Du&Jag
Det hela var en ungdomsdröm som aldrig lämnade honom. Geografilektion i skolan hemma i München, han var kanske 16.
Han minns hur han bläddrade i en atlas; Indien, Nepal, Himalayas mäktiga berg, tanken slog honom, det skulle vara kul att någon gång i livet ta sig dit.
Kanske till och med på cykel, som en ramens riddare.
– Jag hade cyklat en del med en kompis, en gång en tredagarstur då vi tältade om nätterna.
Men tre dagar är verkligen mindre än ett halvår, skulle det visa sig.
Sebastian Meyer växte alltså upp i München i södra Tyskland. Öl, korv och Bayern München men inte en aning hade han om var Gotland var beläget, ens att det existerade.
Skolåren passerade och Sebastian började plugga industriell ekonomi med fokus på förnybar energi i Flensburg och i studierna ingick en utlandstermin.
Han blundade inte och pekade, mest näst intill.
– Jag satte mig med en karta och letade efter öar och hittade då Gotland, vilket kändes perfekt för att studera vindkraft. Särskilt som Flensburg och Högskolan, som det var då, visade sig ha haft ett utbyte.
Hans flickvän Anne, numera hustru, som han träffat under studier i Greifswald besökte honom två gånger under halvåret på ön och när terminen var över återgick livet till det vanliga.
De både gick så småningom skilda vägar, Sebastian arbetade i Köln, i Nürnberg och sedan åter i München…där de bådas vägar åter började löpa samman.
Se där hur det kan gå.
– Vi flyttade ihop i en lägenhet i 2011, gifte oss ett år senare och fick vår dotter 2015, berättar han där vi sitter i familjens lilla villa i Hemse.
När dottern Helene var ett år reste de tillbaka till Gotland på semester. De hyrde cyklar och trampade omkring på vägarna med dottern i en kärra.
Hemma i München letade de hus att köpa, men ekonomin avskräckte. Kanske vore en flytt till Sverige och Gotland ett alternativ?
Jodå, tanken tog fart hos de båda. Åter i Tyskland fortsatte de väga för och emot…vilket Sebastians farmor så klart märkte, utan att de yppat ett enda ord.
– Hon ringde mig en dag och sade ”nu får du berätta!”. Jag var lite orolig för vad hon skulle tycka men hon sa bara att om ni vill något ska ni göra det, det var fint.
Ett och ett halvt år efter sin semestermånad på cykel flyttade de 2018 slutligen till Gotland, först i en liten stuga i Brissund innan de hittade och köpte huset i Hemse.
Där driver de nu egna företaget Waila, som verkar inom miljöskydd och naturvård.
De har blivit svenska medborgare men inom dem finns förstås kärleken till hemlandet intakt. Huset han växte upp i finns kvar i familjen, det är en trygg och fast punkt, även om han sällan är där.
Det är den stora nackdelen med att ha lämnat landet, är att det är långt till familj och vänner.
Samtidigt som allt detta hänt – bildandet av familj, flytt till Sverige och startandet av ett företag – har den där drömmen legat orörd inom honom.
När han sedan under pandemin fick tag i en bok av äventyraren Fredrika Ek, fylld av bilder och berättelser från världen växte sig drömmen om Nepal verklig: Han ville verkligen trampa sig dit.
– Jag tänkte att jag måste bara göra det. Jag hade fyllt 40 och en sådan resa går inte att skjuta på framtiden hur länge som helst.
Men hur skulle hustrun reagera? Och dottern? Äventyret skulle ju ta runt ett halvår, det hade han räknat ut. Det visade sig att reaktionen blev densamma som han tidigare fått av sin farmor inför flytten till Sverige:
– ”Om det är en dröm så måste du göra det” sade hon. Jag blev kanske lite överraskad men väldigt glad och tacksam. Samtidigt förstod jag att det skulle bli tufft för henne här hemma.
Se där. Fröet var tidigt sått, nu började det gro, viktigt nu att sätta ett datum för avfärd för att allt skulle kännas verkligt.
Det sattes kryss i almanackan den 23 januari 2023, den dag som skulle innehålla den första etappen, från Hemse till Visby.
Förberedelserna innebar inte särskilt mycket cyklande, mer planering och inköp. Sovsäck och liggunderlag, ordentlig powerbank till mobilen och en sprillans ny och modern cykel.
Nej, förresten, det där sista var ren och skär lögn.
– Jag tog min gamla cykel som jag byggt på sedan jag var 17. Bytt delar och uppdaterat den efter hand. Sett i efterhand var det kanske inte det bästa beslutet, ler han.
Efter att hela livet ha ägnat sig åt meditation var målbilden de dryga tre veckor han bokat in sig på klostret Kopan i Katmandu.
Men det gällde som sagt att först ta sig dit.
Kortaste vägen går via Ryssland, men det var uteslutet i och med kriget. Även Iran undvek han på grund av säkerhetsläget där. Så rutten blev denna, plocka fram en atlas om du vill hänga med:
Visby – Oskarshamn – Trelleborg – Rostock – Berlin – Prag – genom Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Rumänien till Burgas på Bulgariens Svartahavskust.
– Då var det påsk och jag valde att flyga hem till Sverige och vara med familjen för att sedan flyga tillbaka till Batumi i Georgien, på andra sidan Svarta havet.
Efter cykling genom Georgien blev det åter flyg, denna gång till Kazakstan då Azerbajdzjans gränser ännu inte var öppna efter pandemin.
Sedan vidare via Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och sedan åter över gränsen till östra Kazakstan och så småningom huvudstaden Almaty.
Allt detta genom snö, regn, kyla, vårsol, lera, sommarvärme, höga berg, djupa dalar, uppför, nedför, motvind, öknar, floder, städer, medvind, byar, grus, asfalt…punkteringar, tältnätter och nätter på hotell, frukostfrallor, kaffe och grönt te.
