Våren 2007 hade Jennifer Andersson en feber som inte gav med sig. Läkarna på vårdcentralen hittade inte felet. Först på valborgsmässoafton, när hon hade haft feber i 40 dagar, kom beskedet: Jennifer hade fått en allvarlig blodsjukdom och röntgenbilder avslöjade en cellansamling, stor som en apelsin, runt hennes lungor.
Jennifer minns hur båda hennes föräldrar drog efter andan när två läkare kom in med varsin stol i hennes sjukhusrum. Hon förstod inte allt som läkaren sa, men rädslan i föräldrarnas ögon fick henne att inse allvaret.
Det laddade ordet cancer nämndes inte den dagen, men Jennifer listade ut att det var cancer hon hade för på avdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus fanns Barncancerfondens märken överallt.
Tillsammans med sin mamma Monika åkte Jennifer sedan fram och tillbaka till Astrid Lindgrens barnsjukhus där hon behandlades med höga doser cytostatika. Hon svällde upp, hon tappade håret flera gånger och när behandlingen hade pågått i åtta månader drabbades Jennifer av blodproppar i den största venen i hjärnan. Men hon var aldrig rädd för att dö.
– Att jag skulle dö var inget alternativ. När man är barn vill man inte bara bli frisk och fortsätta leva för sin egen skull, utan också för föräldrarnas och syskonens skull. Jag bestämde mig med en gång för att det här skulle gå bra, förklarar Jennifer.
Under behandlingstiden försökte Jennifer och hennes familj att leva så normalt som möjligt.
– Det var skönast att vara hemma med familjen, men det var också viktigt för mig att gå i skolan och få vara ett vanligt barn åtminstone på det sättet.
Men att det var en omskakande tid går inte att ta miste på, för när Jennifer nio år senare berättar om hur det var har hon alla datum och alla detaljer i tydligt minne. En del minnen är tunga.
– Även om döden kändes långt borta för mig, så fanns den ofta i nästa rum på sjukhuset. Jag fick kompisar på sjukhuset och två av dem klarade sig inte.
Men de flesta minnena från sjukdomstiden är ändå ljusa och i dag tycker Jennifer att den gav viktiga erfarenheter som formade henne som person och som hon inte skulle ha velat vara utan.
– Jag är faktisk tacksam för att jag har varit sjuk. Det var en hemsk tid, men den gav mig mersmak på livet. Jag har lärt mig att ta vara på mitt liv och finns det tillfälle att ha kul så vill jag ha kul!
I våras tog Jennifer studenten från det naturvetenskapliga programmet och förra veckan flyttade hon till Östersund. Genom projektet Tekniksprånget får hon pröva på att jobba på en medicinteknikavdelning.
– Jag vill bli läkare eller civilingenjör inom bioteknik. Jag vill ge tillbaka på något sätt och jag har egna erfarenheter som jag kan ha nytta av. För jag minns hur det var när jag mådde dåligt och när det gjorde ont. Personalen sa att ”jag vet hur det känns”, men jag tänkte att ”det gör du inte”. Men om jag blir läkare så skulle jag faktiskt veta precis hur det känns.
Under våren har Jennifer Andersson varit en av åtta barncanceröverlevare som engagerats i det nystartade projektet ”Hopp om livet”. Här har ungdomarna mött barncancerforskare för att prata om sjukdomarna och forskningen, men också om hur man går vidare i livet när man är färdigbehandlad. Resultatet presenteras på en hemsida som lanseras på fredag, men också i filmer som ska distribueras till barnonkologavdelningar, för att ge hopp om livet till de barn och ungdomar som är sjuka i dag.
Jennifer har en hel del tankar om hur livet kan bli bättre för barn och ungdomar som har överlevt en cancersjukdom. Att ta klivet från sjuk till frisk kan vara svårare än man tror. När högdosbehandlingen upphörde efter ett par år förlorade Jennifer och hennes familj också det sammanhang som de hade levt i under hennes sjukdom.
– Det var ”tack och hej” och det kändes väldigt konstigt.
– Ett barn har inte heller samma frågor som en vuxen. De kommer efteråt. Jag mådde dåligt efter några år när jag insåg vad som kunde ha hänt. I dag funderar jag på vad behandlingen har inneburit för mitt immunförsvar och för min kropp. Det är ju starka grejer jag har fått. Det borde göras en uppföljning efteråt när man pratar om sådant, säger Jennifer Andersson.