Linda Andersson har kommit närmare sin pappa Roine Andersson under kampen mot hans cancer.
I mars förra året fick Roine Andersson, 62 år, diagnosen bukspottkörtelcancer. Enligt läkaren hade han mellan två månader och ett halvår kvar att leva, med operation skulle han kanske kunna leva ett år. Beskedet kom som en chock för hela familjen.
– Man tror aldrig att det ska hända en själv, säger Roine Andersson.
Sedan han fick diagnosen har han opererats, fått cellgiftsbehandling och åkt skytteltrafik fram och tillbaka mellan Karolinska, Visby lasarett och hemmet i Hemse. Han har tappat 30 kilo i vikt och känner knappt igen sina egna armar och händer som brukade vara stora och kraftiga, nu är de tunna och svaga. Men han lever mot alla odds.
– Jag är jätteglad att jag sitter här, säger han.
Det har gått nästan exakt ett år sedan han fick diagnosen och vid senaste provtagningen hittades ingen cancer i hans kropp.
– Det är 75 procents risk att jag får tillbaka det snart. Men för tre veckor sedan var jag helt cancerfri, säger han.
Roine hade mått dåligt långt innan han fick sin diagnos. Han blev gul, hade kraftiga smärtor i magen och ryggen, klåda, lågt blodtryck och symptom som liknade diabetes. Han sökte vård i november 2020 men att det var något var allvarligt fel upptäcktes först i mars 2021 av en läkare på vårdcentralen.
– Det var en ny läkare, en äldre kvinna. Hon sa direkt: ”Det här är inte bra”, berättar Roine.
Han undersöktes igen och då upptäcktes en fyra gånger två centimeter stor tumör i bukspottkörteln.
– Det var långt gånget och den satt illa till.
Han blev egentligen inte förvånad över diagnosen för han hade redan länge känt att något var riktigt fel i kroppen.
– Det var skönt att få en diagnos. Jag hade mått så dåligt de senaste åren så att jag nästan var på väg att fimpa mig själv, säger han.
Efter beskedet var han var tvungen att ställa in sig på att han skulle dö. Han var också tvungen att ringa de fyra barnen och övriga familjen och berätta att han inte hade lång tid kvar att leva.
– Det var en jäkla chock för oss, säger äldsta dottern Linda Andersson.
Hon bor i ett hus tillsammans med sina två barn på samma gård som Roine och hans sambo Marina Skilvalte.
Roine och Linda har alltid stått varandra nära och sjukdomen har bundit dem samman ännu tajtare trots att allt hände mitt under coronapandemin och de inte hade möjlighet att träffa varandra fysiskt.
– Vi barn kunde inte sitta nära pappa under den här tiden, en gång satt vi tillsammans på glasverandan, men det var enda gången vi sågs på riktigt, säger Linda.
Den enda Roine kunde träffa var Marina som åkte med vid alla sjukhusbesök och fanns vid hans sida i vått och torrt när han hade det som värst.
– Marina slutade jobba för att jag var så känslig. Hon var hemma hela tiden, säger han.
Roine Andersson och sambon Marina Skilvalte i Hemse har ett tufft år bakom sig.
Roine har tidigare arbetat som yrkesfiskare men på grund av det dåliga fisket sadlade han om för några år sedan, utbildade sig och startade en fönsterfirma istället.
– Kunderna ringde mig när jag låg på sjukhuset och undrade hur det gick, om de skulle få sina fönster, berättar Roine.
Situationen var ohållbar och ena sonen gick därför in och tog över firman. Alla barnen ställde upp för att hjälpa till så mycket de kunde och med bankens hjälp var det ekonomiska klart på några veckor. Han hade då skrivit över både företag och hus på barnen.
Roine klarade cellgiftsbehandlingen förvånansvärt bra men han var tvungen att genomgå en stor operation och efter det fick han flera komplikationer som blodförgiftning och att kroppen samlade på sig vätska som han var tvungen att åka och tappa på sjukhuset. Under sex veckor tappade de mellan fyra och sju liter i veckan.
– Det var något fruktansvärt, jag hade sån skräck. Jag fick lugnande och dubbel dos bedövning för att klara det.
Men blodförgiftningen var ännu värre.
– Jag har nog aldrig mått så dåligt som när jag fick blodförgiftning, det är nog det värsta jag varit med om. Jag frös så att jag hoppade 10 centimeter över sängen. Jag trodde inte att jag skulle överleva, säger han.
I julas nådde Roine botten, han mådde fruktansvärt dåligt och familjen trodde att det var sista julen som de skulle fira tillsammans. Han hade magrat av, var trött, rösten var svag och humöret skrämde till och med Roine själv.
Under tiden han tog cellgifter flydde Roine Andersson vardagen och cancern inne i verkstaden där han har en gammal Packard 36 att plocka ihop. .
Mellan sjukhusbesöken gick han ut i verkstaden som ligger intill bostaden. Där inne står en gammal Packard 36.
– Den är i 3 000 delar. Det gäller att hitta rätt skruvar och muttrar, allt ligger nedpackat i lådor, säger han.
Om han får ihop den återstår att se.
– Pappa sa: ”Jag får begrava mig i den här jävla bilen - det får bli min kista”, berättar Linda som delar sin pappas intresse för gamla bilar.
I julas, när Roine mådde som sämst, köpte tillsammans med en av sönerna, en båt som nu står ute på gården.
– Jag hade som mål att jag skulle göra klart den innan jag var klar med cellgifterna, säger han.
Båten tittade han på redan under 1980-talet då den var precis nybyggd på Trosavarvet, men då kostade den för mycket.
– Nu var den inte lika dyr, men det var en jävla massa jobb på den.
Roine Andersson med båten "Skrot-Bladner" som den heter. Att byta namn skulle vara helgerån menar Roine.
Båten är nu nästan klar för sjösättning.
– Allt funkar och vi har kört igång den på land, nu är det bara det kosmetiska kvar, men vill man så kan man lägga i den, säger han.
Att han har kunnat gå ut och arbeta i verkstaden har varit som terapi under kampen mot cancern.
– Det har varit tur att jag haft det så att jag sluppit tänka så mycket. Jag har varit i verkstaden sen har jag gått in och lagt mig på soffan, det har varit tufft, säger han.
Sedan han blev sjuk har livet vänts upp och ner. Både han och barnen har påverkats starkt av allt som hänt.
– När jag kom ut från sjukhuset höll ungarna på att byta fönster på huset. Jag orkade inte vara med så jag la mig på gräsmattan och luktade på gräset. Jag har fått en annan livssyn, blivit mer medveten, mer mänsklig och sympatisk. I dag sätter jag värde på varenda minut av de dagar man kan få för man vet att det kan ta slut när som helst.
Roine Andersson och dottern Linda Andersson har en speciell relation som blivit ännu starkare det senaste året.
Han är glad för att han har fått ännu bättre kontakt med barnen det senaste året och tar små steg framåt, nu ser han fram emot påsken och att det ska bli varmare.
– Det har varit en resa utan dess like.
Eftersom han trodde att han skulle dö har han sålt av det mesta och om han skulle gå i pension skulle han bara få några tusenlappar i månaden. Men som tur är har han sparat en del pengar.
– Nu äger jag ingenting så det skulle inte förvåna mig om jag lever tills jag blir 150 år, säger han.