Veterinär Lotta Persson och Christina Roos i Källunge är två av eldsjälarna bakom Gotlands igelkottfond och jourtelefonen.
Många är de igelkottar som varje sommar slutar sitt liv på de gotländska vägarna. Trafiken, och torka med brist på vatten att dricka, utgör stora faror för öns landskapsdjur. Varje år omhändertas skadade eller utmärglade och sjuka kottar. En organisation med frivilliga och veterinärer har byggts upp för att hjälpa dem. Sedan förra våren är Christina Roos i Källunge en av de frivilliga viltvårdarna.
– Då fick vi som ska hjälpa till utbildning, annars får man inte lov att hålla levande vilda djur längre än 48 timmar, säger hon medan hon pysslar om en pytteliten och helt nyfödd unge.
Det var förra veckan som en familj på Gotlandsbesök hittade en påkörd och skadad igelkott på vägen vid Själsö. De tog hand om den – och det visade sig vara en dräktig hona, som trots sin skada morgonen därpå hade fött sju små igelkottar på bara 15 gram styck.
– Familjen har varit jätteengagerad och jag är så tacksam över alla de som bryr sig om igelkottarna. Det är guld värt, säger Christina Roos och berättar att familjen kom till henne med mamman och barnen i en låda.
Den skadade honan är pigg på blicken men har problem med ett framben. Maten i matskålen äter hon gärna.
Sex av ungarna dog första dygnen, trots att Christina gjorde vad hon kunde för att ge dem mat och värme dygnet runt, dagtid liggande i en filt i hennes BH. Till slut dog även den sista ungen.
När bilden togs levde den sista av ungarna från den trafikskadade igelkottsmamman vid Själsö, men den dog senare för att den var för liten och svag.
– Det var jättejobbigt. Man fäster sig verkligen vid dem och den kämpade för att överleva, men det gick inte. Den var för liten och då är det svårt utan mamma, säger hon och berättar att den skadade honan är vid liv, men inte ville ha med sina ungar att göra.
Veterinär Lotta Persson tar med hjälp av handskar upp den skadade honan hemma hos Christina Roos i Källunge. Ett framben skadades i trafikolyckan.
Veterinär Lotta Persson ingår i navet kring Gotlands igelkottfond, som via sin jourtelefon tar hand om skadade och rehabiliterade igelkottar. Med hjälp av ett par tjocka handskar lyfter hon upp den skadade honan och undersöker den. Ett framben skadades vid trafikolyckan.
– Hon äter i alla fall, säger Lotta Persson och hoppas att honan ska repa sig i det lilla hägn som Christina har gjort i ordning med vatten och matskål.
Just vatten och tillgång till vätska är en avgörande faktor under sommarens torrperioder. Här kan alla hjälpa till, menar Christina.
– Sätt ut vattenskålar! Om du ser en skadad igelkott, ring jourtelefonen, säger hon medan Lotta Persson berättar att det är bråttom om chanserna ska öka för att rädda den:
– Tiden är viktig, det är kort om tid om den ligger skadad ute.
Det händer att människor sätter ut mjölk eller grädde för att vara snälla, men igelkottar tål absolut inte laktos och kan bli dödssjuka.
– Det går inte alls, det tål inte deras magar. Jag brukar ge dem havremjölk, och så pannkakor som jag gör på havremjölk, säger Christina Roos och visar den övervakningskamera hon monterat över kottarnas "matbord" med vilken hon kan se vad som händer.
Bakom bygdegården i Källunge finns den här sommaren sju vuxna igelkottar som regelbundna matgäster hos Christina och hennes sambo. Han hjälper henne att sköta om kottar i behov av omsorg när hon arbetar.
– Han brukar ställa upp och mata på kvällen när jag jobbar dygn. Då skriver jag en lista på vad alla igelkottar ska ha, säger hon.
Hemma hos Christina Roos i Källunge serveras pannkakor på havremjölk om kvällarna. Sju restaurangäster brukar hälsa på.
Att hjälpa till som frivillig är självklart för Christina Roos, även om det kan handla om att handmata små ungar var fjärde timme med flaska under semestern.
– Igelkottar är mysiga och vårt landskapsdjur. De är rödlistade och det finns inte så många, jag tycker att vi ska vara rädda om dem, säger hon.