Linus Larsson klarar sig med en vass dator - och några andra finesser - när han mastrar musikinspelningar inför utgivning.
DU&JAG
I ett grönt trähus i Hogrän får en inte obetydlig del av den svenska populärmusiken sin slutliga form. Därifrån har alster av artister som Titiyo, Anna Ternheim, Ane Brun, Nicolai Dunger och Mattias Bärjeds musik till tv-serien ”Händelser vid vatten” skickats ut i en omloppsbana runt jorden.
Det är Linus som tryckt på knappen. Linus i rymden, som han kallar sig.
I 20 år har han arbetat som först producent och mixare och på senare år främst mastrare av låtar och album. Ja, vi återkommer till vad det innebär.
Om det var en framtida dröm som slog in? Nja, inte riktigt.
– Jag har aldrig planerat särskilt mycket. Jag gör det som är roligt och lever ganska mycket i det som är nu. Däremot har jag alltid haft ett intresse för ljud, säger han.
Det är väl en klassiker, egentligen. Till allt det där som i ungdomen ville lämnas tilltar ofta en längtan när åren gått.
Så var det för Linus, uppvuxen i Väskinde och för många på Gotland känd som gitarrist i 90-talsbandet Midnight Moses, bandet som sedan bytte namn till Monostar.
Ett tag sedan, visst, men en evig ros i den gotländska bandfloran och en av de grupper som faktiskt nådde allra längst.
Han ville, då i sena tonåren, bort från Gotland, men mest ville han till Stockholm. Det skulle satsas på musiken med allt var det innebär av slit och sena nätter.
För det var inte precis något lyxliv han levde med kompisarna Eric Palmqwist och Jimi Harlevi, Dante Eneqvist hade vid det laget lämnat bandet.
Nej, skrattar han där vi köksbordet över stora koppar kaffe, minns tillbaka:
– Det var mycket i andra hand, ett tag bodde Jimi och jag i replokalen i Bromma, jobbade på Posten och försov oss på morgnarna. En gång kom chefen och väckte oss, han var inte arg, bara förundrad över hur vi levde.
Linus Larsson och Jimi Harlevi på gamla Schenholms i samband med någon av Midnight Moses många spelningar där på 90-talet.
Monostar lyckades verkligen slå sig fram, kompisgänget som började spela ihop i 12-13-årsåldern. De blev superstjärnor på Gotland, turnerade sedan runt riket och gjorde även ett album, ”Airport”, 1998.
Roliga år, galna år, norr till söder…och när de gjorde sitt allra sista gig vid Hultsfredsfestivalen 1999 var de som bäst, då hade allt slit givit musikaliskt resultat.
– Om vi fortsatt då hade vi kanske kunnat bli ännu bättre, vi hade hittat vår form och identitet. Men sådant vet man aldrig. Det var inte lika kul längre och det hinner hända mycket under de åren.
En banan är alltid en banan.
Linus hade alltså tidigt intresserat sig för ljud. Ofta fixade han liveljudet vid spelningarna, råddade med kablar och mikrofoner.
Det fortsatte när han flyttat till Stockholm där han fixade ljudet på klubbar på Tanto vilket så småningom i sin tur ledde till en praktikplats i Decibel studios i Stockholm.
Det kom på riktigt att peka ut hans framtida riktning.
Just då, 1999, spelade gruppen Eldkvarn in albumet ”Limbo” med Peter LeMarc som producent, Linus gick på fantasi och känsla och utnämndes av LeMarc till ”chef över de konstiga ljuden”.
Klart det blev en fjäder i hatten.
– Jag hade inte så mycket koll då, jag använde min kreativa förmåga som många verkade gilla. Sedan dess har jag kanske lärt mig en aning mer, säger han.
Titiyo har fått sina låtar mastrade av Linus Larsson.
Nej, någon skrytmåns än han inte, Linus. Men faktum är att det är just till honom många artister och producenter hör av sig för att få till slutfinishen på sina produktioner.
Ett arbete som han alltså gör långt från Den Stora Staden, den han så hett längtade till en gång i tiden.
