DU&JAG
I den mongoliska ottan når temperaturen tjugo under nollan och i jurtan, tältbostaden, har vattnet i vattentappen frusit till is.
Det är där, i Tostbergen i södra Mongoliet nära gränsen till Kina, Gustaf håller till månadsvis varje år. Flyget från Arlanda via Moskva till Ulan Bator och sedan hundra mil i buss för att nå baslägret för Snow Leopard Trust.
Plan stäppmark, bergen i fonden, en oftast klarblå himmel och så vinden alltid närvarande.
– Kylan är man klädd för. Blåsten är nog det som påverkar mest, är det snö- eller sandstorm är det bara att hålla sig inne, då är man maktlös, säger han.
Organisationen Snow Leopard Trust har sitt internationella säte i nordamerikanska Seattle och verkar för snöleopardens fortlevande i de tolv centralasiatiska länder den förekommer, men också för lokalbefolkningarnas möjlighet att bedriva boskapsskötsel i bergsområdena.
Att helt enkelt underlätta för snöleoparder och herdar att leva i samklang.
Sedan 2012 är Gustaf, doktor i ekologi, engagerad som koordinator i den del av projektet som har sin bas i de mongoliska bergen.
I början av mars kom han tillbaka till Sverige från sin senaste tvåmånadersvistelse, bara ett par dagar innan landet stängde de flesta flygavgångar på grund av corona-viruset.
Snöleoparden lever i Centralasiens svårtillgängliga bergskedjor, uppskattningsvis finns mellan 4000 och 7000 individer kvar i det vilda. Antalet i Mongoliet uppskattas till omkring 1 000. Djuret är dryga metern långt, till detta kommer svansen om cirka en meter. Den hotas av tjuvjakt då den söker sig mot bebodda trakter och tar boskapsdjur och till viss del även av illegal handel.
På plats i Mongoliet, där Gustaf vistas två eller tre längre perioder per år, deltar han i arbetet att fånga in de skygga snöleoparderna via snaror, gps-märka dem och sedan släppa dem åter i frihet.
Långtidsstudien startade 2008 och leds av Gustaf och hans svenska kollega Örjan Johansson, tanken är att den ska pågå i minst 20 år och därigenom följa fyra eller fem generationer snöleoparder.
I dag har totalt 32 katter, som Gustaf kallar dem, märkts.
– Vi analyserar rörelsemönster och var de slår sina byten, oftast stenbockar. Vi har även börjat förse dem med gps för att få en samlad bild av hela kedjan.
Vi ska tillbaka till Mongoliet i den här intervjun men också över till Kanadas tundra i det tidiga 90-talet.
Men först återvänder vi hem, hem till Gotland.
Den här intervjun görs i Hörsne, det är här Gustaf håller till sedan veckan före påsk och förmodligen över hela sommaren.
I Hörsne bor hans syster Anna Samelius; ett stort gammalt stenhus, slätten som breder ut sig ner mot Lina myr, tre hästar på vårbete i ett hägn.
– Visst är det fantastiskt. Och titta här, massor av päronträd, de börjar komma lite smått nu, säger Gustaf när vi går en sväng i grönskan.
Han lever ensam och om han nu på riktigt bor någonstans så bor han i lilla orten Ramsberg i Bergslagen, en etta med snedtak, hett som tusan när sommarsolen tar i. Därför far han i regel hellre till hemön.
För honom är det just så; ”hemön”.
Gustafs pappa Bengt var yrkesofficer och flyttade mycket. Syskonen kom att växa upp på Gotland där Bengt var överste på P18.
De första sju åren i Pilhagen i Visby, därefter flyttade familjen till Träkumla när Gustaf var sju och skolgången kom märkligt nog att ske i Stenkumla. Bland annat var han där skolkamrat med blivande astronomen Jesper Sollerman.
– Jag känner mig alltid som mest hemma när jag kommer till Gotland, på somrarna bor jag i familjens stuga i Alskog, men annars hos Anna.
När Gustaf var 14 gick flytten till Boden och efter två år vände familjen söderut, till Kristianstad. Där var det gymnasieskolans biologilektioner som tände gnistan för det som sedan kom att bli hans liv: naturen och de vilda, skygga djuren.
I samband med biologistudierna på universitetet i Umeå – mycket fram och tillbaka över landet här - kom han att bli utbytesstudent i Kanada. Det var läsåret 1991-92 och sedan fanns det liksom ingen annan väg.
Eller nja, det fanns egentligen ingen väg alls. 30, 40 mil till den närmaste, rent av.
