"När man lever under ett förtryck pågår en kamp inuti för självständighet", säger Shamima Aktar som också förde den kampen i offentligheten. Hon blev mordhotad i Bangladesh och flydde till Gotland. Här fortsätter hon vara engagerad i jämställdhetsfrågor, för sin egen, sin dotters och samhällets skull.
Shamima har levt på Gotland med sin dotter sedan 2015. Även om de trivs och det är tryggt här, finns tankar på att återvända.
– Men jag vet att ingenting slutar och att de mördar en efter en. Det värsta med att leva i exil är att även om jag känner att jag vill tillbaka, så är det en risk att vi blir mördade då, säger Shamima.
På Gotland är hon engagerad i jämställdhetsfrågor. Som flicka i Bangladesh kämpade hon för sitt självbestämmande och hon fortsatte att höja sin röst som kvinna, genom att använda sin åsiktsfrihet, rörelsefrihet och senare sin pressfrihet.
– När jag började skriva och använda min röst var vi en stark opposition till det patriarkala samhället. När jag skrev visste jag att jag kunde bli kritiserad, men jag var inte beredd på att bli mördad. Så jag var rädd, men för min dotters skull behövde jag fortsätta, säger hon.
Shamima arbetade på ”The Daily Samakal”, en av landets största dagstidningar på huvudspråket Bengali. Först frilansade hon under studietiden men anställdes 2012. Hon hade också bloggat tidigare, med inlägg om studentlivet i huvudstaden och resor runt i landet. Journalistrollen var inte tillräcklig för henne och efter ett år blev hon en influencer på sociala medier, som skrev om patriarkala strukturer och religiöst förtryck.
– I Bangladesh är det så många livsviktiga problem att det är frustrerande att bara ha rollen som observatör, säger Shamima.
När hon rapporterade om brott som barnäktenskap, sextrakasserier eller våldtäkter tog det emot att vara neutral.
– När jag till exempel skulle intervjua olika parter om en gruppvåldtäkt, där de letade fel hos kvinnan och sa att hon ville det. Jag var så frustrerad i slutet när jag satt framför datorn och skrev. Jag var arg och ville bara yttra mina åsikter, men det går inte som journalist. Då behövde landet en extra röst.
Hon blev en av flera unga röster som startade bloggplattformar för att kunna skriva vad de ville. Själv bloggade hon ofta om sociala frågor med fokus på kvinnor och barn. Hon skrev bland annat om att religiösa rörelser radikaliseras, med inskränkningar av flickors skolgång och kvinnors arbetsliv.
– Jag ville inte bara ge en överblick utan jag ville skriva om vardagen, hur de lever, hur de tvingas leva och hur de vill leva. Jag såg att det jag skrev blev populärt och kvinnor fann en gemenskap där, säger hon.
”Allt kan ta slut på grund av ett ord, allt du har kämpat för”, säger Shamima Aktar som blev stämplad som ateist i ett religiöst samhälle och fick sitt namn uppsatt på en islamistisk terrororganisations dödslista.
Efter inläggen hörde läsare av sig som behövde stöd och Shamima kontaktade jurister och organisationer.
– I Bangladesh hade jag en maktposition som en välinformerad journalist med kontakter, om jag jämför med en vanlig tjej eller kvinna. Det var som en politisk rörelse på min Messenger och i min mejl, berättar hon.
Hon hade en öppen identitet på sin bloggprofil och var välläst.
– I början var jag glad, det var många följare och jag kunde ha 100 000 som läste ett inlägg. Men i slutet ville jag inte synas, säger hon.
Shamima gick från journalist till influencer och aktivist. Efter att hon var med och anordnade en stor demonstration lades det ut en dödslista på nätet.
– Det var 84 namn på listan och ett av dem är mitt, säger Shamima.
Förutom att den islamistiska terrorgruppen Ansarullah Bangla spred sin avrättningslista, berättar hon att parlamentet stiftade en lag där det blev förbjudet att skada den religiösa tron i landet.
