Det finns en berättelse kring varje fossil i museet. Här fossiler av blötdjursgruppen bläckfiskar.
Kanske är det så att det lilla innehållsrika fossilmuseet strax utanför Hemse är mer känt utomlands än i hembygden, som Bertil Ahlin säger. I museet finns hans och hans bror, Per-Olov Ahlins, egna fynd och samlingar sorterade och utställda till allmän beskådan.
Intresset för fossiler vaknade redan i tidiga år och började egentligen med att deras far fann en vacker trilobit när det grävdes för ett avlopp cirka 70 meter från gården där de växte upp. I dag är detta förstenade urdjur, cirka 450 år miljoner år gammalt, blankt efter alla händer som har hållit i det och beundrat det.
Den vackra trilobiten som Bertils och Per-Olovs far hittade i åkern vid hemmet för länge sedan.
Ingen av bröderna är utbildad geolog, men vid ett besök i museet får man sig till livs både de latinska namnen och berättelser kring varje föremål...och andra roliga anekdoter också för den delen.
– När jag jobbade inom kommunen och plockade skräp så såg jag till att dricka upp kaffet väldigt snabbt under pauserna – då kunde man hinna ner till stranden och titta lite på stenarna och fossilerna, berättar Bertil med en blinkning.
I museet visas föremål som Bertil och hans bror själva har samlat, men också gåvor och saker som man bytt till sig.
Innan museet kom till låg det till slut stenar och fossiler överallt i gårdens stora boningshus, där Bertil och hans fru Marianne och även brodern Per-Olov med fru idag bor. Så när Bertil fyllde jämt för drygt 20 år sedan bestämde sig Bertils fru och hans dotter Eva för att göra något åt saken.
– Vi var lite irriterade för det var stenar precis överallt. Men så har vi en snickarbod på gården och där stängde jag och mamma in oss och så gjorde vi ett museum till pappa när han fyllde 60 år, berättar Eva.
Eva Ahlin Sigrén med en mammut-tand i sina händer.
Genom åren har utställningarna förfinats och de senaste åren har Marianne arbetat med att författa förklarande texter till de olika fynden.
– Man har lärt sig en hel del under alla år, säger Marianne och visar upp ett exemplar av en cirka 50 miljoner år gammal tandplatta från en örnrocka.
– När jag sökte information på nätet om den här tandplattan tolkade datorprogrammet den som ett stick-mönster, men till slut hittade jag rätt, skrattar hon.
Marianne Ahlin har blivit riktigt duktig på latin sedan hon börjat författa skyltar till utställningen.
Ja, hela familjen har blivit mer eller mindre indragna i brödernas brinnande intresse.
– På semestrarna runt om i Sverige, i Danmark och i Tyskland blev det alltid ett stopp vid något stenbrott eller museum där pappa knöt kontakter eller redan kände folk, minns Eva samtidigt som hon visar upp en stor mammut-tand som enligt uppgift ska ha hittats av några danska fiskare.
I montrar, lådor och hyllor på museet kan man från alla möjliga hörn i världen se fiskfossiler, flygödlor, sjöliljor, armfotingar, men också ametist, agat, svavelkis – och minnen från oljeutvinningen på Gotland.
– Vi brukar säga att vi har den största trilobiten, men vi har också de minsta, säger Marianne och håller upp några ärtstora fossiler.
Marianne visar upp museets mindre trilobiter.
Med ålderns rätt blir det inte längre så många utflykter för Bertil, men besöken i museet är mycket uppskattade.
– Det blir bra motion för hjärnan, säger han.
Att många faktiskt hittar till det lilla museet vittnar inte minst gästboken om. Här finns tack och hälsningar från fossilentusiaster hemmahörande i bland annat Tyskland, Frankrike, Slovenien, Danmark och fastlandet. Och vem vet, sedan Eva gjort en liten film om museet och lagt ut på Facebook så kanske även gotlänningarna i större utsträckning kommer att hitta hit. Efter bara två dagar var det över 4 000 personer som sett filmen.