Helge Pettersson
DU&JAG
Jaha, säger Helge när han sagt hej och välkommen. Kan det vara något att skriva om mig? Tror du någon är intresserad av ett gammalt original?
Den där sista meningen sagd med glimten i ögat.
Och vi enas om att original…nja, originell möjligen. Det vill säga: Inte särskilt vanlig, men ett långeligt inslag i stadsbilden.
Det är en nabo som tipsat. Sebastian. Han skickade ett mejl: ”Jag har en väldigt snäll och fin granne som jag tycker är värd att uppmärksamma”.
Så därför for jag till Hemse…och när jag körde därifrån var jag full av historier från ett verkligt höjdarliv, men också av funderingar kring mer jordnära ting.
Inte minst motorer och fordon. Som den gröna BM-traktorn från -66. Eller hans gamla röda Husqvarna-moped. Den använder han när han är på utflykt med moppegänget någon gång i veckan.
– Förra veckan var vi neråt Hoburgen, om ett tag ska vi till Fårö. Då kör vi en bit och sedan stannar och äter någonstans. Det är kul, man får se så mycket av ön.
Helge Pettersson
Det är ungefär så långt han kommit, men på Gotland har han å andra sidan varit överallt. I kyrkorna och dess torn, inte minst. Vi kommer till dem och det till synes våghalsiga yrkesliv han lämnat bakom sig.
Men det där med resorna, för så är det: Aldrig har Helge lämnat Gotland.
Han har inte haft den längtan, säger han. Han håller koll på världen via nyheterna i stället.
– Och jag lyssnar på ”Nordegren och Epstein” i P1. Det är bra, fullt av aktualiteter. Och så läser jag GT, jag har allt sett dig där.
Han ser sig omkring där vi sitter i trädgården:
– Tycker du det är märkligt? Ja, det är det kanske…jag kan inte riktigt förklara, det har bara blivit så. Jag undrar om det finns några fler som jag på ön?
Helge Pettersson
Han skulle inte åka till fastlandet ens om han blev bjuden, säger han. Aldrig har han längtat att följa med båtarna när de lägger ut eller flygen när de lyfter.
Men, säger han efter ett tag:
– Peterskyrkan i Rom…det skulle jag kanske kunna tänka mig. En riktig katedral. Tänk att klättra upp på det taket, det hade varit något! skrattar han.
Flera gånger frågar Helge om jag tycker han är märklig. Jag säger att ja, lite udda är det allt att aldrig ha varit över havet.
Men det ger också upphov till funderingar av mer filosofisk art: Måste vi människor verkligen resa så mycket som vi gör? Vad är det vi söker? Och vad finns egentligen där bortom som inte finns här?
2018 reste 190 000 svenskar till Thailand, enligt branschtidningen Vagabond och då har det ändå skett en nedgång senaste åren. Och vad gäller Gotlandstrafiken vet vi hur kolossalt den ökat de senaste åren. Svenskarna är ett rörligt folk.
Helge Pettersson
I någon mening är det avundsvärt att verkligen ha hittat sin plats och att trivas där. Inte ständigt jaga efter något annat.
– Ja, för det verkar folk göra, säger Helge. Hela tiden något nytt. Nej, jag har det bra här på Hemse, här finns allt, mataffärer, det mesta man behöver, maskindelar…ute i socknarna kanske allt inte finns, men här på Hemse är det bra. Äldreboendet ligger där, säger han och pekar, och där borta vårdcentralen.
Och till och med systembolag finns det!
– Jo, men bolaget har jag aldrig varit inne på. Vad ska jag dit och göra när jag inte dricker. ”Dricker du ingen sprit, då blir du jävlar ingen karl” sa kapten på P 18 när jag gjorde lumpen. Det var -67. Men jag har klarat mig rätt bra, tycker jag. Dricker du sprit?
Jo, det händer.
– Så att du är full ibland? Jaha. Nej, det där har jag hållit mig ifrån.
