GA 150 år
Det var som det mesta här i livet en tillfällighet. Ja, att jag kom att bli ett inslag i Gotlands Allehandas idag 150-åriga historia. Och det i sammanlagt 20 år.
Jag var den 18-årige bonddrängen som en augustidag 1954 med motorcykel kolliderade med en rälsbuss vid Tjängdarve i Hemse, där jag hade min arbetsplats. Det blev förstås en längre lasarettsvistelse för ett krossat ben och en ännu längre konvalescens, sedan doktor Odén mot oddsen lyckats rädda benet. Fast han faktiskt ringde till fosterbror Holger och meddelade att det inte gick att rädda.
Men Holger stod på sig och vägrade gå med på kapning, varför räddningsarbetet fortsatte. Och det lilla undret inträffade, att jag fick behålla benet. Dock inte i gammalt fotbollsskick men dock i så pass att jag längre fram kunde åka skidor, kasta varpa, spela bowling och spela golf. De något magra framgångarna därvid kunde inte direkt skyllas på benet.
Emellertid så måste min tvååriga konvalescens göras meningsfull och på bror Holgers inrådan började jag på folkhögskolan i Hemse hösten 1955. Då gick jag på kryckor. Till andra årskursen hade jag fått lämna kryckorna och kunde rent av dansa ganska hyggligt på samkvämen, då det ibland lyxades till med musik av Allan Nilssons orkester... Det mest bestående från Folkan blev mötet med Fårö-flickan Edit som fortfarande är min fru.
Inför slutet av andra årskursen 1957 kom rektor Korpås och frågade mig om jag någon gång funderat på att bli journalist. Jag svarade ärligt att jag inte funderat på att bli just någonting. Men han hade läst mina uppsatser och tyckte att jag kunde skriva och att tidning kunde vara ett alternativ. Han tog kontakt med Robert Herlitz på GA och det fantastiska inträffade att jag fick plats som så kallad volontär. Först med halv lön och sedan trekvarts och efter ett och ett halvt år full lön. Vilket inte innebar särskilt mycket.
Det blev sannerligen ingen rivstart på min journalistkarriär. Jag greps av förlamning vid tanken på, att allt som nu skrevs skulle tryckas i svarta bokstäver som kunde stå i evärdliga tider och läsas av tusentals människor. Det var annat än att skriva i uppsatsboken eller i ”Bänkposten”. Jag tittade avundsamt på de rutinerade medarbetare som med sina pekfingervalser fick redaktionen att låta som ett kulsprutenäste. Där var Britta ”Tamara” Didriksson, nattredaktören Göte Nilsson, sportredaktören Rune Jacobsson, som också skrev om lantbruk, och skämtaren Henri Högberg. Han hade en stående fråga till växeltelefonisterna när han ringde någon kommungubbe efter ett möte: ”Säj fröken, varför är bananer krokige när di kan vare rake?” Han gav senare ut en roman förresten.
Jag kände mig som den bonddräng jag egentligen var. Genom sin ringa ålder var man också komplexfylld gentemot äldre beslutsfattare som man kunde få i uppgift att intervjua. På den tiden fanns till exempel 13 kommuner där fullmäktige höll sina möten. Mötesreferaten byggdes helt på de uppgifter den avtalade kontaktpersonen hade lust att lämna.
Samma sommar jag tog de första stapplande stegen inom journalistiken hände tidningshistoria på Gotland. Då kom nämligen Bertil Torekull för att rycka upp Gotlands Allehanda. Han kom som en tidningsvärldens Hemsö-Karlsson en junidag. Dock utan höganäskrus i en svångrem om halsen men fickorna fulla av ideer och stort självförtroende. Han var dock ännu inte så etablerad att han dansade med de största publicistiska elefanterna, men blev som bekant själv en av de största med olika chefredaktörskap, tidningsetableringar och bokutgivningar.
Han stod för en för gotländska förhållanden ny och rappare journalistik. ”Expressen-journalistik” sa belackarna som förfasades över att GA kunde ha porträtt av Folkbladets Pelle Sollerman tillexempel. Eller att missionstältet på Cirkusplatsen i ett reportage kallades ”Cirkus Jesus”. Medarbetarnas självkänsla stagades genom att följa hans exempel att skriva ut byline mot att alla tidigare använde signatur. En av de första gångerna jag själv skrev ut mitt namn var till ett reportage där Radions Jan Gabrielsson och Magnus Banck drog omkring på stan och lät folk önska låtar, som sedan spelades upp i en portabel högtalare. Jag tog en bild som Göte drog upp på förstasidan och med hjälp av ”aktiva huvudbilden”, som det hette, vann han tidningsvärldens årliga tävling om bästa förstasida. Den lär väl ska finnas nånstans i tidningshuset än idag.
