Nivåvakten larmade irriterande, förutom ljudet av brottsjöarna mot förskeppet blev det sedan ganska tyst. Men när båten plötsligt började gå tungt i de över en meter höga vågorna mellan Öland och Gotland kikade Benny Ahlström ner i skansen, där han och den andra besättningsmannen Björn hade sina kojer.
– Herre jävlar, det var fullt av vatten och det flöt omkring madrasser, overaller och flytvästar, säger Benny Ahlström och berättar om resan förra helgen mot Bornholm som kunde ha slutat illa.
Fartyget Axelia är en av få mindre gotländska fiskebåtar som fortfarande ägnar sig åt trålning av strömming i kustnära vatten.
– Vi är bara tre, det höll på att bli två kvar, säger han.
De två mindre pumpar som fanns ombord räckte inte till. Benny larmade sjöräddningen via radio.
– Det blev ett jäkla pådrag med en gång. Den första helikoptern från Visby var hos oss på 40 minuter.
En ytbärgare firades ner i mörkret med en större länspump. Nästa helikopter från fastlandet hade varit på väg med en patient till sjukhus i Karlskrona, och omdirigerades till Kalmar där den tankade och hämtade upp en kraftig dieseldriven pump. Även den fick Benny ombord tack vare ytbärgare. Dessutom kom en 80 meter lång högsjöbogserare till undsättning och lyste upp hela olycksplatsen.
– Det går inte att beskriva hur glad man blir, det är en sån lättnad, säger Benny om all den hjälp han fick mitt ute till havs.
Då visste Benny inte var vattnet forsade in, men en sak visste han: Allt bråte som flöt omkring ombord fastnade i pumparna och gjorde snabbt situationen mycket hotfull. Han tvekade inte utan hävde sig ner i vattnet, som då gick honom upp till magen.
– Jag stod fem timmar i kalsonger, foppatofflor och t-shirt och plockade skit, säger han och visar det durkslag som fungerade som håv.
Klockan 02 på natten nådde Axelia hamnen i Vändburg. När det blev ljust kunde dykare nästa dag konstatera ett knytnävsstort hål i förskeppet, som Benny tror orsakats av något större föremål i vattnet. Rädd hann han inte bli förrän efteråt – och det var långt ifrån första gången som han lyckades lura döden till havs.
– Det här är ett av de farligaste yrken vi har på Gotland. Ute på sjön är du utsatt och det är inte vem som helst som blir fiskare, säger han.
Drygt 20 år gammal, ett par månader innan Benny första gången skulle bli pappa, var han ytterst nära att drunkna på Hoburgs bank söder om Gotland.
Med 14 sekundmeter och bara några grader i vattnet fastnade en tamp runt hans ben. Benny slets överbord.
– Jag drogs med ner under ytan och såg livet som i en karusell. Ljuset från båten däruppe blev allt svagare och jag tänkte, nu är det slut.
Men en besättningsman ombord hade hört hans skrik och satt fart på vinschen till repet. Benny lyckades sparka av sig stöveln och repet som lossnade virade han snabbt flera varv runt sin arm.
– Jag kom upp som en rysk jäkla ubåt, säger han.
Olyckan fick Benny att gå i land och jobba i skogen, men det visade sig vara lika farligt. Hans vänsterhand har tre fingrar borta efter olyckan med en skördare.
– De växer inte ut igen och de kallar mig för Kapten sju-finger, säger han.
I höstas hängde även ett av de kvarvarande fingrarna löst. Ensam till havs med åtta ton strömming i trålen ute vid "Närken", en dryg timmes gångtid utanför Ronehamn, hamnade handen i kläm.
– Jag tog av mig handsken och fingret var precis ihopmosat. Blodet pumpade på rätt bra. Jag tog två Alvedon, la om en gasbinda och svepte om med eltejp, säger Benny och berättar att han med handen med två fingrar lyckades få upp trålen, ta sig iland och köra till Hemse för vård.
Förra året hjälpte han också en mindre erfaren fiskare från Spanien att köra hem en båt han köpt i Sverige. Med spanjoren vid rodret gick Benny och la sig. Han vaknade abrupt i Engelska kanalen när ett stort passagerarfartyg passerade strax intill.
– Det var så nära att man såg ögonfärgen på passagerarna, säger han och berättar att han därefter tog över rodret i 36 timmar till de kom i land i Frankrike.
Trots tillbud och olyckor har Benny Ahlström inga planer på att gå i land. Snart hoppas han styra Axelia, som han inte äger men är skeppare på, mot Bornholm igen för att få hjälp att laga trålen som planerat. Han minns tiden när det i varje gotländsk hamn fanns aktiva fiskare och båtar.
– Vi är en liten grupp kvar, där fisket har blivit en livsstil. En del lär dö vid rodret – skulle de sluta med det de trivs bäst med skulle de nog dö ändå av tristess, säger han.