– Jag fick jobb på tundran, som han uttrycker det.
Han kunde sagt: Jag fick jobb i en cykelverkstad eller i ett bageri, men han säger: Jag fick jobb på tundran.
En liten malplacerad parentes här. Gustaf är orienterare och på så sätt alltid knuten till Gotland. Han tävlar sparsamt, men klubbtillhörigheten är Visborgs OK. Men det var som sagt en parentes.
Vi lämnar nu Gotland för en stund och har ännu inte landat i Mongoliet, det ligger 20 år fram i tiden. Istället är vi på den karga tundran i det nordligaste av Kanada.
Gustaf fick efter studierna alltså sommarjobb som fältassistent i ett gåsforskningsprojekt på tundran och blev helt fast.
När han nu, sittandes vid en mugg kaffe i ett stort och ombonat kök i Hörsne, berättar om vidderna är han där igen, i tanken, i närvaron, i uttrycket. Vinden tjuter genom köket, det knarrar under kängorna av minus-snö.
– Alltså, det är helt orörda områden, kanske 40 000 boende på en yta stor som hela Europa, inga vägar, ingenting. I Mongoliet finns bosättningar i närheten men här…öde! Helt isolerat. Och mitt i allt, som en oas nästan, häckar en miljon gäss.
Den där sommaren 1992 kom inte att bli någon engångsföreteelse.
Gustaf blev kvar i Kanada till 2006 då han doktorerade och har därefter fortsatt att en månad varje år återvända till det forskningsprojekt under Canadien Wildlife Service som studerar såväl gässen som fjällrävens livsvillkor och beteenden.
Genom alla år har Gustaf nämligen behållit kontakten med den man, Ray, som var hans handledare och nu är hans kompanjon.
Igen, vad var det som fångade dig så?
Han funderar en stund, det gör han inte ofta, Gustaf är fylld av berättelser men nu tystnar han för en stund, säger sedan:
– Det karga. Att det inte finns ett enda spår av människan. Man flygs dit och behöver inte röra plånboken på flera månader, all mat finns i baslägret. Nu är det annorlunda men då, på den tiden, var man som i en bubbla, man visste inget om världen utanför, en gång i månaden kom en helikopter med post…
…och så förstås, säger han, närheten till de vilda djuren, till järv, varg och björn, obrydda och inte särskilt skygga, de som aldrig någonsin sett människor.
Vi ska återkomma till vad denna isolering förde med sig en sommar för 26 år sedan. Något Gustaf ännu grämer sig över! Vad kan det vara, du som läser, vad? Du har tid att fundera.
Nåväl. Han kände sig som en professionell fjällvandrare, säger han. Gå, gå, gå. På de stora vidderna lärde han sig, liksom senare också i Mongoliet, inse naturens kraft och människans litenhet.
– Det ger en viss ödmjukhet…blir man inblåst i en snöstorm kan man inget annat än att vänta. Fem dygn är det mesta jag upplevt, det är bara att stanna inne och spela kort, ler han.
Tanken var att nu i maj än en gång resa till Kanada, men viruset ville annorlunda. För första gången på 27 år blir det ingen tur via Edmonton och ut i vildmarken. Resan saknas honom, säger han, men istället får han en försommar i Hörsne.
Det är för all del inte illa det heller. När han står under päronträden breder den gotländska slätten ut sig, klara dagar ser han ända bort till Gothems kyrka.
Nja, det är förresten inte bara vildmarken som saknas honom. I staden Saskatoon bor Shannon, Gustafs partner sedan 25 år. Vill du prata långdistansförhållanden vet du nu alltså vart du ska vända dig.
Varje liv består av ett antal vägskäl. För Gustaf var ett av dem länsstyrelsen i Visby. Han hade 2006 lämnat Kanada och bodde en tid hos systern och hennes familj i Hörsne – innan han sedan kom att bosätta sig i Bergslagen och arbeta på Grimsö viltforskningsstation – när han kallades till intervju för en tjänst på just länsstyrelsen...
– …vilken sedan aldrig tillsattes för att det med kort varsel infördes anställningsstopp. Med facit i hand var det kanske tur att det inte blev så. Jag brukar säga att jag tackar Reinfeldt för att jag istället kom till Mongoliet.
Vad då, menar du?
– Det var strax efter regeringsskiftet när Reinfeldt blev statsminister, stödet till naturvården minskades och den tjänst jag sökt drogs in. Vem vet var jag varit i dag annars? Som tjänsteman i Visby, kanske.
Har du skickat vykort från Ulan Bator och tackat? Det borde du göra.
