I oktober 2016 kom en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som slog fast att fotografering från drönare skulle klassas som kameraövervakning.
Det kom i praktiken att innebära ett stopp för en lång rad användare, bland annat mäklare, skogs- och jordbruksföretag, tv-bolag och byggbolag.
Tillstånd till övervakningskameror söks vid länsstyrelserna och tillämpningen av lagen är av integritetsskäl restriktiv.
Domen gällde ett företag i Linköping, men domstolen är högsta instans och utslaget därför prejudicerande. I den allmänna debatten som följde kritiserades regelverket för att vara alltför ingripande.
Regeringen lyssnade på kritiken och den 20 juni i år sa riksdagen ja till den lagändring som nu gäller från den 1 augusti.
– För vår del blir det ingen skillnad, i och med att vi tidigt fick en generell dispens från de gamla reglerna, säger Immen Persson, engagerad i Missing people, Gotland.
Dispensen för denna frivilligorganisation gavs av länsstyrelsen i Stockholm. Skälet var att myndigheterna ansåg att hjälpen i sökandet efter försvunna personer var angelägen.
Missing people fick tillstånd för övervakning med 20 kameror i hela Sverige, dygnet runt och tills vidare.
Dispensen var dock ingalunda villkorslös.
Det har krävts tillstånd från Luftfartsverket och Transportstyrelsen, samt medgivande från polis och minst två anhöriga till den försvunne.
– Vi har hittills inte fått anledning att utnyttja dispensen på Gotland, kommenterar Immen Persson.
Användningen av drönare, med eller utan kamera, är alltjämt kringgärdat med en lång rad bestämmelser som bland annat har med flygsäkerhet att göra.
Detaljerna beskrivs på Transportsstyrelsens hemsida och seriösa handlare som säljer drönare ska kunna ge information.
Tillstånd för kameraövervakning krävs alltså inte längre, utan personuppgiftslagens regler gäller.
Det är inte tillåtet att filma människor med drönare utan att de har möjlighet att upptäcka det.
Och inför varje användning ska den som styr en drönare med kamera bedöma om fotograferandet kan vara kränkande.