Den akustiska gitarren blev Jan Ekedahl biljett ut i livet. Tack vare den har hans musik spritts över världen och många ungdomar har fått en riktning. Han är nu inne på 50:e året som gitarrlärare.
DU&JAG
Jan Ekedahl är den där gitarristen, musikanten och kompositören som ”alltid” funnits.
I förgrunden, absolut, på scener och i folkmusiklag. Men också i bakgrunden, som just musiklärare, först på Kommunala musikskolan och sedan på Folkan i Hemse. Faktiskt den första på Gotland med titeln "gitarrpedagog"
– Jo, säger han, det är några elever som passerat under alla år.
Jodå, så är det. Charlotte Berg, Theresa Andersson, systrarna Nilsson, Roger Gustafsson och alla andra rockpojkar…lokala ungdomar som via Ekedahls lektioner tagit plats på nationella och internationella scener.
Vi ska så småningom ta reda på vad några av dem minns från lektionerna.
Egentligen är han pensionär, men han fortsätter ändå att undervisa några timmar i veckan. För att det är så roligt och för att musiken finns i hans blod.
Tack och lov för det, för frågan är var han annars skulle hamnat. Ja, just den frågan kommer att ställas i den här intervjun men du får vänta en stund på svaret.
Det är folkmusiken och den akustiska gitarren som ligger honom varmast om hjärtat. Bland annat har han verkat i Gunnfjauns Kapell vars toner finns i den gotländska folksjälen.
Det finns en stor och outnyttjad gotländsk folkmusikskatt som, menar han, till stor del lever i skymundan.
– Tyvärr är det så, men att ha bidragit till att föra fram en del av den…det är jag stolt över.
Men, säger han under intervjun som görs när han just avslutat ett förmiddagspass på Folkan:
– Men nu som pensionär, när jag har haft tid att tänka och reflektera har jag ändå insett att det är mitt komponerande som har ett bestående värde.
Kanske är ”Volund” hans mest kända verk, ett folkmusikdrama om fornnordiske smeden med samma namn, vars förlaga finns i isländska Eddan.
Inspirationen till dramat kommer från en bildsten i Ardre huggen på 1750-talet vilken i dag finns på Historiska museet i Stockholm.
Jazzrösten Gunnel J Mauritzon och Allmänna sången, i körarrangemang av Mats Hallberg, sjunger där Eva Sjöstrands ord till Ekedahls musik.
Inte minst är stycket ”Andetag” en sann klassiker som på vida vingar flugit över jorden; ”Dina gärningar, dina ord, din tro lever vidare i dina barnbarns blod”.
Theresa Andersson har en blomstrande artistkarriär i New Orleans, hon tackar Jan Ekedahl för att ha hittat in i musiken.
Texten har citerats i dödsannonser och på begravningar och när Carl XVI Gustaf höll sitt tal till nationen efter tsunamikatastrofen 2004 spelades den som avslutning i Sveriges Radio P1.
Att skriva melodi till en sång, ja, ett helt album, som når ut till så många människor…hur känns det?
Han funderar länge, Jan, det gör han ofta innan sina svar, säger sedan:
– För det första var det oväntat. Jag tänkte att det kanske blir ett lokalt körprojekt som sätts upp några gånger…och sedan har det bara växt!
På egen hand, ska sägas. Någon större marknadsföring har inte gjorts, från öra till öra har den spritts och ”Andetag” har i dag passerat 500 000 strömningar på Spotify.
Man hans mest spridda komposition, i antalet strömningar räknat, är ändå ”Snön är kristaller”, inspelad av gitarristen och gode vännen Mats Bergström.
– Den har 1,4 miljoner streams, såg jag sist jag kollade.
Och det är inte så dumt, eller hur?
– Jag vet inte om det är ett tecken på ett överblåst ego, men det känns väldigt, väldigt bra, säger han och skrattar.
Den akustiska gitarren blev Jan Ekedahl biljett ut i livet. Tack vare den har hans musik spritts över världen och många ungdomar har fått en riktning. Han är nu inne på 50:e året som gitarrlärare.
Nej, något ”överblåst ego” är svårt att skönja hos denne hedersman som vigt musiken sitt liv. Och tur är väl det, som redan skrivits.
…för nu går vi tillbaka i tiden till uppväxten i Österby i Visby, det som numera närmast är ett industriområde.
Här växte han upp i skiftet 50-60-tal, mor, far, tre systrar och sex år äldre brodern Ola. Jag frågar vem han var då, i unga år och han säger att…
– …det var väl ingen lysande barndom. Inget missbruk eller så men armt, eländigt och en del psykisk ohälsa i hemmet.
