”Det var sannerligen inget självspelande piano”. Så skriver Christer Granegård, tidigare på länsstyrelsen, om arbetet bakom Högskolan på Gotland. Meningen återfinns i en hyllning till tjänstemannakollegan Lars Magnus Lahne, som då skulle gå i pension och som berömdes för sitt bidrag till högskolans bildande. Den publicerades i GT i december 2011.
Drygt sex år senare återförenar vi dessa två personer i Almedalsbibliotekets foajé, för att få reda på ordens innebörd. Det visar sig handla om en närmast osannolik kedja av högt politiskt spel, sammanträffanden, rackartyg – och glädje.
Utbildningar på högskolenivå har egentligen funnits på Gotland sedan 80-talet. Lärosäten som Stockholms universitet, KTH och Lärarhögskolan förlade då kurser till Visby för blivande företagsekonomer, arkeologer, ingenjörer, med flera.
Detta samlades så småningom inom något som kallades Utvecklingscentrum Gotland, UCG.
– 1986 började vi med distansutbildningar där vi var uppkopplade via dator mot fastlandet. Vi var otroligt tidiga med det då, det fanns ju inte direkt internet på den tiden, berättar Lars Magnus Lahne.
Vid samma tid jobbade Christer Granegård inom högskoleregion Lund-Malmö, vars ordförande var en viss Claes Elmstedt – och deras möte skulle få en avgörande roll för Gotland och dess högre utbildning.
Den centerpartistiske ex-ministern Claes Elmstedt blev nämligen landshövding på Gotland 1984. Tre år senare fick han regeringsuppdraget ett utreda utlokaliseringar av landets lärosäten och han föreslog Christer Granegård som sekreterare.
– Idén var att det skulle finnas en högskola i varje län. Claes, som hade goda kontakter inom riksdagen, lobbade en hel del för Gotland, berättar Lars Magnus Lahne.
Men ön ansågs ändå något liten och här fanns ju redan UCG. Utredarna fick testa ett annat drag: Den högre utbildningen som fanns på ön knöts direkt till länsstyrelsen, som fick ett fast anslag för detta.
Ön fick med andra ord någon slags högskola ändå, men under länsstyrelsens försorg. Lars Magnus Lahne blev kanslichef för verksamheten. Christer Granegård, som värvades till länsstyrelsen 1990, fick ansvar för att även skjuta till regionalpolitiska medel – och han såg till att göra det mesta av det:
– Vi gick in med stora belopp för att utveckla utbildningarna varje år. Så höga att Riksrevisionen ville ge oss en anmärkning för det. ”Akta dig för att göra om det där”, sa vår egen revisor till mig. Men vi gjorde om det ändå. Och senare fick vi beröm från näringsdepartementet för det där i stället, vilket fortfarande känns som en stor seger.
Denna variant är alltjämt känd som ”Gotlandsmodellen” inom högskolevärlden.
En annan pusselbit var flytten av utbildningarna ner till den forna maltfabriken i Visby inre hamn. Och jodå, det finns en del hyss och olydnad i det kapitlet också.
– Claes Elmstedt hade sett byggnaden som bara stod där, med duvor som flög ut och in. Han bad mig titta på att flytta utbildningar dit. Jag fick ett tips från en tjänsteman om en arkitektbyrå – men fick inte säga något om det till någon. Det gick ett antal veckor, sedan fanns ett färdigt förslag. Då kallade vi till presskonferens, trots att kommunen inte visste något. Det slog ner som en bomb, kommunstyrelsens ordförande Eric Carlsson var sur som ättika, berättar Christer Granegård.
Detta hade sin bakgrund i ett gräl kring att ingenjörsutbildningarna ansågs ha ”stulit” lärare från gymnasiet, varför kommunen ville ha en eventuell högskola på A7 i stället, eller åtminstone närmare någon befintlig skola.
Claes Elmstedts kupp lyckades dock och maltfabriken blev ett centrum för utbildning – en inte obetydlig del av denna berätelse. I en historisk skrift berättar den första högskolerektorn, Gunhild Beckman, om invigningen av de nya lokalerna ”en vacker försommardag 1994”. Hon skriver bland annat att ”atmosfären i samband med invigningen genomsyrades av förväntningar på en egen högskola”.
Målet var dock långt ifrån nått, trots att många nu jobbade hårt för detta.
1995 gjordes en statlig utredning i frågan – som kom att bli en svängig historia i sig.
– Utredaren förespråkade en högskola här. Högskoleverkets generaldirektör var dock negativt inställd och önskade ett annat ställningstagande. Men verkets styrelse gick emot henne, så förslaget blev ändå att ön skulle få en högskola, berättar Christer Granegård.
Ungefär samtidigt reste han, Lars Magnus Lahne och den nya landshövdingen Thorsten Andersson till Stockholm för att uppvakta utbildningsminister Carl Tham.
– Han var på ett jävla humör, han ville verkligen inte ha det här.
Det ledde till ett hemligt möte mellan Christer Granegård och en av departmentets tjänstemän.
– Hon ville att vi skulle träffas på ett kafé, så att hennes kollegor inte såg oss tillsammans.
På mötet refererades det bland annat till en viss ordalydelse, insmugen i den utredning som gjordes redan 1987. ”God grund har lagts för att till Gotland kunna lokalisera en självständig högskola”, står det svart på vitt, i ett dokument som ju redan för länge sedan var antaget av regeringen.
Vi bör kanske nämna i sammanhanget att Carl Tham var en ombytlig man – han är den ende politiker i modern tid som suttit i både en borgerlig och en socialdemokratisk regering.
Ändå var det kanske överraskande för många, med tanke på tidigare möten, det som skedde vid den årliga landshövdingsfesten på Gotland i juni 1996.
– Då var det just Carl Tham som klingade i glaset och meddelade att det blir en egen högskola på Gotland. Han möttes förstås av jubel och tog alltså hela credden, suckar Christer Granegård.
GT har via Socialdemokraterna försökt nå Carl Tham för en kommentar till detta, men utan framgång.
Hur som helst var det stora beslutet slutligen fattat och 5 september 1998 invigdes högskolan, med pompa och ståt, i de lokaler där utbildningen redan skedde. Av vem? Av Carl Tham, förstås.
Efter många om och men.
– Det låg ett långvarigt spel bakom detta, liksom hårt arbete och många motgångar. Claes Elmstedt, med sina kontakter inom svensk politik, betydde oerhört mycket, summerar Christer Granegård.
När vi sitter på Almedalsbiblioteket, 20 år senare, har högskolan hunnit förvandlas till Campus Gotland. Den illasinnade skulle kanske tolka det som en tillbakagång till 80-talet, med Visbyutbildningen som en filial till fastlandet.
Men varken Christer Granegård eller Lars Magnus Lahne ser det på det sättet.
– Nej, om vi inte först hade blivit en egen högskola hade vi aldrig fått det vi har i dag. Det är en väldigt stabil och bra verksamhet numera, fastslår Christer Granegård.