Apropå att passera gränser så tar vi här en liten paus i berättelsen och passerar istället en helt annan gräns. Den till grannen.
För att skapa lite perspektiv.
På andra sidan staketet till familjen Meyer bor nämligen Helge Pettersson, känd som kyrktakstjärare under sitt yrkesliv men också via ett reportage i Gotland Tidningar.
Det är han, Helge, som aldrig någonsin lämnat Gotland. Många har sedan det reportaget erbjudit sig att bjuda honom till Stockholm, men vad ska ha där och göra, Stockholm – och resten av världen – går ju att se i tv.
"Du är galen" sade Helge när han fick grannens planer presenterade. "Tack" sade Sebastian.
Vissa trivs där de är, andra söker något annat, inget mer rätt eller fel än det andra.
Nåväl. Här är vi nu igen, i Almaty, det som under Sovjettiden hette Alma-Ata och som blev känt för Medeostadion och där den höga höjden gjorde att det slogs mängder av världsrekord i hastighetsåkning på skridsko.
Det var här han tänkte att det kanske inte hade varit så dumt att ha satsat på en ordentlig hoj. Den gamla hade helt enkelt börjar rasa sönder.
– Jag cyklade tillsammans med en hel del folk, det finns många cyklister ute. Den senaste tiden hade jag haft min bror som sällskap, nu skulle han flyga hem och då köpte jag hans långfärdscykel och lämnade kvar min där.
Att ge sig ut på resor som den Sebastian gjorde är att dagligen ställas inför olika valmöjligheter. Den här gången var frågan: Cykla via Kina eller inte?
Valet blev ytterligare en transport med flygplan, från Almaty till New Delhi i Indien och vidare med tåg närmre nepalesiska gränsen, han var i tidsnöd nu och var tvungen att ta sig till klostret i tid.
Men sista biten ville han verkligen cykla. Och här: Nya fina vägar, många broar över vattendrag som rann längs Himalayamassivets sydsluttningar, men alla broar var uppenbart inte helt färdiga.
…för där kom han, Sebastian, med bra fart på brorsans cykel och upptäckte för sent den tio centimeter höga kanten mellan vägbana och bro.
Det tog tvärstopp, en rejäl krasch och, visade det sig, en liten spricka i högra handleden. Men ändå glädje och tacksamhet för den vänlighet han mötte bland människor.
– Jag fick skjuts till en läkarstation någon mil bort och fick sova över hemma hos en familj. Det där mötte jag för övrigt hela vägen, ju längre resan gick desto mer vänlighet.
Det är en känsla som överväger när han ser tillbaka. Det vänliga mottagandet.
…vilket inte är detsamma som att han aldrig var rädd. För det var han. Rädd och orolig, inte minst inför varje ny landsgräns att passera.
– Man visste ju aldrig hur stämningen skulle vara där, säger han.
Men oftast, alltid, gick det bra. Människor hejade, vinkade, frågade, visade sig intresserade och bjöd på vatten eller en Coca-Cola, bröd och kanske en middag.
I och med den olyckan var cyklandet slut. Det fick bli buss sista biten till Katmandu och vistelsen i det tibetanska klostret tillsammans med de omkring 200 munkar som bodde där.
Halva dagar i tystnad, halva dagar med prat, långa stunder av meditation.
Jag tänker att cyklandet fungerar som en typ av meditation?
– På sätt och vis, men ändå inte. Man är väldigt mycket i nuet, planerar väg och matpauser och sådant. Det är ändå rätt mycket att hålla koll på.
Sett i efterhand, vilken var höjdpunkten?
– Tiden i klostret men kanske allra mest att ta mig fram dit, det som hela tiden var målet med resan, den där barndomsdrömmen som jag inte riktigt kan härleda hur den blev så stark inom mig.
Den 24 augusti i fjol var han tillbaka i Sverige, Gotland och Hemse. Det tog tid att landa, det säger han.
Hustrun och dottern hade kommit nära varandra i och med hans frånvaro, även om de facetimade ofta.
– Nu skulle vi bli en familj igen. Jag förstod att det varit tufft för Anne, tuffare än vi kanske räknat med, och det var något jag hade i tankarna under hela färden. Men det gick bra och jag är tacksam att jag fick den här möjligheten.
Några fler långfärdscyklingar lär det dock inte bli, ingen dröm finns om att korsa USA eller andra världsdelar. Det här var en gång i livet.
700 mil på sadeln blev det, relativt korta dagsetapper, runt sex, sju mil. Utan att få ont i ändan. Han hade förberett sig som en prinsessa på ärten med tre gel-lager på sadeln.
Om vi ska vara ärliga blir det knappt några cykelturer alls. Några hundra meter till Bagarns i Hemse för en fika eller ett par mil med familjen runt Hammarudden, inte så mycket mer.
– Det vore kanske bra att komma igång och cykla igen, men det har inte blivit av, skrattar han.
55 000 euro
Under halvåret drev han också vad han kallar 55 000 Euro-projektet. Nämligen, finns uträkningar av banken Credit Suisse på: Slås all världens tillgångar samman och delas lika på jordens befolkning skulle varje person teoretiskt ha just den summan investerad i bostad, bil, aktier eller på kontot.
Så han genomförde en insamling via sin Internetsajt, pengar han efter hemkomsten erbjöd folk och familjer han kommit i kontakt med och fått mejladresser av under resans gång.
Som ett slags välgörenhetsprojekt som förde honom geografiskt framåt.
– En långfärdscykling som den jag gjorde går inte att göra utan motivation. Att göra något litet för människor jag mötte var motivation för mig, säger han, Sebastian Meyer.