Marina Sångängel, 50 år, sitter på uteplatsen framför det särskilda boendet i Hemse där hon bor. Den rosa husväggen matchar väl duken på bordet, där hon serverat kaffe och köttbullemacka.
Med ett leende som går från öra till öra bjuder Marina Sångängel till bords. Hon hinner själv inte slå sig ned innan orden börjar flöda. Hon har så mycket hon vill berätta.
– Vi är så jäkla många som är rädda, börjar hon.
Bakom det där stora leendet gömmer sig social ångest, stress och katastroftankar.
– Så som ni känner nu under pandemin, så känner vi jämt. Vi har katastrofläge i hjärnan hela tiden. Så välkomna till vår värld, säger hon.
Marina Sångängel är diagnostiserad med autism. Kortfattat sammanfattar Hjärnfonden autism som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär svårigheter med socialt samspel och en benägenhet att göra saker på ett upprepat sätt.
– Jag är så förbannad över att jag är högfungerande, säger Marina.
Den högfungerande delen av hennes autism gör att hon lätt snöar in sig på saker och under pandemin har hon absorberat all information om coronaviruset likt en svamp.
– Jag har slutat att titta på nyheterna, jag klarar inte av det. Ser jag att det står om corona på förstasidan i tidningen kan jag inte öppna den, berättar Marina.
Det finns många olika diagnoser inom autismspektrumet, så det går inte att säga att alla upplever pandemin lika.
– Men alla har samma behov av trygghet och skratt, säger Marina.
Vissa autistiska personer känner att de kan andas ut nu under pandemin när de slipper risken för kroppskontakt. Andra, som Marina, har ett stort taktilt behov.
– Jag är beroende av kramar. När jag är ledsen behöver jag någon som håller om mig tills att jag gråtit klart. Nu får jag ta mediciner för saker som hade kunnat lösas med en kram.
Sedan i mars råder det besöksförbud på det särskilda boendet i Hemse. Av de fem boende tillhör två av dem en riskgrupp, vilket gör att även de boende som annars hjälper varandra tvingats distansera sig.
– Vi får inte ha grillkvällar. Vi får inte göra något tillsammans, säger Marina.
Inte heller har det blivit några aktiviteter med FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. Marina skiner upp när hon berättar om månadsdansen.
– På danserna kan jag ha kul utan att någon tittar snett. Många har FUB:s aktiviteter som sina enda glädjeämnen, det är det enda de pratar om. Nu blir det inget sånt, säger hon.
En annan sak som är jobbig under pandemin är den totala ovissheten om när allt är över.
– Tidsperspektivet är hopplöst. Vi med autism har ett stort behov av kontroll, säger Marina.
Hon visar en app i sin mobil. På skärmen syns en cirkel som är röd och vit. När cirkeln blivit helt röd är det dags för lunch.
– Jag behöver fasta tider för att fungera.
Den senaste tiden har Marina uppsökt både akutvård och psykiatri för problem som uppstått till följd av pandemin.
Nu mår hon under omständigheterna bra. Marina längtar till hösten, då ska hon gå en kurs i barn- och ungdomslitteratur på distans på Linnéuniversitetet. Då får hon något konkret att fokusera på.
När pandemin är över, vad är det absolut första du ska göra då?
– Kramas! utbrister Marina.
– Vi ska ha kramkalas på boendet med bubbel. Då ska vi bränna de där skyltarna, säger hon och pekar mot dörren där det står "besöksförbud".