Göte Nilsson – bror till Allan – blev min bäste vän och mentor. Som nattredaktör skrev han inte mycket i tidningen men var aktuell med en diktsamling, vilket sågs som stort på den tiden. Det var långt innan strömmen av deckarsignerare vid W&P tagit sin början. Han hade tänkt sig titeln ”Gräsansiktet”, men det ändrade förlaget till ”Gotska bilder”. Han kunde rent av fråga mig om synpunkter på någon poetisk bild, fast jag ännu något kämpade med mina komplex för Ordet. Göte gav sedermera ut flera romaner och en uppmärksammad bok om svenskar i spanska inbördeskriget. Den recenserades positivt av självaste Herbert Tingsten i DN.
Mitt eget tidningsskrivande hade börjat fungera och tanken dök upp att man rent av kunde söka sig till en tidning på fastlandet. Jag svarade på en annons från Södermanlands Nyheter och 1961 började jag där med placering i Oxelösund. Reportage var inte längre någon problemfylld hantering och jag gjorde tillexempel reportage från England, Stråssa gruva, Hävringe fyrskepp och slikt.
En kväll kom ett samtal från Gotland från en som presenterade sig som Torvald Lönnefalk. Jag kände honom till namnet som GA:s chefredaktör, som tillträtt efter min flytt från Gotland. Han undrade om jag var intresserad av posten som nattredaktör på Gotlands
Allehanda. Efter några dagars betänketid tackade jag ja och återvände till ön 1963.
GA kände jag ju sen tidigare och hade de nödiga erfarenheterna av redigering. Och man upplevde det som ansvarsfullt, för det hette om nattredaktören att han ”gjorde tidningen”. Prioriterade nyhetsmaterialet och redigerade sidor, främst förstasidan. Det var som att åstadkomma en tavla varje dag. Jag skulle nog aldrig ha vant mig vid dagens alla mallade sidor i tabloid.
Tidningsledningen umgicks då med planer på en smärre revolution – att som första svenska dagstidning tryckas i offsetteknik. Vi låg på om att samtidigt gå över till tabloidformat, men därav blev intet förrän på 70-talet. Mer eller mindre framtvingat av att GT bytt till det modernare, behändiga formatet. Offsetövergången var en så stor nyhet att den presenterades i TV med nattredaktören granskande ett nytryckt ex!
De båda tidigare tunga GA-medarbetarna Rune Jacobsson och Göte Nilsson hade efter stockholmska svängar på Aftonbladet och Åhlén&Åkerlund återbördats till Gotland och Gotlands Tidningar. Göte som nattredaktör och Rune som redaktionschef. Rune hade kanske inte sin styrka främst som skribent utan som idémakare och organisatör. Främst förnyade han lokal- och bildjournalistiken. Det var motiveringen till att han tilldelades Stora Journalistpriset 1975. Runes och Götes förekomst på GT bidrog till att jag själv sökte mig dit på 80-talet.
Som nattredaktör på GA skrev man inte så mycket i tidningen. Mest ingresser och rubriker. Det höll jag sedan på med i 17 år. Men skrivlusten fanns där och fick utlopp i verser och kåserier av signaturen Allfåns. Det var dagliga verser på gutamål som väckte en del förundran. Någon kvalité innehöll de dock tydligen, för självaste David Ahlqvist hade hört av sig berättade Lönnefalk och undrade vem som stod för verserna. Kunde det vara Göte Nilsson? Till och med DN uppmärksammade inslagen i ett reportage.
De bidrog väl också till att jag valdes in i det illustra Gutamålsgillet med ikoner som just David Ahlqvist, Anna Kajsa Hallgard och Gustav Larsson. Men främst väckte de revykungen Allan Nilssons intresse och gillande och även Roland ”Astäuen” Olssons. Han var då en ung gymnasist som själv skrev vers och startade revy i Vamlingbo. Efter studenten blev han anställd på GA och i många år en välkänd profil också som revykung. Med båda dessa öns revykungar och kulturpersonligheter följde sedan mångårigt samarbete av olika slag, men det har kanske inte så mycket att göra med Gotlands Allehandas 150-åriga historia.