Pappa hade musikaliska anlag, han hade växt upp med kusiner som hade ett danskapell, mamma var intresserad och böcker och poesi.
Några instrument fanns inte, men brorsan började jobba på Posten när han var 15 och fick pengar nog att köpa en gitarr, en Bjärton Isabella.
Den spelade Jan på innan han skaffade sig en egen första gitarr, en ”rysk katastrof”, som han uttrycker det. En sjusträngare ombyggd till en sexsträngsgitarr med monstruös stränghöjd och snudd på omöjlig att få styrsel på.
Men trots det:
– Jag hade lätt för mig i skolan, men har alltid varit en särling på många sätt. Gitarren och musiken gjorde att jag fick ett liv.
Du säger det så drastiskt?
– Ja, och det kan jag stå för. Det var verkligen så det var.
En given fråga till en gitarrpedagog: Är du sträng? Nej, säger han, men heller inte överdrivet berömmande.
Det är han själv som satt epitetet ”särling” på sig, ingen annan. Kompisarna försökte dra med honom på galej och nog hängde han emellanåt med till Klubb Huset, Näcken eller Mill Club…
…men han hade i hemmet inte fått lära sig de sociala koderna och har självdiagnostiserat sig med drag av autism.
– Det innebär svårt att knyta kontakt med andra människor. Då blev gitarren ett socialt tillskott, med den minskade mitt utanförskap och med åren har jag så klart blivit säkrare på mig själv.
Under uppväxten fick han sin musikaliska spis från brorsans rullbandare och Tio-i-topp i radio. Det var 60-tal, gitarrpopens guldålder med band som Spotnicks, Shadows, Ventures och alla andra popband; Hep Stars, Shanes, Tages.
Men det var den akustiska musiken som golvade honom:
– Min första favorit var Donovan men det som verkligen kändes ”wow!” var när jag första gången hörde Crosby, Stills & Nash…deras ”Suite: Judy Blue Eyes” och ”Carry On”, introna på dem, liksom gör man! Det öppnade mina öron.
Det var en tid då ”alla” bildade popband, ”alla” utom Jan Ekedahl från Österby. Få gånger har han spelat elgitarr offentligt, en gång på Royal på Mellangatan, där Frälsningsarmén håller till i dag.
– Jag var i 19-20-årsåldern, det lät inget vidare, skrattar han.
Nej, det är den akustiska gitarren som fångat honom. Djupet och värmen i klangen, den han känner i hela kroppen.
Istället var han tidigt med i två trios. Dels med Dag Franzén och Lena Björk. Det var fiol, sång och gitarr och spelningar på många föreningsmöten runt om på on.
Och dels ett Neil Young-coverband ihop med Babben Larsson och Hans Lyttkens.
– Lite oväntat, kanske. Men vi hade kul och jag har haft en lång vurm för Neil Youngs musik, vilken sedan fick en spin off så jag en tid blev besatt av Joni Mitchell. Vi hade mycket kul ihop.
DU&JAG, Jan Ekedahl.
För 50:e året är han alltså igång och lär ungdomen traktera instrumentet gitarr. Musiken blev ju hans biljett ut i livet och som självlärd yngling träffade han av en slump året 1970 dåvarande rektorn på Musikskolan Lennart Norberg, nyligen avliden.
– Han hade hört mig spela och sa ”du måste ta lektioner”, men erbjöd mig att undervisa några timmar per vecka mot att jag samtidigt utbildade mig.
Och så blev det, han pendlade till Stockholm med magkatarr med utan CSN-lån och tog 1973 examen på Stockholms Musikpedagogiska Institut, motsvarande ”Ackis”, och fick sedan fast tjänst.
Han fortsatte som lärare på musikskolan tills musiklinjen på Folkan startade 1979, där var han anställd ända till pensionen för tre år sedan och är alltså alltjämt, på timbasis.
Tänk så många elever han undervisat, oj, oj, oj. ”Alla” har gått på Folkan och många av dem har fortsatt inom musiken. Theresa Andersson är bland dem, Silte-tjejen som sedan många år har en blomstrande karriär i New Orleans.
När dina elever lyckas på musiken väg…hur tänker du?
– Det är klart att jag känner en viss stolthet över att ha hjälpt dem en bit på väg. Kanske är det som Mats Bergström säger ”Vart man än kommer stöter man på en Jan Ekedahl”-elev, skrattar han.