Knappt tio år blev det i Stockholm, trots att han aldrig riktigt kände sig hemma.
– Jag hade svårt att anpassa mig och hängde inte med i tempot.
Så du sprang inte till bussen?
– Nej, precis så. Aldrig, faktiskt. Och jag var trött på storstadshets och alla påtvingade intryck. Jag var färdig med livet på krogen, ville hem och Rebecca följde gärna med. Jag längtade väl egentligen hem de sista fem åren.
Riggen riggad, soundcheck pågår; Dante Eneqvist, Linus Larsson, Jimi Harlevi och Etric Palmqwist.
Vintern 2006 köpte han och sambon Rebecca, som ursprungligen kommer från Norrtälje, huset i Hogrän. De hade fått nog av Alvik och lägenheten där, av springet i trapporna och grannen som spelade finsk tango mitt i natten.
– Vi var 30, ville ha ett annat, lugnare liv och hittade det här huset. Jag hade aldrig varit här, visste inte ens att socknen fanns.
Många frågor behövde ställas och få svar. Ska vi bo i stan eller på landet? Vad är det vi vill ha nära till? Hur tänker vi oss livet framöver?
Svaret blev ett vitt, numera grönt, trähus mellan äppelträden, stora gräsytor, husgrunder som bär historier från förr, blåsten som kommer rullande över fälten och bara ett par mil till Gotlands huvudstad.
Ane Brun, en av många Linus Larsson färdigställt musiken åt.
I samband med det lämnade Linus också den studiolokal vid Hornstull som han delade med Björn Yttling, medlem av bandet Peter, Bjorn and John.
Det var helt rätt då och är helt rätt än i dag.
”Du sitter och gömmer dig i Alingsås och skriver killer-hooks!” som Alexander Bard sa när artisten Moa Lignell fick en guldbiljett i Idol för sin låt ”When I held Ya”. (Jo, Linus mixade sedan den låten). Kanske är det så han gör, gömmer sig!?
Men nej, snarare än undanskymt är Hogrän för honom världens mitt.
Moa Lignell "gömde sig i Alingsås", Linus gömmer sig inte i Hogrän.
Här finns naturen nära, på gården sprätter hönsen och en tupp, runt husknuten stryker en katt och en bit norrut ligger såväl Visby som Stockholm i den händelse han skulle vilja dit.
– Det går att göra tvärt om, leva i stan och åka ut i naturen då och då. Vi lever hellre med naturen omkring oss och åker till stan ibland och kan uppskatta det jättemycket.
Land och rike runt med ett rockband en gång i tiden…saknar du inte scenen och att spela inför publik?
– Att spela med de man känner väl, där man kan kommunicera utan ord, närmast telepatiskt…jag är glad att ha fått uppleva det i många sammanhang, men saknar…nej, det kan jag inte säga.
Han har varit där, säger han. Det räcker, behöver inte längre den kicken.
– Kickar går att få på andra håll. Nu drivs jag av att förverkliga andras visioner i de produktioner jag arbetar med. Det är det som intresserar mig.
Linus Larsson har ett finger med i spelat i många av de album som ges ut på CD, LP eller streaming. Han gör arbetet från sin gröna borg i Hogrän.
Främst ägnade sig Linus till en början åt att mixa musik. Det innebär att han får sig datafiler tillsända från en inspelning, de olika instrumenten separerade vilka han sedan ska lägga samman.
Massor av kreativa beslut att ta under det arbetet; hur ska gitarren förhålla sig till basen, hur långt fram i ljudbilden ska sången ligga.
– Man sätter balanser och nivåer på volym och reverb, skapar en helhet i ljudbilden. Antingen med fria händer eller i samarbete med artist och producent.
Uppdraget är enkelt uttryckt att skapa en stämning med det inspelade materialet. En av Linus styrkor i det avseendet är att han arbetar intuitivt och dessutom är musiker i grunden.
På senare år har han främst ägnat sig åt mastring. Det innebär att lägga en sista hand vid en inspelning, steget efter mixningen.
Ungefär som att även polera en nytvättad bil.
