Det är som att hela skolhuset, folkskollärare Elof Wisselgrens stolthet från 1876, håller andan. Barn, lärare och föräldrar, väntar på beskedet om skolan och samlingspunkten i socknen ska försvinna eller inte. De 35 barnen har lektion precis som vanligt. Dock med vissa svårigheter, det är svårt att skriva för den som håller bägge tummarna så hårt att de vitnar.
Dramatisk lektion
Plötsligt ringer telefonen. Det är rektor Andreas Larsson. Den berömda knappnålen skulle absolut ha hörts falla.
Läraren Berne Appelqvist pratar några få korta meningar, och skiner sedan upp. Skolan är räddad!
Lektionen förvandlas till en klang- och jubelföreställning. Fanny Runfeldt och Freja Nyström i årskurs fyra slänger sig i varandras armar.
- Vi är super-duper-mega-glada! Det är så bra att Hogrän blir kvar, nu slipper vi åka till Visby, säger Freja Nyström.
Hon har läst alla insändare i tidningarna, hört vad som pratats om hemma och följt debatten. Hon är helt säker på att det stora engagemanget nu har räddat skolan.
Fira med pizza
- Föräldrarna har visat att de bryr sig om skolan och att den ska vara kvar. Det kanske hade varit annorlunda om ingen hade brytt sig, säger hon med ett stort leende över hela ansiktet.
I dag ska årskurs fyra fira. Det blir pizza och videofilm hemma hos läraren Berne Appelqvist.
- Jag är glad för bygden, och för barnen, säger han.
Glädjetårar i floder
En av dem som engagerat sig för skolan är Helén Högberg. När GA knackar på sitter hon ensam hemma i huset i Hogrän och väntar. När hon får beskedet rullar stora tårar av glädje utför kinderna.
- Gud vad underbart! Det här var det bästa som hänt på mycket länge. Nu får jag hem en glad unge från skolan i dag, säger hon och försöker torka ansiktet torrt.
Hon har varit allt annat än säker på utgången av den utdragna kampen för att förmå politikerna att rädda skolan i Hogrän. Nu slipper man ta till reservplanen, en överklagan av ett nedläggningsbeslut.
Tacksam
Helén Högberg är tacksam över politikernas beslut, och menar att de handlat förnuftigt.
- Nu får jag bekräftelse på att allt det jobb vi lagt ner lett till något. Att ändra gränserna för de olika rektorsområdena är ju det vi kämpat för. Nu vinner vi tid att påverka ännu mera, och får ny kraft att kämpa, säger hon.
Sonen Kim ska hämtas från fritids, men Helen tänker hinna ta bilen till stan för att handla god mat, och en stor påse godis att fira med.
- Det måste vara jäkligt besvärligt att lägga ner en skola som har så här stort föräldraengagemang, säger hon och tittar upp mot solen som åter lyser över Hogrän.