Johan Gustafsson befann sig i Afrika för att tillsammans med kompisen Tommy besöka kontinenten per motorcykel.
– Det var sen fredagskväll, jag och Göran stod och gjorde iordning lamm till middag, sånt minns man precis. Telefonen ringde, Göran svarade. Jag stod bredvid och förstod att det var Johans kompis som ringde och att det hade hänt något, berättar Mari-Anne, fortfarande på tydlig gotländska trots många år på fastlandet.
Men då tänkte hon först på sådana händelser man innan avresan hade fruktat kunde inträffa, som "att han kört sig fördärvad". Men vad de fick veta hade ingen kunnat förutse. Johan hade blivit kidnappad under dramatiska former i Timbuktu.
Tre personer hade förts bort, en fjärde som gjorde motstånd blev ihjälskjuten. Trion hade placerats på flaket på en pickup, fått nät över sig och sedan kördes de rakt ut i den närbelägna öknen.
– Hela världen stannade, konstaterar Göran.
"Vad gör vi nu" var den första reaktionen hos föräldrarna sedan chocken lagt sig. Göran kom på att de skulle ringa UD, utrikesdepartementet.
– På lördagsmorgonen stod det poliser vid vår dörr och de stannade hela helgen. De förberedde oss på hur vi skulle tackla det hela och att vi skulle hålla tyst, säger Mari-Anne. Bara den närmaste omgivningen fick veta något.
Många resor till Stockholm följde, där fick de information om vad som pågick när de träffade representanter för UD och polisen.
När julen närmade sig utan att något avgörande skett fattade Mari-Anne ett viktigt beslut. Livet måste gå vidare i någorlunda normala banor.
– Jag bestämde att "vi gör som vi brukar". Vi har fem barn till så det var viktigt för dem också.
– När Johan fyllde 40 gick vi ut och åt och flaggade för honom, minns Göran.
Båda makarna hann dessutom gå i pension medan dramat pågick.
Efter lång väntan fick de äntligen det första tecknet på att Johan fortfarande var vid liv, i form av en film som kidnapparna tagit. Men det var inte bara positivt.
– Alla tre kidnappade stod på knä och ett helt gäng stod runt om beväpnade med kalashnikovs. Det var förfärligt att se honom så.
Några direkta krav från kidnapparna, som tillhörde den nordafrikanska gruppen Aqim kom aldrig.
– Polisen sa att antingen kommer det telefonkrav inom några veckor eller så kommer det att ta flera år.
Det blev det sista alternativet som gällde. Under alla år hade de ingen direktkontakt med Johan. Ett enda av alla de brev de skrev, och som levererades via ambassaden i huvudstaden Bamako, hade han fått läsa.
Men så, på våren 2017, fick makarna en kallelse till Stockholm för att få besked om något som inte kunde tas på telefon. Göran Gustafsson:
– Det väckte en massa tankar, allt ifrån att han redan var i Stockholm till att han var död. Beskedet vi fick är att om allt går i lås så kan han vara fri om fyra veckor. Det var de värsta veckorna, vi grälar inte ofta men då satt nerverna på utsidan.
– Jag gjorde iordning handdukar och lakan, som att åka till BB och det hade jag ju vana vid, erinrar sig Mari-Anne.
Så kom söndagen den 25 juni 2017. Telefonen ringde.
– Det var den kontaktperson på rikskrim som vi haft i alla år. Han sa "Nu ska du få prata med Johan".
Då hade han släppts och befann sig på hotell i ett grannland.
– "Johan som vi har väntat". Johan sa att "Nu ska jag sova i en säng, hur ska det gå, det har jag inte gjort på fem år". Då visste vi att han var sig lik. Sen hade vi en sömnlös natt.
På måndagen begav de sig till Stockholm och skjutsades av polis till Arlanda. Johan anlände med regeringens flygplan och möttes av anhöriga men även av bland andra utrikesminister Margot Wallström. Nyheten om frigivningen spreds snabbt över världen.
Med ett halvårs distans konstaterar Göran:
– När man är mitt inne i snurren var det de perioder som det var rätt tyst som var jobbiga.
Mari-Anne är glad över att Johan klarat strapatsåren så bra.
– Det är ett under att han är så väl bevarad till kropp och själ.
Vad gör Johan idag?
– Han bor i Stockholm och skriver på en bok om händelserna. Han får också jättemycket förfrågningar om föredrag.
Finns det något positivt för er med denna händelse?
– Alla människors omsorg om en liten familj i Småland. Och tron har tått en djupare dimension, menar Göran.
– Familjen har svetsats ihop. Och tron bär även i sorgen, säger Mari-Anne.
– Slutet är fortfarande som en dröm, konstaterar Göran Gustafsson.