Under våren blev det känt att bygdegårdsföreningen för Hörsne med Baras bygdegård hade bestämt sig för att lägga ut fastigheten till försäljning. Men när sockenborna fick höra om beslutet var det flera som reagerade starkt.
De drog igång en namninsamling för att rösta ner förslaget och efter ett antal möten hade en ny styrelse tillsatts. I juni höll de sitt första konstituerande möte och uppdraget stod då klart för dem. De skulle ge bygdegården nytt liv.
Ett halvår har nu gått sedan den nya styrelsen tog över rodret, och det verkar som att de är på väg i rätt riktning. Både ekonomiskt men även socialt.
– Det har uppstått en helt annan gemenskap. Det är flera som har hittat till bygdegården från alla generationer. Det känns som att det har väckt liv i socknen igen och att det har uppstått nya möten, säger Marie Engström, ordförande i bygdegårdsföreningen.
När GT når henne över telefon i december låter hon aningen trött, vilket kanske inte är så konstigt. Arbetet med föreningen har inte bara varit en dans på rosor och alla medlemmar samt volontärer ställer upp helt ideellt.
– Vi har slitit ganska hårt. Men det svåraste är nog ändå på ett psykologiskt plan. Man får passa sig så att det inte blir en inre krets som gör anspråk på bygdegården som sin. Utan det gäller att ständigt påminna sig om att detta är bygdens hus.
Just därför har de strävat efter att genomföra evenemang för alla. Bland annat har de haft fester med livemusik, två gånger i veckan har de tabata-träning för alla åldrar och i augusti arrangerade de ett stort loppis-safari.
– Den kommer vi att göra igen nästa år för den blev en hit. Vi blev totalt anstormade och det var trafikstoppning i Hörsne. Vi fick springa och hämta mer kakor ur tanternas frysar för att fylla på, berättar Marie.
För även om det stundtals har varit tufft framhäver hon att det positiva väger över.
– Det är lite som magi kring att det faktiskt har funkat.
Inför det kommande året vill de försöka satsa mer på ungdomarna i socknen. Utöver det planerar föreningen också att göra en rad renoveringar, som exempelvis att lägga nytt golv och måla om. Men trots att allt pekar uppåt för bygdegården känner Marie en viss oro.
– Utmaningen är att hålla i arbetet och folks intresse när vardagen tar vid. Men det känns som att facklan åtminstone är tänd för några år framåt, säger hon.