– Vi som var aktivister skrev om det religiösa förtrycket och odemokratiska systemet som vi levde under och då skulle vi få fängelse för det. När det kom tog vi det inte på allvar, vi tänkte inte att det kunde bli så, men det blev så, säger hon.
Sorgetåg vid Ahmed Rajib Haiders begravning i februari 2013. Han var den första bloggaren som mördades av fundamentalister i Bangladesh, enligt Shamima Aktar. Hon kände honom och flera av de andra som mördades.
2013 grep polisen fyra bloggare och terrororganisationen mördade en annan bloggare. Shamima kände allihop.
– Vi var chockade, men samtidigt kunde vi inte tro att man kan bli mördad för ens ord. Han hade haft en anonym bloggprofil och vi tänkte att det kunde vara en olycka, att vi inte levde i en sådan mörk era där man kunde dö på öppen gata. Då var vi ännu inte rädda.
Men när fler mördades tog hon dödshoten och våldtäktshoten som skickades till henne på allvar.
– I slutet var det en avrättning varje månad, säger Shamima.
En av dem var hennes bästa vän.
– Dagen innan kom han till mitt jobb för att umgås. Han bodde i området och vi pratade och drack te vid ett gatustånd. Vi snackade om att vi måste sluta synas tillsammans och hålla distansen, för att undvika att vi blev attackerade samtidigt, säger hon.
Men eftersom han inte stod med på listan sa han till henne att han inte var hotad.
– Nästa dag blev han halshuggen, säger Shamima.
”Vi kämpade för frihet och en säker framtid för oss, där olika religioner kan leva tillsammans och där alla kan leva i säkerhet”, säger Shamima Aktar.
Hon minns att hon satt i ett klassrum och skrev ett prov i sin engelskakurs. När hon satte på sin mobil efteråt hade hon 53 missade samtal. Hennes mamma och några vänner hämtade henne direkt. De ville inte att hon skulle se bilderna på hennes mördade vän som hade lagts upp av terrorgruppen, men hon tittade på dem ändå.
– Det blir ett trauma. Det finns inga ord för att förklara, säger hon.
Shamima fick inte gå på begravningen av säkerhetskäl men fortsatte att gå till jobbet på tidningen och såg blodfläckarna och varningsskyltarna vid brottsplatsen utanför ingången.
– Jag är glad att jag fick leva, men känner mig skyldig om han kanske blev mördad i stället för mig, säger Shamima.
Hon kände sig hotad av såväl terroristerna som andra fundamentalistiska krafter som hade ett inflytande över staten.
– Jag kunde inte sova på natten, hade lampan tänd och sovrumsdörren stängd. Mellan hemmet och arbetsplatsen kändes det som att jag var förföljd och vände mig hela tiden om. Jag ville bara försvinna och bli osynlig och varje gång det skedde ett mord undrade vi vilka som var kvar.
Enligt henne fanns det en politisk och allmän acceptans för morden och precis som flera ämnen hon bevakade, så var det offren som ifrågasattes.
– I slutet var bloggare som ett skällsord, säger Shamima.
Hon bestämde sig för att fly med sin då treåriga dotter.
– Jag mejlade till svenska PEN-föreningen om att jag kände att mitt liv var hotat. De hjälper bloggare, journalister och författare som lever under dödshot och de skickade över mitt ärende till Olof Palmes center som startade en process för att jag skulle kunna lämna landet.
Hon minns en av sina sista artiklar i Bangladesh. Den handlade om att det inte bara var ateistiska bloggare som attackerades utan hela det demokratiska och sekulära systemet.
– Vi är inte de sista, skrev jag.
Bangladeshiska aktivister i fackelprotester efter mordet på bloggaren Niloy Chottopadhay i Dhaka, augusti 2015. Samma år flydde Shamima Aktar landet med sin dotter.