DU&JAG, Helge Pettersson.
Men vi börjar väl från början, på villatomten i Hemse där familjen byggde huset 1950. Då var Helge tre år. Sedan dess har det varit hans fasta punkt.
Där, säger han och pekar i gräset, precis på den plats i trädgården där jag sitter.
– Där var det en stensatt brunn förr. Vi syskon brukade knuffa ner varandra där, det gillade väl inte farsan så han fyllde igen den. Men borde ta upp den igen, för den var fin.
Farsan hette Karl, han träffade Helges och de sex syskonens mor i Finland dit han anmält sig som frivillig i finska vinterkriget. Hon hette Irja och jobbade på Posten i Lahtis.
– Men hon ville aldrig berätta särskilt mycket om den tiden, det var tuffa saker hon fick vara med om, antagligen. Men en sak vet jag, hon blev beskjuten av ryska plan när hon delade ut post, den kälke hon använde blev träffad men inte hon. Så nära var det att jag inte suttit här.
Syskonen är spridda över ön och över landet, dem har han, säger han, inte någon vidare kontakt med.
Jag frågar vad han hade för drömmar om livet, då i ungdomen, och han säger att nej, så stora drömmar var det inte.
Kyrkoarbetet fanns i släkten via far och farfar och Helge behövde ju tjäna sina pengar så han följde i deras spår. Det första kyrktak han tjärsmorde var det i Väte, det var 1978.
Han var aldrig särskilt mycket för säkerhet. I ett reportage i Gotlands Tidningar 1998, när han jobbade på taket i Fide, lyder rubriken ”Säkerhetsselar är bara till för feglusar”.
– Jag var väl inte fullständigt galen, skrattar han. Men jag satt på en bräda som hängde i en talja som jag fäste i tornkorset, därifrån kunde jag hissa upp och ner mig. Har du hört om källingen i Väte, förresten?
Nej.
– Jo, jag satt där uppe och ropade när hon kom cyklande förbi, det var när jag smorde mitt första tak. Till slut fick hon syn på mig hängande i tornet, Naj hu” sa hon, ”hu, hu, hu” och så cyklade hon i diket. Hon var helt förskräckt, men jag tror hon klarade sig ganska bra.
I drygt 25 år besteg Helge alltså de allra flesta kyrktak på Gotland och smorde dem med tjära. Faktiskt alla utom två.
Därifrån såg han den gotländska världen, från varje nytt tak syntes nya detaljer, aldrig kunde han sluta förundras över landskapet.
Allra mest arbetade han ensam, det blev en livsstil. Det var så klart också riskabelt, för tänk om det hänt honom något där han satt i sin sittgunga.
En gång var det nära, det hade regnat kraftigt, repen svällde och fastnade i taljan där Helge hängde vid trätakets nedre kant. Att fira sig de många meterna ner till marken var omöjligt.
Upp till ljudluckan i tornet – genom vilken han i början av arbetspasset klättrat ut – var det tio meter, dit skulle han väl klara att dra sig.
Det gjorde han, med nöd och näppe. En halvmeter till och han hade tuppat av av ansträngningen.
Men det gick bra. Den gången, och alla andra gånger.
I flera år betalade han för en livförsäkring men…
– …så kollade jag upp villkoren och då gällde det inte i och med att jag inte hade tillräcklig säkerhetsutrustning.
Och då fick det vara?
– Ja, vad skulle jag betala de pengarna för. Men mopederna, jo, du, de har en bra försäkring. Förr fick man försäkra en och en. Nu går fem moppar på samma, det är bra. Jag har fyra stycken, 324 kronor per år, det är bra pris, tycker du inte?
Han är full av berättelser, Helge, från åren på kyrktaken. Alla människor har träffat, turister som slagit sig i slang, vissa pratandes utrikiska. Men det har gått, det också.
– I engelskan och tyskan är många ord ganska lika svenskan. Pratar man bara på så går det, man förstår varandra ändå. Har du hört om prästen, förresten?
