Där i den stora vita putsade kåken med elva rum bor han, bara hundra meter från mig. Där har han alltid bott. Och det är länge. Hela livet närmare bestämt. När jag kommer hem från jobbet brukar jag möta honom på vägen, han på sin cykel, jag i min bil. Då har han redan avverkat några mil.
– Det brukar bli i vart fall sex mil i veckan, säger han.
1926 var året han föddes in i lantbrukarfamiljen, lite ofrivilligt. Hans pappa Victor Larsson var inte äldste sonen men likväl blev det han som fick ta över gården och alla djur, trots att han hellre blivit militär.
De övriga syskonen spridde ut sig över Hogrän och som längst kom ett av syskonen till Vall, några hundra meter bort.
– Längre än så tog emot, säger Bo Larsson och skrattar så ögonen blir till små strimmor.
Här har Bo alltså bott hela sitt liv, och merparten ensam. Kärleken hittade han som ung. Den stora kärleken – Inga.
Det var efter en kväll på bazar i Roma, och han var väl 18 eller så. Hon några år yngre. De höll ihop några år, innan hon drog till Kalmar för att studera. Eftersom Bo hade gården att ta hand om – Bo är ju trots allt äldste sonen – så kunde han inte gärna bara lämna allt. Även om han gärna ville.
– Vi höll kontakten ett bra tag, men åren gick, och åren blev till 50 år. Jag hade inget intresse av någon annan.
Men så en dag ringer telefonen. Ett fruntimmer frågade om det var Bo hon pratade med.
– Det kan jag väl inte förneka, svarade jag.
I andra änden blev det tyst en stund, sedan sade hon att hon ringt fel, och lade på luren. Men efter en timme ringde samma fruntimmer. Det var Inga.
Egentligen hade hon bett nummerupplysningen att bli kopplad till Bo Karlsson, som är Ingas bror, men telefonisten hade hört Larsson istället för Karlsson och hamnat hos Bo i Hogrän i stället. Sin ungdoms kärlek.
Vid det här laget var Bo i 70-års åldern. Inga var änka med två barn och bodde i Vetlanda. Men kärleken tog åter fart och hon flyttade hem till Bo. Det var en fredag den 13:e, minns han.
– Vi fick tio underbara år till med varandra. Det var mäkta roligt, det var det. Hon gick bort alldeles för tidigt, men sånt får man inte bestämma själv, säger han.
Men "smålänningarna", som han kallar dem, kommer ständigt på besök än i dag, det vill säga Ingas barn och barnbarn. Då är det åter härliga tider i Hogrän.
Mycket minns han, men ibland "kommer katter och river bort blad", som han säger. I övrigt är det banne mig inga fel på gubben, förutom hörseln möjligtvis. En timmes prat med Bo och jag går därifrån hes som en klämd kråka. Men annars inga fel, även om han tror att läkarna vill göra honom sjuk.
– De tar in mig på kontroller stup i ett som att de inte tror på mig. Ja, lite njursvikt har jag kanske men det är inget jag lider av. Men för ett tag sedan kom en av läkarna hit då hon hört att jag snickrar fågelholkar. Läkaren stod här i farstun och ville köpa. Hon fick två.
För snickra gör han. I källaren är det varmt och här spenderar han mycket tid till att pyssla. Häromveckan på hundpromenaden kom jag hem med både en stövelknekt och en kattformad hushållsrullehållare.
Och när han inte snickrar så lagar han huset, staketet, eller hjälper någon yngre granne att fixa med något. Uppe med tuppen är han alla dagar i veckan utom söndagar.
– Det är en yrkesskada, säger han. Men söndagar ska man vila, det är sen gammalt.
Berättade jag om fyrhjulingen? Han har en stor grön som han gärna puttrar runt på. Jag får köra den ibland. Den är kul.
Men framförallt är han en klippa på piano. För musiker var det han hellre ville bli än bonde. Men han har hunnit med både och. I vart fall elva år med Romarevyn hann han med. Och har både flygel och el-piano som får sig några rejäla omgångar mellan varven.
Det trots att pianolärarinnan sagt till honom när han var 13 att han "aldrig skulle lära sig spela".
– Kärringen fick så hon teg. Helt omusikalisk var hon. Kunde inte spela en ton utan noter.
Det blev spelningar lite här och var och redan som mycket ung. En av de första minns han. Då ville morföräldrarna att han skulle sjunga på någon jultillställning med massa grannar inbjudna. Och så blev det:
– Rosamunda från Lummelunda, hon kunde inte blunda för någon sekunda. Hon är ljus och skär, och nätt som ett poem, och var i ständig kamp med livets små problem. Så håll dig framme min vän, för hon är galen i män, och hon har inte bestämt sig riktigt än.