– Honungsbina är i stort sett inte hotade i Sverige även om de är det på många andra platser i världen. Där har de farliga kemikalier och insektsbekämpning men här är det mest ett problem för många solitärbin som inte klarar av omställningen i klimat och jordbruk, säger han.
Solitärbin är vildbin och ger oftast honung endast till sig själva eller sina mindre samhällen. I Sverige finns cirka 50 arter vildbin som ser väldigt olika ut, de kan vara allt från fem millimeter långa och uppåt. Många av arterna är idag hotade.
– Det beror mycket på att vi har nya jordbruksmetoder, de här bina har bara en aktionsradie på några hundra meter där de ska hitta olika växter att pollinera, och finns det bara en gröda på fälten runtomkring dess boplats så kan de ibland inte överleva.
Men ett av honungsbina, nämligen det nordiska biet eller Apis mellifera mellifera, är hotat men inte rödlistat. Ulf Adolfsson och Zabina Forsberg är några av de biodlare som försöker se till att biet fortlever.
– Det här biet har fått ett så dåligt rykte, de kan bli aggressiva när de blandas med andra arter, men i sig själva är de hur lugna som helst.
På en äng längs en landsväg utanför Romaklosterstår deras sju bikupor. Med bidräkt och handskar visar Ulf Adolfsson upp bisamhällena.
– Det som är speciellt med det nordiska biet är de är ursprungsrasen här i norden, de klarar vintrarna med mindre vinterfoder och de är ute och flyger trots sämre väder. De är gjorda för det här klimatet.
Zabina Forsberg och Ulf Adolfsson stillar bina med en rökpuff och sedan öppnar de upp kupan och visar hur de fyller cellerna i bikakan.
– Det går rätt bra för honungsbina men det är värre för solitärbina och humlorna. Men det är kul att allt fler har börjat sätta upp bihotell och lämna ängsmark orörd.
Han berättar om skillnader på humlor och bin.
– De har olika långa snablar därför kan de pollinera olika blommor.
Åke Lyberg berättar att ett bevarandeprojekt,med ett renparningsområde, görs kring det nordiska biet i närheten av Sundre och Hoburgen.
– För att inte birasen ska bli en blandras så måste man se till att bidrottningarna parar sig med drönare av samma ras. Det är ju en form av rasbiologi, det låter illa men det handlar om att man inte vet vad som händer med fortplantningen i nästa generation när olika raser blandas.
Under 40 till 50-talet så trängdes det nordiska biet bort då bin från övriga Europa importerades. Men det återinförs nu till ön.
Det stora problemet som ofta tas upp när det gäller honungsbins överlevnad är parasiten Varroakvalstret (Varroa destructor), en parasit som kommit hela vägen till Sverige, från Asien, på grund av mänsklig förflyttning av bin.
– Det är det stora problemet för bin över hela världen. Parasiten dödar ett samhälle inom bara några år, säger Åke Lyberg.
Ett forskningsprojekt startades på grund av parasiten på Sudret för 25 år sedan. Med det finurliga namnet: “Bondprojektet – Live and let die.“
Cirka 150 bisamhällen placerades ut med parasiter i dem. För att se om några överlevde. Idag lever fortfarande tio av dessa samhällen, på dem forskar SLU nu kring vilka speciella gener och beteenden som gjorde att just dessa samhällen överlevt.
Ulf Adolfsson och Zabina Forsberg är engagerade i binas frammarsch och hoppas att alla projektenska få oss att förstå hur ekosystemet kan fungera bättre.
– Utan bina har vi i framtiden inget fungerande samhälle, säger Ulf Adolfsson.