– Inte lika många beslut som under mixning, men man förfinar ljudet, får till en tajt botten, en fin mid, skapar volym och tryck. Det är mastringen jag varit mest inne på de senaste tio åren.
Linus Larsson har många epitet. Ett av dem: Hönspappa.
När den här intervjun görs har Linus nyligen arbetat med material av Julia Stjernlöf och Vilma Flood. För närvarande har han två gotländska bröder i datorn; Niclas Collén och Jesper Zacco, vilka båda har var sitt album på gång.
Inspirerande, tycker han. Entusiasmen är honom osviklig, i hans värld leder vägarna bara framåt. Att han är nöjd nu är det viktiga, inte hur det var förr, inte hur det kommer att bli.
Reflekterar du att du hamnat där du är, ett etablerat namn i musikbranschen?
– Nej. Det är vad det är. Mer kaffe?
…säger han, häller mer i koppen och säger sedan:
– Vet du vad som är det häftigaste med det jag gör? Det är att få något i mejlen som jag aldrig tidigare hört, lyssna, skapa mig en bild av vad jag ska kunna tillföra…det är så oerhört spännande.
Anna Ternheim tillhör de artister Linus Larsson arbetat med.
Han behöver ingen stor studio, inget mixerbord med hundratals rattar, inte som Micke Lyander och Tobias Fröberg, som båda driver nationellt renommerade studior på Gotland.
Det räcker med dator, högtalare och lite annat, förvisso av högsta kvalitet…men ingen stor lokal.
Du lever ett eremitliv alltså?
– Ja, ibland är det så. Jag sitter här ensam. Men då är det bara att åka in till stan om det blir för tomt.
Ljud, förresten. Vad gillar du för ljud som inte kommer från musiken?
– Ja, du…så är års är det ofrånkomligt att inte tänka på fågelsången, vattenljud är fint…och så har jag lärt mig uppskatta hönsen. ”Tuppsson” är däremot lite för het, han är rätt oerfaren som tupp och gal alldeles för mycket!
Linus Larsson, gotlänningen som flyttade till Stockholm men längtade hem till landsbygden.
Vi pratar om tiden som går. En gång i tiden var det en evighet till han ens skulle fylla 30. Nu är han 46, medelålders. Vitt i skägget.
Vad ska du göra resten av livet?
Frågan är svår att svara på för alla, kanske särskilt för en som lever precis nu. Men, säger han, för närvarande vill han fortsätta med det han ägnar sig åt i dag.
Kanske börjar han spela lite mer gitarr, just nu tränar han sina gitarrfingrar inför en Tom Petty-tribute på Wisby Hof 20 maj. Jodå, har han märkt, än kan han sätta ett solo även om det var länge sedan senast.
…och sedan, när han blir 60, långt fram i tiden än, men då, vid 60…
– …då vill jag sitta på Bageriet om kvällarna och spela blues.
Men låt oss nu knyta ihop säcken genom att återvända till ungdomen. Midnight Moses-åren. De var 13, 14, 15 och spelade sig runt Gotland men mest på Schenholms på Adelsgatan, det var Linus, Eric, Dante och Jimi.
År i ungdomens knoppning, slitet framåt, gemensamma visioner och drömmar.
– Midnight Moses…det var vi, säger han.
Leendet sprider sig i ansiktet, en innerlig lycka kommen från hjärtat, lyckan att ha fått vara del i något så starkt i en omtumlande del av livet. Vad som än händer…”Midnight Moses, det var vi, det kan ingen ta ifrån oss”.
DU&JAG, Linus Larsson.
Samtliga barndomskompisar och originalmedlemmar i bandet är alltjämt verksamma inom musiken:
Eric Palmqwist har nyligen släppt en comeback-plattan ”Once when we were birds” med EP's TrailerPark och har även en solokarriär.
Jimi Harlevi hoppar in som trummis här och var och arbetar på Kungliga Operan.
Dante Enekvist bor i Väte och spelar bas i Stockholmsbaserade partybandet The Surfin Saints.
Frågan kvarstår: Kommer de någonsin att återförenas för en enda exklusiv spelning? Fröet härmed sått.