Nej, berätta.
– Jo, det var ett ställe, jag säger inte var eller vem, men det kom en präst och sa till personen intill sig att ”Han som sitter där uppe måste ha något fel i huvudet!”. Men ljudet färdas ju uppåt och det tänkte väl inte de på så jag ropade ”Jag hörde allt vad du sa, din drummel”. Då försvann de illa kvickt, haha.
Åren har gått, han är 73 nu, Helge. Det är trist, ”Försök undvika att bli gammal” säger han.
– Jag orkar inte som förut, det är så tråkigt. Men man får vara glad ändå, jag kan ju hålla igång. Har man bara något att göra är det okej. Nu har motorn till gräsklipparen lagt av så dagens projekt är att få igång den.
Men i huvudet, hur gammal är du där? 25?
Han skrattar gott:
– 15. Du blir aldrig fullvuxen, som morsan sa. Och det ligger kanske något i det, man får ha lite fantasi, då ordnar det sig.
Han har bott vid en landsväg i hela sitt liv, 142:an genom Hemse, och sett människor komma och gå. En del har han jagat efter, som fruntimren när han var ung.
Några kortvarigare relationer blev det, men inget varaktigt. Han har aldrig varit sammanboende eller gift. Lika bra det, tycker han.
– Man är ju sig själv, vill ha det på ett visst sätt. Det är svårt att rucka på. Har du en fru?
Ja, en sambo.
– Då har du problem, säger han, plirar illmarigt igen. Har du inte ibland lust att säga ”dra åt…”. Hela tiden kompromissa, är det inte så?. Jag gör som jag vill, behöver inte förhålla mig till någon. Men det är också så att OM jag blir förtjust i någon, då är hon alltid upptagen, har du inte varit med om det?
Äh...jo, kanske.
– Vet du, män och kvinnor tänker på olika sätt, så…jag är rätt nöjd som jag har det. Har du hört om gubben i Näs, förresten?
I Näs? Nej?
– Jo, det var en gubbe i Näs som smorde kyrktaket, det var länge sedan, han föll ner och faller man från den höjden så dör man. Men han ruskade bara på sig och sa, jag hade lite otur för träskorna sprack. Men det är säkert en skröna.
Vi går in sedan, dricker kaffe i köket, Helge har köpt bullar med rosa glasyr. På grammofonen ligger en skiva med dragspelaren ”Pepparn”.
Han gillar den gamla musiken, gärna just dragspel. Han spelar en del själv, till husbehov. Det blir fel ibland, men vem bryr sig.
– Jag spelar lite Evert Taube, ”Den gamla dansbanan” med Åke Grönberg är en fin melodi. Det nya förstår jag mig inte på, Mello och sånt. Nej, det är inte min musik.
En gång i tiden höll Helge på en del pingis. I lumpen gillade han att springa orientering, särskilt om natten, men pingis kom det sedan mest att bli.
I många år spelade han med kompisarna i en gammal bod vid kyrkan i Rone. Det var nära ursprunget, född vid Findarve i Rone som han är.
– Jo, det var roligt med pingisen. Fast jag var inte lika bra som Siv, inte. Siv Pettersson, min kusin, "Rone-Siv". Hon blev nordisk mästarinna och sopade golvet med de andra. Och min farbror, Ture, tog 13 SM-titlar i varpa. Det första 1946. Har du hört om han i Ganthem, förresten?
Nej?
– Jo, han tjärsmorde taket, men tappade balansen och föll och blev hängande i en takränna. Men det, du, det är nog faktiskt sant.
Fylld av berättelser är han alltså, för från kyrkornas tak ser man en hel del.
Att se det gotländska landskapet kan vara gott nog. Vad finns det där som inte finns här.
Rone, ni vet. Eke, Linde, Fleringe och Fole. Man behöver inte ge sig i väg så förtvivlat långt.