Nyligen sändes "Året var 1970" i Sveriges Television och ett halvår framåt går den timslånga tillbakablicken att se på SVTplay. Som vanligt ledsagas vi tittare av Jonas Fohlins trygga gotländska accent.
Så har det varit ända sedan 1954. Ja, från "Året var 1954", alltså. Genom arkivbilder och nygjorda intervjuer har han låtit medborgarna ta del av ett Sverige som var men inte längre är.
Eller hur vi nu ska se på det hela.
– Mycket är annorlunda, men det som slagit mig är att mycket också är likadant, säger han.
Jonas Fohlin, uppvuxen på Norra Kyrkogatan i Visby, har arbetat på SVT sedan 1989. Han började i växeln och sedan blev han kvar. I dag arbetar han halvtid som förhandlare för dokumentärredaktionen, den andra halvan går åt till de årliga minnesprogrammen.
Han märker, säger han, på folks reaktioner och ryggdunkningar att materialet verkligen uppskattas.
– Folk gillar historia, det är tydligt. Att veta var vi kommer från. Och i och med att vi inte har någon redovisningsplikt kan vi ta upp även de små, nära händelserna, som han som samlade hockeybilder i senaste programmet. Mycket igenkänning för alla som var med.
I "Året var 1970" varvas som vanligt världshändelser med svenska berättelser; Ikea-brand i Kungens kurva, dödsolycka på racerbanan Gelleråsen i Karlskoga, Gärdesfest, demonstrationer mot Vietnamkriget, ishockey-VM på Johanneshov...och så alla inklippsbilder; en skidbacke med replift, dans på långfredagen (tänka sig!), en modevisning och Ricky Bruch som hivar en diskus.
I researcharbetet ingår att gå igenom diverse årssammanställningar och att leta i SVT:s eget digra arkiv; läsa, lyssna, titta.
Där hittades också en gotländsk story, skoleleven Mark Ingelse som fick läxfri skolgång och läraren Meynard Johansson som inte var lika entusiastisk över detta försök.
– När en idé växt fram börjar vi efterlysa människor som har egna minnen från specifika händelser, berättar Jonas Fohlin, som gör programmet tillsammans med reportern Eva Tillberg.
Det brukar ge stort gensvar, 400-500 svar i stort och smått. En del av alla dessa rings sedan upp och i slutänden har, i runda tal, mellan 25 och 40 personer intervjuats till varje program.
Det är mycket detektivarbete, Jonas?
– Jo, att hitta människor, men när vi gör det är det en alldeles särskilt spänning och möta denna person femtio år senare. Det blir en bild av hur vi alla förändras över tid.
Att arbeta med "Året var" är ett rejält pussel, det ska finnas rytm, dramaturgi och en slags tidslinje. Det kräver också en försvarlig dos av "kill your darlings", mycket material - även nygjorda intervjuer - ställs åt sidan då de inte ryms inom de sextio minuterna.
Visst material görs sedan små kortfilmer av för att sändas senare, annat går till knäckkyrkogården, som det kallas inom journalistiken.
– Alla som vi har kontakt med under arbetet får dock brev där vi i förväg berättar om de kommit med i slutversionen eller inte, säger Jonas Fohlin.
När han i tidigt 2000-tal började arbetade med minnesprogrammen var aktuellt år närmast forntid. Nu börjar han ha egna minnen, 1970 var Jonas åtta år.
– Det är nästan lite skrämmande, som det där med att samla hockeybilder. Är det femtio år sedan! Det höll ju jag också på med!
Samtidigt menar han att det krävs en viss livserfarenhet och historisk förankring för att göra denna typ av program, en insikt i att företeelser kommer och går.
