade, så är det för oss alla. I ljuset av historien vet vi desto mer.
Vid tiden satt diktatorn Josef Stalin (1878-1953) vid makten i Kreml, han hade tagit över efter Lenins död 1924 och inledde i det sena 30-talet ”den stora utrensningen”. Militärer och partitoppar, bönder och vanliga medborgare skulle bort.
Gemensamt för dem alla var att de, av den paranoide despoten, misstänktes som sabotörer, spioner eller kontrarevolutionärer.
Kommunismen hårdnade, miljontals avrättades eller dog i arbetslägren i Sibirien. Så är den stora bilden.
Men det finns en mindre bilder också. En av dem är det svartvita fotot från Haapsalu.
Den 14 juni 1941 knackade det på dörren. På nästa dörr, på de flesta dörrar i en massiv utrensningsinsats i det ockuperade Baltikum.
Människor slets från hus och hem, lastades på järnvägsvagnar och deporterades till det som kallats Gulag-arkipelagen, de hundratals straffläger som upprättats i Sibirien. Till Kstinino kanske eller Sverdlovsk.
Så blev ödet för åtta av dem. Var de hamnade? Ingen vet med säkerhet, mer än att likhögarna växte på den vresiga marken.
– I gruvor, kanske, järnvägsbyggen, lantbruk…jag vet inte, säger Riina, skakar sakta på huvudet.
Tänker du på det ibland?
– Ja…ja, det gör jag. Allt förändrades av det där. Vi hade kunnat vara en jättesläkt, nu är vi så få. Tänk dig själv, du har alla omkring dig, och så plötsligt är de flesta borta utan att man har en aning om vad som hänt dem.
I dag finns minnesmärken runt om i Estland med namnen på alla som dog i Gulag.
Estlands nationaldag firas enligt tradition med skapsillsmörgås, denna dag utbytt mot ansjovis.
Riinas mamma Maret och föräldrarna Ludmila och Vello undgick att infångas av Stalins nät. I skräck levde de under flera år, men lyckades slutligen fly Estland via en båt över Östersjön.
Det var den 23 september 1944, båten tog ett par hundra personer och hamnade efter några dagar till sjöss under svåra umbäranden på Dalarö i Stockholms skärgård.
Maret var då 14 år.
Morfar Vello, som till yrket var polis, skrev ner sina minnen, Riina har läst allt. Läst hur de flyttades runt i Sverige, var tillfälligt inneboende i svenska och estniska värdfamiljer och sattes i arbete; i skogen, i textilbranschen, som lantarbetare.
Maret lyckades senare komma till Stockholm, det var 1949. Hon fick boende på pensionat och slog sig samman med landsmän- och kvinnor som också flytt Stalins terror.
Där, på en restaurang på Drottninggatan, träffade hon en stilig ung man med samma namn som sin far, Vello. Han som kom att bli Riinas pappa och från vars släkt namnet Noodapera stammar.
Vello Noodapera i mitten, Riinas pappa. Han flydde Estland flr Sverige, men hans mor och far valde att stanna.
Också han, Vello, har förstås sin alldeles egen historia, som så många balter från den här tiden.
Vello...hur han som tolvåring hemma i Pärnu uppfattade att något var på gång…
– …så han sprang hem och larmade. Familjen packade sina väskor med foton, medaljer och silver och vad som ansågs viktigt. Och så väntade de, berättar Riina.
Och väntade och väntade. Från den 14 juni 1941 till hösten -44 då det inte längre fanns någon återvändo.
Han skulle fylla 16 och riskerade att bli kanonmat i Stalins armé. När möjligheten öppnade sig valde han att fly till Sverige i båt.
Hans mor och far, Riinas farmor och farfar, valde att stanna. Hon ville inte, han vågade inte med sitt svaga hjärta.
En sen kväll i september 21 september 1944 gav Vello sig av. En liten båt, ”Karla”, 10x3 meter, 72 personer ombord. De gick mot Ösel där de stannade och byggde luckor till lastrummen, två dagar senare stävade de ut mot öppet hav.
Märkligt nog samma datum som hans blivande hustru alltså flydde hemlandet.
I en tidigare intervju i Gotlands Tidningar berättade Vello – som med tiden kom att bosätta sig på ön – så här:
– Det blåste upp till storm, det var ett rent helvete. Jag och en kompis hade plats på däck, vi höll oss krampaktigt kvar medan vågorna sköljde över oss. Efter tre dagar var det uppgivet, ingen visste var vi var, de flesta var antingen sjösjuka eller stupfulla.
Men den 26 september gled en svensk patrullbåt upp ur dimman, de blev bogserade till Gotska Sandön och inkvarterade i skolan för att redan dagen därpå flyttas till Visby och sedan till Västervik och samhället Vråka i Småland.
I säkerhet, men inte utan rädsla.
– Vi var hela tiden livrädda att bli utlämnade och skickas tillbaka, berättade han i intervjun.
Omkring 11 000 personer kom till Gotland från Baltikum under andra världskriget, de allra flesta under 1944.
Över 11 000 flyktingar kom till Gotland under andra världskriget, den absoluta merparten av dem från Estland, ett antal från Lettland och ett fåtal också från Litauen.
2016 hölls en utställning på temat i Fårö museum.
Där, på Fårö, var befolkningen ständigt beredd under krigsåren. 1944 anlända de flesta flyktingbåtarna till ön, många i anslutning till fyren på Holmudden.
