Att narkotikan breder ut sig i samhället och kryper ner i åldrarna är en nationell problematik. På frågan om varför allt fler unga väljer att testa droger finns dock inget generellt svar.
– För mig var det inte det klassiska med grupptryck. Jag hade mycket ångest och var uttråkad. Så jag läste på och frågade runt för att jag var nyfiken på droger, berättar artonåriga Kristian som egentligen heter något annat.
Tillsammans med sin mamma Agneta har han kommit till redaktionen för att träffa oss. Trots att Kristian fortfarande kämpar med sitt beroende vill de båda berätta om deras resa. Främst för att de tror att det skulle kunna hjälpa andra i liknande situationer.
– Det kanske kan ge någon stöd, säger Agneta, som även hon har ett annat namn egentligen.
Deras historia börjar för lite mer än tre år sedan när Kristian började med cannabis. Dock dröjde det inte länge förrän han blev påkommen och föräldrarna valde då att ta med sonen till öppenvårdsmottagningen Minimaria. Femtonårige Kristian påbörjade en behandling och under några månader var han helt drogfri. Men efter ett tag började han parallellt med behandlingen att testa tyngre narkotika, som exempelvis tramadol och opiater. Kristian berättar att det var lätt att få tag på droger, både ute på gatan samt över nätet. Varken personalen på Minimaria eller föräldrarna märkte något. Och själv förstod han inte hur pass beroende han var.
– Det har aldrig gått utför för mig, utan jag har skött skolan väldigt bra. Så jag lurade mig själv och såg det inte som något negativt. Jag tänkte att jag kan fortsätta knarka eftersom jag sköter allting.
Till en början var det bara på helgerna som han missbrukade men allt med att åren gick fick narkotikan en större plats i Kristians vardag. I januari i år kände han att han hade tappat kontrollen och därför valde Kristian att berätta om sitt missbruk för föräldrarna.
– Först var det något jag tog för att må bra men sedan började det gå överstyr och då var det inte kul längre. Jag funderade länge innan jag sa något men när jag väl hade gjort det kändes det skönt. De tog det bättre än jag trodde, säger han.
Agneta tittar med glansiga ögon på sin son. Hon framhäver att det ligger en styrka i att han vågade söka hjälp. Samtidigt berättar hon att det för hennes del ledde till mycket oro. Så pass att hon blev sjukskriven under en period.
– Först tänkte jag vad har jag gett för uppfostran men det handlar inte om det. Det finns överallt och i alla samhällsgrupper. Något av det värsta har varit oron som gnager sönder en när man inte vet hur det kommer att gå. "Kommer han att förstöra sitt liv" undrar man.
Även Agneta fick hjälp via Minimaria. Hon blev tillfrågad om hon ville gå en tio-veckorsutbildning för att lära sig hur hon som anhörig kan hjälpa Kristian, både under hans aktiva faser och rena faser. Dagen då vi träffas har Kristian varit drogfri i 36 dagar.
– Jag är glad att han har en tillit till mig och vågar berättar om han är sugen på att ta något. Då försöker jag avleda. Kanske genom att vi tar en promenad eller tittar på film. Men till syvende och sist så är det personens egen motivation det handlar om.
Just motivationen är inte alltid lätt att hitta menar Kristian, men han försöker tänka långsiktigt. Trots att han tar en dag i taget så är målet inställt på en positiv framtid.
– Att få må psykiskt bra är drömmen och att kunna studera vidare. Jag vill bli läkare, säger han.