Det Gambia-projekt som Birgitta Wiman i Ygne driver, och som på knappt tio år samlat ihop 714 000 kronor till by-kooperativet i Freetown utanför staden Gunjur vid Gambias västafrikanska kust, startade av ett slumpartat möte på en semesterresa för 16 år sedan.
Femtio veckor om året har den gamla lärarinnan gnetat för att kunna resa ut i världen de återstående två.
– Och så valde jag Gambia av ingen anledning alls och så blev det som det blev, ler hon.
Birgitta och hennes barnbarn Carolina, som följt med på resan, blev bekant med Amadou, en ung man bland många som ropar ”Can I help you” till turister på gatan.
Fyra år senare var Birgitta tillbaka och träffade på Amadou av ännu en slump, ytterligare tre år senare, då Birgitta var på sitt tredje besök i den västafrikanska nationen, hade Amadou dock flyttat åter till sin hemby.
– Men nattvakten på hotellet där jag bodde kände honom och berättade var han fanns. Så jag tog en taxi dit, berättar hon.
Birgitta Wiman skrev i sin dagbok den kvällen, sedan hon anlänt till det kvinnokooperativ Amadou startat, att ”det här kan vara första dagen i resten av mitt liv”.
Och visst blev det så.
För dessa möten har kommit att förändra livet för så många människor, tack vare det stödprojekt Birgitta i dag driver.
Grundplåten till allt kom genom de pengar som skänktes i samband med att Birgittas mamma gick ur tiden. Hon vädjade då om pengar till den skola i Freetown hon kommit att fatta tycke för och fick in hela tiotusen kronor.
– De var tvungna att stänga om somrarna på grund av regnet så jag ville få in medel till ett plåttak. Och så blev det, det räckte även till sand och cement för att bygga grunden till en ny skola.
Hösten 2008 stod skolan färdig, och sedan dess har detta hjärteprojekt hållits igång.
Birgitta är fadder till lille Lamin, han var tre då, nu är han tretton och ett av sju syskon.
I somras, berättar Birgitta, dog hans far oväntat, nu är mamman ensam med de små och Birgitta ser till att familjen får en extra säck med ris varje månad för att bättre klara livhanken.
Hennes engagemang och glöd har gjort att familj, vänner och bekanta numera har totalt 92 fadderbarn i byn.
Den månatliga penningsumman tillfaller dock alla, vilket gör att 270 barn nu fått skoluniformer, att toaletter har byggts, att lärare kunnat få utbildning och att alla får lagad mat under skoldagen; kokt ris, grönsaker och kanske någon köttstuvning.
Och inte nog med det. I Freetown har pengarna finansierat såväl en mödravårdscentral som en vårdcentral.
Birgitta, som varit i byn 16 gånger nu och av alla där kallas ”mormor”, administrerar projektet från bostaden i Ygne.
– För mig är det viktigt att alla som har fadderbarn får veta vad som händer i byn och vad pengarna används till.
Det tycker uppenbarligen byinvånarna också, varje månad får hon redovisat vad som inhandlats, alltid står ”två kilo svartpeppar” som en post.
Hittills har projektet inbringat 700 000 kronor, det är 70 000 per år, det. Medel som inkommit från insamlingar, lotterier och arvoden för de olika föreläsningar Birgitta genomfört.
– En dagisplats på Gråbo kostar 112 000 per år, så man får mycket för pengarna i Freetown, ler hon.
Just nu pågår bygget av ett fjärde klassrum på skolan, det står sannolikt klart i början av nästa år.
Vad gör allt det här med dig som människa, Birgitta?
– Jag kunde gått här som pensionär, nu har jag det här istället. Det är helt fantastiskt. Om jag inte träffat Kalifa, nattvakten på hotellet, hade jag inte vetat att den här byn ens fanns!