Klara Silfvergren vid Skär sade så här i utställningen:
”Slagbordet i gamla köket var ofta utslaget och uppdukat med kaffe. Farmor hade alltid skorpor hemma i reserv om vi inte hunnit baka bullar. Jag räknade ut att vi säkert haft 65 till 70 personer på kaffe”.
Irsta Garkis var bara sex månader gammal när hon tillsammans med 50 lettiska flyktingar räddades av fyrvaktare Anker Öhlin sent i oktober 1944.
Men den lunginflammation hon ådragit sig kostade henne sedan livet. 28 oktober begravdes hon på Bunge kyrkogård.
Gravvården där minner om de många människor som mötte sin död på flykt:
”I ödesmättad ofredstid / de sökte lä vid Gotlands strand / för stormen i sitt fosterland / och vila här i frid”.
Inte heller Anny Himmest från Estland, bara två månader gammal, överlevde flykten från det ockuperade Baltikum.
Mamma Elsie och pappa August såg ingen framtid på Ösel utan lämnade ön med en båt pappan byggt själv, i smyg.
De var 20 ombord, mamma kräktes, vågorna sköljde, pappa höll fyraåriga Eha under rocken, Anny blev sjuk och vid Langhammars gick budet över nejden om ännu en flyktingbåt.
Dottern Helen var nio år vid flykten, hon minns sin lilla, lilla syster:
”Hon dog i min kusins armar. När vi dagen efter kom till militärbaracken la de henne på en hylla innan kistan kom. Hon såg ut som en liten docka”.
Efter högmässan den 25 september 1944, då Riinas anhöriga stävade över havet, begravdes Anny Himmest på Fårö kyrkogård. Lokalbefolkningen lade ringblommor på kistan.
Sommaren 2020 fick graven en ordentlig gravvård, invigd av Estlands och Lettlands konsuler.
Riina Noodapera
Men nu åter till Riina Noodapera och hennes föräldrar, de som också flydde över havet men klarat livet:
1950 gifte de sig i ett pingstbröllop, Maret och Vello. Året därpå föddes en första dotter Irja, 1952 kom Riina till världen och ytterligare sju år senare en bror, Mikk.
Mamma återvände aldrig till Estland, hon ville inte. När hon avled i lunginflammation 1996 flyttade däremot Vello åter till Estland, träffade en ny kvinna och levde med henne till hennes död 2016.
Då vände han åter till Sverige och kom att bo sina två sista år i livet i Hemse, alldeles nära dottern Riina.
Men då hade han sedan länge Gotland i blodet, han och Maret köpte sommarhus i Ardre redan 1978 till vilket de pendlade från Stockholm, 1990 flyttade de dit permanent.
Se där, en liten skärva av Marets och Vellos historia, deras enskilda och gemensamma.
Riina är en av dem som fört arvet vidare. Född i Sverige av estniska föräldrar gör henne, säger hon, till 200 procent människa.
– 100 procent svensk och 100 procent est. Jag står lika stadigt i båda kulturerna, i språket, maten, musiken, dansen, litteraturen…allt.
När hon ifjol läste en C-kurs i estniska skrev hon en uppsats om hur hennes klasskamrater från Estniska skolan i Stockholm – alla hade de föräldrar som flytt över Östersjön – påverkats av sin familjehistoria.
Resultatet var nedslående, några hade utvecklat psykiska störningar, en del kände att de tappat sin identitet. Andra hade gått bort på grund av missbruk eller genom att ta sitt liv.
– Många vittnade om den kris som kom i puberteten, liksom ”vem är jag?”. Och att då inte kunna prata om det hemma…det är svårt.
Maret och Vello, Riina Noodaperas föräldrar på bilder tagna långt innan de träffades efter flykten från Estland.
Med tiden har det vetenskapligt bevisats att trauman verkligen kan gå i arv mellan generationer.
Pratades det i ditt hem om vad som hänt?
– Mormor orkade inte, hon snörpte på munnen och bytte ämne till något roligare, det låg för nära. Mamma pratade mer men om andra saker, hon begravde sig i estnisk litteratur. Det var hennes sätt att bearbeta traumat.
Hennes far pratade mer, men mest valde han att se framåt:
– Så tacklade han det, genom att se framåt. Man skulle inte gräva ner sig i det som varit, tyckte han. Men samtidigt får man aldrig glömma historien. Den får aldrig glömmas, sade han. Därför lät han sig intervjuas och därför sitter du och jag här nu.
När du ser på det här fotot…jag vet inte om det är rätt ord, men känner du någon skuld för att just din familj klarade livet?
– Det är en bra fråga…det har absolut funnits. I den meningen att vi måste ge tillbaka till andra som har det svårt, för vi förstår! Vi har en skuld i kroppen, vi som överlevde. Vi måste levandegöra historien, annars går det inte att leva med det här. Allt det här finns i mitt blod hela tiden.
Åtta av de elva deporterades alltså till Sibirien, den 14 juni 1941. Men kommer du ihåg den lille Albert, han som är sju år på bilden.
Jo, han lyckades mot alla odds överleva och kom 1952 tillbaka till barndomsstaden Haapsalu, bildade familj och fick två söner, vilka alltså är Riinas sysslingar som i dag är vid liv och hennes blodsband till Estland.
Ett halvår innan Albert dog, 1992, var han i Sverige och fick då äntligen träffa sin kusin Maret, Riinas mamma.
En cirkel kunde, i någon mån, slutas.
DU&JAG, Riina Noodapera