Det är mycket nu! I fotohuset på Folkhögskolan i Hemse förbereder andraårseleven vid fotolinjen, Stina Aldén, sin första utställning i Stockholm. De inramade fotografierna ska varsamt paketeras och utställningskatalogerna färdigställas. Stinas lärare Tove kikar in i rummet och undrar om Stina har berättat nyheten? Nej vadå, undrar vi...
– Nehe, men då berättar väl jag det då. Igår fick Stina veta att hon kommit in på fotoutbildningen vid Glasgow School of Art och det handlar inte om tur, det ska ni veta, säger Tove stolt och försvinner igen.
The Glasgow School of Art klassas som en av världens tio bästa skolor för konst och design. Stina Aldén skruvar lite blygt på sig och berättar att hon inte riktigt fattat det än. Plötsligt verkar allt hända på en gång... Stockholm och Skottland.
Men tillbaka till Stinas slutprojekt vid fotolinjen som nu ska visas på galleri Korn i Stockholm i slutet av april. Stina lyfter upp några nerpackade fotografier för att visa oss. Fotona är tagna av henne själv och motivet är hon själv. Naken, utlämnad...
Tanken var egentligen att Stina under sitt slutarbete det andra året på fotolinjen i Hemse skulle ha ägnat sig åt fotografera gotländska bönder. Men pandemin kom emellan. Det blev svårt att komma nära de hon skulle fota. Inombords brottades hon också med sig själv och en tabubelagd hemlighet som ville ut. Hennes ätstörning.
– Det var en dag i vintras. Jag låg i sängen och mådde brutalt dåligt. Jag kände att ligger jag kvar här kommer jag troligen att dö av ångest. Så jag gick till fotostudion och plötsligt brast det. Jag bara måste få ut allt det som jag har förnekat och gömt undan så länge. Jag var så trött på skiten.
Det gör nästan ont att titta på de första självporträtten som hon tog där och då. Men hon tog bilderna för att hon måste. Till bilderna växte en text fram – och sedan blev det en text till, och en till... Påhejad och stöttad av sina lärare försökte hon att bildsätta texterna med foton tagna på sig själv. Det slutgiltiga projektet blev alltså inte en berättelse om de gotländska småskaliga bönderna utan en gestaltande utställning som hon beskriver som ett slags försök att göra slut med sin ätstörning.
– Jag har smugit lite med det här arbetet och låst in mig i studion. Jag har tänkt; nej, jag kan inte ta de här bilderna, det är så naket. Men det här är mitt sätt att berätta om något som det är svårt att prata om. Att berätta i bild och text är ett sätt att få det ur mig. Och Tove, min Gotlandsmamma som jag kallar henne, har varit med på hela resan. Vi har grinat och skrattat om vartannat.
Egentligen började resan till insikt om ätstörningen förra sommaren. Stina hade inte kunnat hälsa på sin familj i den lilla orten Hedåker i Sala kommun på hela våren på grund av pandemin. När hon äntligen kunde ta sig hem på sommaren blev föräldrarna och syskonen oroliga, riktigt oroliga. Stina hade ju gått ner så mycket i vikt.
– När man har en ätstörning ser man inte själv på kroppen som den faktiskt är och man fattar inte varför byxorna inte längre sitter uppe. Mina föräldrar, som inte sett mig på ett halvår, slog på djungeltrumman och det blev tumult. Ätstörningarna blir ens bästa vän, något man har kontroll över och så ska någon komma och rycka det ifrån en. Jag blev skogstokig och fly förbannad.
Men familjen stod på sig. Tvingade Stina att söka vård i Stockholm. Men det blev bakslag, för där platsade hon inte, hon såg för frisk ut.
– Det är få med en ätstörning som faktiskt ser ätstörda ut. Det är inte så många som är i det stadiet och vården är överbelastad. Så jag åkte tillbaka till Gotland igen och det här projektet blev en form av egen terapi. All den energi som jag lagt på ätstörningen har jag lagt på det här istället.
Stina menar dock att det är viktigt att få professionellt stöd, det är i stort sett omöjligt att bli frisk själv. Nu får hon hjälp på Gotland för att behandla sina ätstörningar och så här i efter hand är hon glad att hennes familj inte gav sig.
– Jag var så arg och de vill mig ju bara väl. En stor eloge till dem för att de stod på sig. Jag är så tacksam för min lilla familj. Sen tar det lång tid att bli av med det här beteendet. Jag är långt ifrån att älska min kropp, men jag kan inte kämpa mot mig själv hela livet.
Ätstörningar är ett ämne som det är svårt att prata om, menar Stina. För ungefär en månad sedan "släppte hon bomben" och berättade för kompisarna på skolan. I samband med att det blev känt att hon ska ställa ut i Stockholm hörde även lokaltidningen från Sala av sig och skrev en artikel.
– Det bor kanske 180 personer i Hedåker, det är en liten ort där alla vet vem man är. Det kom som en blixt från klar himmel att jag, den alltid glada tjejen, bar på den här mörka sidan. Många hörde av sig och berättade att de kunde känna igen sig och om liknande problematik. Det är väl det jag vill med det här projektet, att lyfta på locket att få fler att inse att det här är en folksjukdom som kan drabba vem som helst. Om jag bara kan få någon att tänka om, om jag kan bryta de där tankebanorna, så är jag nöjd.
Stina säger att hon gärna hade velat ställa ut på Gotland, men att hitta rätt lokal skulle visa sig vara omöjligt.
– Konstmuseet är stängt, Fornsalen visste inte om de skulle kunna öppna och galleriföreningen finns inte kvar. Jag ville gärna ha en specifik miljö och utställningen kräver lite större utrymme. Så nu blev det Stockholm och det tycker jag är jättesynd. Gotland har gett mig så mycket kulturellt och jag ville ge tillbaka. Utan Gotland och Folkan hade det här aldrig hänt. Jag har trivts så bra i Hemse.
Det har blivit dags att bryta upp. Det är mycket som ska hinnas med innan utställningen. Och så surrar förstås nyheten om att hon blivit antagen på den prestigefulla utbildningen i Glasgow i huvudet.
– Herregud, det är mycket nu. Jag kan inte riktigt förstå att allt det här händer, men det är bara att hänga med. Jobbar man på genererar det ofta något annat.
Vad tänker du kring studierna i Skottland då? Vad vill du jobba med i framtiden?
– Min dröm är att bli bildjournalist och genom foton få berätta om folk och dela med mig av deras berättelse. Att förmedla det som andra har svårt att få fram. Tänk, fyra år i Skottland jag kommer vara 28 år när jag är färdig och jag som tyckt att jag har varit gammal sedan jag var 16, skrattar hon.