När Gotlands Tidningar träffar 26-åriga Desirée Mathsson är hon hemma i lägenheten i Hemse. Hon håller en hand som stöd på magen när hon vankar fram mellan rummen. I sex veckor ska hon vara hemma från sitt jobb i hemtjänsten. Och inte heller får hon träna, som är hennes stora intresse och terapi i livet.
– Träningen har alltid hjälpt mig när jag mått dåligt. När jag tränar tänker jag inte på tumören, säger hon.
Hubert, som hon döpt tumören till.
– För mig är ordet tumör något läskigt, något som förknippas med döden. Då är det lättare att kalla honom Hubert.
Det var i slutet av oktober som Desirée Mathsson sökte vård efter att hon upptäckt en stor knöl i nedre delen av buken.
– Jag gick ner i vikt och blev smalare överallt, förutom magen. Den blev bara större. Men jag är en sådan som ignorerar sådant och tänker att "det går över", säger hon.
Det gjorde det inte – magen fortsatte att växa. Den 25 oktober blev Desirée undersökt för första gången på vårdcentralen. Där möttes hon av konstiga blickar, upplevde hon.
– Läkaren såg orolig ut, men sa att de inte visste vad det var.
Desirée remitterades till Visby lasarett och en vecka senare röntgades hon och blev undersökt med ultraljud.
– Men inte heller där sa de vad det var, ingen berättade något för mig.
Hon skickades vidare till en gynekolog som till slut berättade vad de hade hittat.
– Han frågade mig hur mycket jag visste, jag sa att jag inte visste någonting. Då berättade gynekologen att jag hade en tumör i min mage, säger Desirée och fortsätter:
– Jag var som mest rädd när jag inte fick veta vad som var fel. Dagen innan jag fick veta bröt jag ihop totalt, jag hade så mycket ångest. Sedan bröt jag ihop igen när jag väl fick veta, men då var jag ändå beredd på att något var fel.
Tumören visade sig vara 20x10x7 centimeter stor och hade utgått från den högra äggstocken vilket gjorde att livmodern plattades till.
– Jag tänkte "herregud, det kan inte vara bra, nu är det kört". Först blev jag orolig för att jag skulle dö, sedan blev jag orolig för att jag inte ska kunna få barn i framtiden, säger Desirée.
Tre veckor efter beskedet om tumören opererades Desirée på Visby lasarett. De tog bort den högra äggstocken samt äggledaren, och när de ändå var igång passade de även på att operera bort blindtarmen.
Läkarna misstänker att Desirées tumör var en borderlinetumör. En sådan ligger i gränslandet mellan godartad och elakartad sjukdom och kan beskrivas som en sorts cellförändring som inte är en cancer. Just nu är tumören på analys för att ta reda på exakt vad det var för typ. Det väntas ta mellan sex till åtta veckor.
Enligt läkarna är den vänstra äggstocken fin, så Desirée kan fortfarande föda barn.
– Vården har varit helt fantastisk. Speciellt på gyn, utan människorna där hade jag mått så mycket sämre. Jag är helt chockad över hur bra vården varit, säger hon.
Redan två dagar efter operationen fick Desirée åka hem. Kvar efter Hubert är ett tio centimeter långt ärr som går från naveln och nedåt. Hon spenderar dagarna med att kolla på serier, gå lugna promenader och umgås med vänner och familj.
– Jag har så många runt mig som ställt upp. Jag inser nu hur många det är som faktiskt bryr sig om mig, som jag inte visste om innan. Det är helt otroligt.