– Ja, det borde jag. Jag får tacka den här vägen istället.
Med tiden har alltså stäpplandskapet i Mongoliet blivit nästan lika hemtamt som de karga kanadensiska vidderna.
Minst lika mycket som snöleoparderna fascinerar honom fascineras han av lokalbefolkningen och dess kultur. Han kunnande i det mongoliska språket är, som han säger, ”så här litet”, men viss konversation kan han ändå hålla.
Och det är egentligen svaret på frågan ”varför?”.
Varför gör du det du gör?
– För att det är spännande, jag ska inte säga annat. Men också för att det är så otroligt häftigt med herdekulturen…jag önskar att jag kunde komma åt den, men jag vet att det inte går, man måste vara född i den, den går hundratals år bakåt i tiden. Men att uppleva människorna och arbeta sida vid sida med dem, vissa fungerar som local rangers i projekten…ja, det är fint.
Lokalbefolkningen i Tostbergen lever i symbios med den skygga snöleoparden, eller ”bergets vålnad” som den kallas. Ytterst få har sett den i vilt tillstånd, en sekundsnabb skymt eller två under en mansålder och man är lyckligt lottad.
Det händer att katterna närmar sig om natten och slår någon av herdarnas getter, de som hålls för produktionen av kashmir-ull.
Snow Leopard Trust samverkar därför med lokalbefolkningen, sprider kunskap om djuren och hjälper till att uppföra exempelvis natthägn för boskapen.
Gustaf själv har bara sett snöleoparder fångade i snaror.
– Man ser spåren och förmodligen har de sett mig. Men det gör inget, det är lite charmen med allt…att de finns där men inte syns. Jag tror magin skulle brytas om jag fick se någon.
För att förtydliga. När ett djur snaras går ett larm i lägret, inom maximalt 30 minuter är personal på plats och bedövar. Gps-halsbandet ramlar sedan automatiskt av när batteriet är slut. Allt för att minimera djurens eventuella lidande.
Våren närmar sig Gotland, i Hörsne är, när den här intervjun görs, träden på väg att knoppas. Gustaf har haft ett Skype-möte just innan jag kom, ytterligare ett väntar under eftermiddagen.
Han säger att han landat på Gotland nu, han står stadigt i den gotländska kontexten.
I början, på 90-talet, tog kulturkrockarna mer kraft. Att komma från ”allt" till "ingenting” och sedan tillbaka kan kosta på för den som inte är van.
Nu kliver han rutinerat mellan de olika världarna.
Vad har du lärt dig om dig själv under alla år i det vilda?
– Det vi redan varit inne på, att man känner sig liten och att vädret styr. Och att leva nära naturen är bra för tålamodet…man måste ha tålamod, så är det.
Kanada, Mongoliet, Gotland, Bergslagen. Känner du dig aldrig rotlös?
– Nej, det kan jag inte säga…faktiskt inte, jag har aldrig tänkt det så. Möjligen var det uppväxten som formade mig, vi flyttade mycket då också. Men ibland tänker jag att ”är det så här det ska vara, att det bara rullar på till man blir pensionär".
Blir det så?
– Det blir nog så, ändå. Man missar en del, jag har inga barn, till exempel, men får så mycket annat istället. Men det här har blivit mitt liv.
När du är långt borta i månader, vad längtar du efter? Vem längtar du efter?
– Min säng, min eltandborste, en pilsner då och då. Och Shannon, så klart.
1994, på sommaren, 26 år sedan nu, landade en helikopter i gåskolonin vid Karrak Lake i Nunavut-territoriet i Kanada där Gustaf studerade fjällräv och gäss, just där Norra ishavet tar vid.
Via en tidning fick han veta att Sverige förlorat semifinalen i fotbolls-VM mot Brasilien.
I en månad levde han sedan på hoppet att det ändå skulle räcka till ett slutligt brons, vilket det också gjorde efter landslagets triumf mot Bulgarien.
– Genom alla år är det det enda som stör mig att jag missat, VM -94, hela festyran som var här hemma, och att det blev en bronsmedalj. Vi hade ju ingen kontakt med omvärlden, jag visste ingenting och fick inget veta förrän helikoptern kom nästa gång. Så surt!
Men i övrigt, nej, ingenting. Gustaf har hela världen inom sig, Mongoliets stäpper och bergskedjor, Kanadas tjälfrusna tundra.
Där, i ett tält under den svarta natthimlen, eller då mörkret aldrig ens infinner sig, finner han essensen av sig själv. I äventyret, i det fria, vilda.