GA 150 år
Valton Johansson är ett namn som jag träffar på ganska ofta när jag håller på med mina små undersökningar om än det ena och än det andra. Söker jag efter uppgifter om revyer på Gotland i gamla tider så dyker han upp. Men då kallar han sig ”Lawton”. Han framtonar som en ”revypappa” när den underhållningsformen var ung på Gotland.
Letar jag efter tidningsartiklar och reportage från förr så blir det en lång lista som har kommit från hans penna om det mesta från gotländsk skönlitteratur till naturupplevelser och historia. Det har sagts om honom att han var en ypperlig stilist.
Gäller det lokalradions historia så händer samma fenomen – Valton Johansson är där, han var mannen som satt vid mikrofonen när lokalradion startade sin verksamhet 1943. Sen var han bibliotekarie och så skrev han böcker och gjorde omfattande bibliografier…
I det här sammanhanget tänker jag på Valton journalisten. Han började sin långa bana inom den gotländska tidningsvärlden på GA runt 1908.
Hur kom det sig?
– Redan under skoltiden sysslade jag en smula med journalistik, säger Valton.
Här må inflikas att Valton var född 1890 och gick ur tiden 1956. Han kan alltså omöjligen svara på frågor i dag. På något sätt funkar kommunikationen ändå. Häng med till slutet så skall jag avslöja hur det har gått till.
Åter till Valton:
– De var ju inte så att jag medverkade i de riktiga tidningarna. Någon gång hände det att jag skrev på insändaravdelningen i Gotlands Allehanda. Där fick signaturerna ”Många församlingsbor” och ”Bekymrad moder” utgöra täckmantel för mina stilistiska utsvävningar.
– Jag jobbade också med en skoltidning som gick ut i en upplaga på 60 exemplar, vilket vi tyckte var en svindlande siffra.
Vad var det som fick dig att söka jobb på GA?
– Det är en historia om tillfälligheternas spel. Jag hade efter den så kallade mogenhetsexamen gått och slagit dank ett par månader, vilket man gjorde på den tiden. En dag under mina mållösa vandringar på stadsgatorna råkade jag stöta samman med en gammal skolkamrat som var anställd på Gotlands Allehandas redaktion. Han funderade på att sluta på tidningen och studera till präst. Och nu undrade han om jag inte möjligen hade lust att försöka mig på tidningsmannajobbet, åtminstone för någon tid. I så fall kunde jag få vikariera för honom en fjorton dagar eller så medan man skaffade en ny fast medarbetare.
Och du slog till?
– Ja, ungdom och dårskap hör inte illa ihop. Nu återstod bara att stega upp på Allehanda och anmäla mig. Det blev en prövning som sent skall gå ur mitt minne.
Hur minns du det?
– Redaktionslokalerna låg på övre våningen och bestod av ett par rum varav det ena mer liknade en skrubb. Upp till lokalen ledde en brant trappa, eller kanske jag skulle säga stege. Det var på den jag tog mina första stapplande steg på den ingalunda nymanglade och jämnstrukna journalistbanan.
Hur blev Du mottagen?
– Den första välkomsthälsningen fick jag av redaktionshunden, en jättelik och hungrig best. Kreaturet kom störtande emot mig och hade så när avbrutit inte bara mina ben utan också i förtid den så dramatiskt påbörjade tidningsmannakarriären.
– Dessbättre grep hundens herre in och jagade undan djuret så att jag kunde stiga in.
Och sen?
– När jag framfört mitt ärende såg direktören på mig med sina sex ögon på en gång – han hade nämligen två par glasögon på sig – och så sa han med eftertryck: ”Vad du än gör gosse, så ge dig aldrig in på den här banan!”
– Snart nog stod jag framför chefredaktören August Weström, som såg på mig med en milt överseende blick och yttrade de ödesdigra orden: ”Om då herr Johansson vill komma tillbaka i morgon bitti”.
Hur var det på GA:s redaktion på den här tiden?
– Gardinerna i det yttre rummet, där jag fick ta plats, hade inte varit nedtagna på 40 år. Takdroppet i rummet innanför fick ibland chefredaktören att ta på sig plommonstopet som regnskydd. Men det var ändå på något sätt trivsamt i denna trycksvärtedoftande och rökluktsinpyrda miljö.
– Bland de många dofter som på något sätt stannat kvar i mitt minne från ungdomstiden – cirkusmaneger och järnvägskupéer har lämnat sina bidrag – intar den specifika Allehandaodören en framstående plats. Den sitter för alltid i min näsa.
Valton Johansson berättar vidare att man på den här tiden fick skriva alla manuskript för hand. Det tog lång tid hur flyhänt man än var. Han berättar också att det rådde sträng disciplin på arbetsplatsen. Det var en dödssynd ansåg direktören att komma för sent, om det så bara var med en enda minut. Det var ständigt ”piskan på ryggen”, men det gällde ju också att göra rätt för de 75 kronor per månad som den unge Valton fick i lön.
Det var en strävsam tid och något som hette övertid fanns inte.
– Några större sensationer inträffade inte under mina första år i Allehanda, säger Valton. Nåja, en liten sensation var jag i alla fall med om på redaktionen. Jag satt en dag lutad över ett korrektur med ryggen vänd mot dörren. Plötsligt hörde jag en hård och bestämd knackning. ”Stig in!” skrek jag utan att vända mig om. Dörren gick upp och någon steg in, lite tungfotat tyckte jag nog.
– När jag slutligen vände mig om för att se vem det var, klack det till i mig. Framför mig stod inte en människa, men ett människoberg i bästa Gulliverstil. Godda, sa människoberget med åskmullrande stämma. Mitt namn är Edman och jag uppträder som jätte i Enströms hus vid Adelsgatan och nu ville jag ha in en liten notis om det.
Jätten Edman, som vid den här tiden åkte land och rike kring och visade upp sig och var ”nästan världsberömd”, fick sin notis och lämnade GA i en droska vars fjädrar smällde ihop på dynorna när jätten tog plats.
Förr i världen kunde tidningsartiklar vara mycket långa. Det är de inte så ofta nu. Därför tackar vi för de glimtar från GA för länge, länge sedan som Valton Johansson har bjudit på och avrundar det hela strax.
Den här ”intervjun” är inget annat än ett sammandrag av en artikel med titeln ”Allehanda allehanda-minnen” som Valton hade med i ett specialnummer som gavs ut då tidningen fyllde femtio år 1922.
Valton hade då sedan flera år intagit redaktionssekreterarposten på tidningen Gotlandsposten, en tidning som ivrigt förespråkade nykterhet och religion. Men även på senare år skrev han mycket för GA. Gör jag en sökning på Almedalsbibliotekets hemsida på Valton Johansson får jag 173 träffar där de flesta hänvisar till artiklar och reportage, några få till böcker. Kanske hade man fått ännu fler träffar om man sökt på Argus, Isaxson eller Lawton. Det var signaturer som Valton Johansson använde ibland.