Charlotte Berg och Roger Gustafsson har båda lotsats ut i ett liv fyllt av musik av Jan Ekedahl.
Så det är alltså inte bara han själv som fått "ett liv" genom musiken, så låt oss då höra vad de säger och minns, några av alla elever som passerat:
Theresa Andersson, till exempel, som svarar så här på mejl från New Orleans:
– När jag tänker på Janne ler hjärtat. Det var så spännande när han kom till Hablingbo skola, jag brukade smita in på kompisarnas lektioner för att lyssna. Han introducerade mig senare för all sorts musik och spännande sätt att stämma gitarren. Jannes passion och glädje för musiken vibrerade som strängarna på hans gitarr och jag hade turen att fångas upp av det.
Roger Gustafsson, som hamnade i Gaston och nu bland annat spelar och turnerar med Jill Johnson:
– Jag hade honom i kommunala musikskolan under högstadiet, när det var dags för gymnasiet föreslog han mig att istället söka Folkan. Det är till stor del hans förtjänst att jag jobbat med musik hela livet.
Charlotte Berg har jobbat med Totta Näslund och turnerat i USA:
– Janne kom ut till havdhems skola från kulturskolan när jag gick i fyran. Han blev lite imponerad att jag kunde ta F-ackordet och jag fick sen ha enskild undervisning i stället för i grupp. Han introducerade Joni Mitchell och Neil Young för mig och är den person som betytt mest för min musikaliska resa, ingen tvekan.
Babben Larsson spelade Neil Young-covers med Janne Ekedahl långt tillbaka i tiden.
Också Babben Larsson har varma ord att säga om sin gamla spelkamrat:
– Han var otroligt bra på att spela Neil Young, har är ju känd för sina ackordstämningar och riff. Janne plockade det klockrent. En väldigt trevlig kille som spred gott humör på repen med sin torra humor.
Micke Lyander, som driver Sandkvie-studio, haft mycket med Ekedahl att göra:
– Det är 300 år sedan jag spelade in min första platta med Janne och Gunnfjauns kapell på Austerlings gård i Stånga. Efter det har det blivit många fler inspelningar, i studio och i kyrkor. Tack vare honom har jag lärt mig spela in akustisk musik, det kan låta stort även om gitarren har ett vilsamt anslag.
Den flitigt konserterande klassiske gitarristen Krister Dahlström minns några sköna citat från Folkan-tiden:
– Vissa lärare kan fastna i tekniska detaljer men för Janne var alltid musiken i fokus, det har präglat mitt sätt att musicera. Och så är han rolig. "Vad är det här för tonintervall?" kunde han fråga och svarade man fel sa han "Herregud, du hör ju saker som inte finns, sök hjälp!". Glimten i ögat men alltid rak.
Jan Ekedahl och Micke Lyander i Sandkvie studio, båda brinner för den gotländska folkmusiken.
Se där, en sann legendar som påverkat och lotsat många in i en värld av toner.
I dag bor Jan och hustrun i Silte. De har provat landsbygd, tätort, djurhållning och inte djur…till slut har de landat gott bland två hästar, några lamm en hund och en katt.
Det har hänt att han frågat sig varför han inte provat något annat, men säger att det till dels beror på de autistiska dragen.
– Vetskapen att jag har svårt att komma in och ta plats i nya miljöer har gjort att det inte blivit av, jag är inte tillräckligt socialt smord.
Men, säger han, genom detta visar han också att det ändå går att bidra med något, alla kompositioner som flugit ut över världen.
Det är trots allt ett dussintal av hans låtar som spelats in internationellt.
Nyligen upptäckte han på Youtube hur ett band som heter The Canny Band spelat in hans ”Annelis vals”. Och det är ett kvitto, om något.
Jan Ekedahl
En landsbygdsgrabb, alltså. Du kan inte se dig själv i New York?
– Nej du. Och inte Stockholm heller. Det finns faktiskt en fruktansvärd massa platser jag inte kan tänka mig själv.
Men på Folkan hittade du din plats. Om du inte fångats av gitarren, var hade du då varit i dag, tror du?
Han drar på svaret, kaffet i koppen är urdrucket sedan länge, vi sitter ute i septembersolen:
– Jag hade kanske varit extraanställd på nåder för att flytta böcker på något bibliotek. Så tror jag det blivit. Men jag hade tur att hamna på en plats där jag kom att ha betydelse för många ungdomar, det känns fint.
Och, som Micke Lyander också tilläger:
– …han har gjort många fina bitar också!