Hugo fyller snart två år, och har börjat på förskola. Nu har dock familjen semester tillsammans.
Det är en solig dag precis i slutet av sommaren och Marika Gardarfve och Johannes Klingvall, som båda är företagare och har fullt upp under högsäsong, får äntligen lite ledighet tillsammans. Deras son Hugo, som fyller två år i oktober, åker rutschkanan om och om igen i trädgården vid huset i Herrvik medan mamma och pappa sitter nedanför och tar emot med öppna armar. En idyllisk bild av en nu självklar familj, men att få biologiska barn är för många långt ifrån självklart. Det vet Marika och Johannes mer än väl.
De blev ett par år 2007 och lagom när de bestämt sig för att försöka bli gravida får Marika frågan om att ta över livsmedelsbutiken Tempo i Katthammarsvik. Marika tackar ja, och planerna på barn pausas något år. När de sedan väl börjar försöka förstår de att något inte står rätt till, efter ett och ett halvt år utan resultat.
– Vi sökte hjälp och jag fick reda på att jag har PCOS, vilket i mitt fall innebär att jag inte har ägglossning trots att jag har mens, berättar Marika.
Efter remiss till Visby lasarett påbörjades hormonbehandling som stimulerar ägglossning. Vid den här tiden var Marika 32 år.
– Hormonerna sliter otroligt mycket på kroppen. Jag fick svettningar och humörsvängningar, ena sekunden kunde jag skratta för att i nästa börja gråta utan anledning, säger hon.
Marika blev gravid en gång, men fick missfall.
– Fostret dog i magen någon gång mellan vecka nio och elva, det växte inte som det skulle. Det var såklart jättejobbigt.
Familjen bor precis ovanför hamnen i Herrvik på östra Gotland.
Omkring år 2017 påbörjade Johannes och Marika processen med IVF, provrörsbefruktning. IVF är en behandling då ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen. Några dagar efter befruktningen sätter läkaren in embryot i livmodern. Där fortsätter det förhoppningsvis att sitta fast och utvecklas till ett barn.
Behandlingen är vanlig. De senaste fem åren har mellan 45 och 62 gotlänningar årligen genomgått IVF. Region Gotland erbjuder tre behandlingar kostnadsfritt, som görs på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i Stockholm.
– Man gör en kontroll här på lasarettet och ungefär ett dygn innan får man reda på att det är dags att åka till Huddinge. Väl där fick jag lugnande, och sedan går de in och plockar ut så många ägg som möjligt. Vid vårt första uttag fick vi ut sju ägg, men bara tre klarade sig, säger Marika, och berättar att de som blir över fryses ned och kan användas för ytterligare försök.
Väl tillbaka på Gotland börjar den långa väntan. Efter två veckor ska ett graviditetstest göras för att se om behandlingen har fungerat.
– Du får gravidsymtom direkt och såklart förhoppningar. Minsta lilla symtom så hoppas du. Det är det enda vi kunde tänka på i två veckor. Men innan det hunnit gå två veckor fick jag en blödning, och besvikelsen var stor, säger Marika, och berättar att inte heller de andra två äggen som låg nedfrysta från uttaget på Karolinska gav resultat.
Andra behandlingen testades ett nytt, längre program. Det skulle visa sig inte fungera alls.
– Redan på kontrollen i Visby sa de att det inte såg bra ut. Väl på Karolinska misslyckades försöken med äggen totalt. Inte ett enda klarade sig. Då kändes det hopplöst och jag grät, berättar Marika.
– Det var ett totalt nederlag. Förhoppningen är att få ut så många ägg som möjligt för att få så många chanser som möjligt, och nu hade vi bränt vårt andra försök. Det var nog den tyngsta stunden genom allt det här, säger Johannes.
Det var nu dags för tredje och sista uttaget. Bara två ägg klarade sig, och första insättningen tog inte. 25 januari 2019 sattes det sista embryot in i livmodern.
– Jag minns att jag sket i allt då. Jag orkade inte bry mig längre, säger Marika.
Men den här gången kom det ingen blödning, och graviditetstestet två veckor senare var positivt.
– Vi var såklart jätteglada men samtidigt hade vi missfallet och alla misslyckade försök i bakhuvudet, så vi vågade inte hoppas på för mycket. Men vi fick ett extra ultraljud i början bara för att jag skulle få känna mig säker. Vi tog också reda på kön för att det skulle bli mer verkligt, säger Marika.
Marika och Johannes kämpade med att bli gravida i sju år innan Hugo äntligen kom.
Även om början av graviditeten kantades av en del oro så gick allt bra. Förlossningen blev däremot lång och svår. Marika gick över tiden och blev efter en knapp vecka igångsatt. Efter ett halvt dygns kämpande på förlossningsavdelningen beslutades det om kejsarsnitt.
– Att vi faktiskt blev föräldrar blev först verkligt för mig när han kom ut, berättar Marika.
När hon låg på uppvaket fick Johannes spendera den första tiden ensam med Hugo, som sonen heter, liggandes hud mot hud mot hans bröst på BB.
– Jag kände bara att äntligen hade det lyckats, efter sju års kamp. Våra företag gick bra, vi hade flyttat in i huset i Herrvik, allt var på plats förutom Hugo som fram tills dess saknades, säger han.
Som ung är det lätt att ta en graviditet och att få barn som självklarheter, och Marika och Johannes tycker att det är synd att det inte pratas mer om att det inte alltid är så enkelt. Paret har genom hela processen varit öppna mot andra om resan, och inte minst har de varit öppna med varandra.
– Du lever mellan hopp och förtvivlan hela tiden och det sliter otroligt mycket på en. Jag förstår att en sådan här sak kan göra att par separerar, för det är riktigt tufft stundtals. Vår räddning var att vi hela tiden pratade med varandra, säger Marika.
Även Marika och Johannes har haft tuffa perioder.
– Vi har varit förbannade och besvikna, men det är så viktigt att alltid ha en öppen dialog och att aldrig anklaga sin partner om något går fel. Det är inte någons fel. I dag är vi starkare tillsammans, vi är sambos och bästa vänner, säger Johannes.
Att allt har varit värt det, är de rörande överens om.
– Vi njuter av honom. Jag tror att det blir ett extra starkt band när man verkligen har kämpat för att få barn så länge. Jag kan till och med uppskatta att det är stökigt här hemma och att hans leksaker ligger över hela golvet, säger Marika och skrattar, och Johannes instämmer:
– Vi har kämpat så länge, och det känns lite som att vi stökat undan påfrestningarna med barn redan innan. Om Hugo skriker, gråter eller är besvärlig här hemma gör det liksom inte oss så mycket. Det hör till.
Marika Gardarfve och Johannes Klingvall med sin son Hugo, som var efterlängtad efter 7 års försök att bli föräldrar.