Dagen efter hemkomsten från Finnkampen är Sara Steen småförkyld.
– Ja, lite halvt, säger hon.
Lätt täppt i näsan.
Men det är nu inte bara det. Förkylningar går över.
Finnkampen skulle bli hennes andra A-landslagsuppdrag, efter vårens EFT-debut, men hon tvingades att se båda matcherna från läktaren.
Inte riktigt som det var tänkt. Men ett krånglande högerknä fortsätter att just krångla.
– Knäet är så där, men det blir bättre och bättre. Jag fick ett litet bakslag på träningen med landslaget i torsdags, det började göra ont och svullna så vi kom fram till att jag skulle stå över, berättar hon.
Knäet, ja. Det ställde till försäsongen för henne redan veckan före midsommar. Ett träningspass med intervaller avslutades med spel då olyckan var framme. Sara trampade på en lagkamrats klubblad.
– Det var då jag vrickade knäet så det inre ledbandet är lite uttänjt.
Hennes förutsättningar inför en SSL-premiär redan på söndag, kunde ha varit bättre. Tillsammans med Endres sjukgymnast väger Sara för- och nackdelarna som bäst. Gå på för premiär eller avvakta?
Känslorna är lite blandade. Speciellt som Iksu står för motståndet.
– Jo, visst tänker man. Men jag räknar kallt med att jag ska spela på söndag i alla fall, säger hon.
Dels som ett uttryck för just att hon vill spela, dels för det ansvar som hon vill vara med och ta direkt.
Säsongen som stundar är något av en omstart för Endre. Inte bara på grund av de stora och omtalade spelartappen.
Själv tror Sara Steen på ett omtag även i andra avseenden.
– Jag tror folk kan förvänta sig en rolig och fartfylld innebandy och så har vi bytt spelsystem också.
Men det handlar inte bara om att täppa till hålen efter de stora poängmakarna. Ansvarsfrågan är viktigare än på flera år.
En mantel som Sara är redo att axla och som tränaren Alexander Brinkmann gärna ser att hon tar upp.
Efter att ha debuterat i högstaligan redan vid 14 års ålder, ser hon det själv som ett naturligt nästa steg även om hon fyllde 21 år så nyligen som i våras.
– Jo, visst. Det har jag tänkt själv också, det känns rätt naturligt att ta en större roll nu. Men det gäller hela laget, att varje spelare går in och hittar det i sig själv och ser till att ta tag i det ute på plan. Så måste det vara! slår hon fast.
Nästa och kommande kapitel ska skrivas av de unga.
Själva ledarrollen ligger hon däremot lite lägre med. Den får främst ankomma på lagkaptenen Olivia Ruthström.
– Vi har ju Olivia, men vi måste alla se till att vara ledare ute på plan, betonar Sara en gång till.
Fjolårssäsongen tog slut tidigt i april efter tre knappa, men desto tyngre SM-semifinalförluster mot Pixbo.
– Fast det har jag redan lagt bakom mig, men visst, då var jag riktigt besviken. Sedan tog de ju SM-guldet också, ler hon.
Bedriften var inte så pjåkig ändå.
Slutspelsminnen och ansvarsfrågor är nu en sak. Hårdvalutan kvarstår, att vinna matcher. Där säger Sara själv att hon har vuxit in i en mognare roll.
Vem är Sara i dag?
– Nu är jag en seriös elitidrottare när det gäller allt från träning och match till att veta betydelsen av mat och vila. Och jag har höga krav på mig själv.
För höga?
– Kanske, jag är väldigt sällan nöjd i alla fall.
Hon förväntas även göra sina mål. I fjol svarade hon för 20 poäng på 24 matcher, 14 mål och 6 assists.
– Jag har ju tänkt ta en större roll. Då ska det kunna bli lite fler poäng också, säger hon glatt.
Om det nu inte vore för det där högerknäet. Förkylningen är ett mindre problem