En gran som drabbats av torka och skadeinsekter.
Med jämna mellanrum, senast nu i juli, läser vi om granbarkborrens härjningar, som orsakar skador för miljarder på skogsbeståndet i landet. På Gotland ser hotbilden lite annorlunda ut, främst för att granen inte är lika vanlig här. Men angrepp från granbarkborren finns här också – och från ett närbesläktat kryp; den dubbelögda bastborren.
– Den är inte lika uppmärksammad, men typiskt är hur den angriper granen från toppen och neråt, säger Ingvar Hansson, skogskonsulent på Skogsstyrelsen Stockholm/Gotland-distriktet.
Den dubbelögda är en god, men obehaglig, indikator på att allt inte står rätt till i skogen. För normalt sett angriper den inte friska träd. Men när de stressas av torka kan den slå till och gräva sina stjärnmönstrade gångar i barken. När den skyddande barken skadats sprider sig svampen honungsskivlingens sega trådar och avslutar jobbet. Kvar står ett dött träd.
Honungsskivling avslutar skadeinsekternas jobb och dödar trädet.
70 procent av Sverige är beskogat. På Gotland är andelen mindre, dock så mycket som 45 procent, med tall som klart dominerande art (68 procent av träden på Gotland). Myndigheterna antog för tre år sedan en skogsstrategi för ön, där förstås Skogsstyrelsen var en part, men också Ingvar Hansson personligen. I den framhåller man å ena sidan ägarstrukturen som en styrka, med många mindre skogsägare, som antas bidra till mångfald och ett varierat skogsbruk, men å andra sidan som ett problem, då många skogsägare är passiva och mest betraktar sin skog som en "bank" eller försäkring för framtida ekonomiska behov.
Strategin kom till efter den extremt torra sommaren 2018. I analyserna av styrkor och svagheter finns klimatförändringarna med som en självklar del, om än inte mer djupgående analyserat.
– Jag har arbetat med skog hela livet. Det finns många utmaningar när det gäller hur skogsbruket sköts, skadeangrepp och trädsjukdomar. Klimatförändringarnas betydelse blev jag väl medveten om för tio-femton år sedan, säger Ingvar Hansson.
Skogskonsulent Ingvar Hansson barkar av ett dött träd.
Om Sverige idag har 30-40 naturligt förekommande trädarter så är det i de dystrare prognoserna inte mer än en handfull som har utsikter att långsiktigt klara sig. Sagan om Ask och Embla tycks gå mot sitt slut. På fastlandet, liksom i hela Europa, är almen redan nästan borta på grund av almsjukan. Där är Gotland, så länge finansieringen av bekämpningen säkras vill säga, det stora positiva undantaget. Asken drabbas av askskottsjukan, där dock vissa träd tycks uppvisa resistens. Björk och Ek behöver mängder av vatten – och nederbörden behövs under vegetationssäsongen, där klimatförändringarna kommer att ge fler torra somrar.
Några försök med så kallade exoter, alltså trädarter från andra vegetationszoner, bättre anpassade till kommande accelererande klimatförändringar, förekommer dock inte på Gotland. Och om det skulle prövas är tillståndsprocesserna omfattande, exempel på invasivitet förskräcker. Lite dystert säger Ingvar Hansson:
– Man kanske kan säga att med tallen har vi redan en klimatanpassad dominerande art.
Men – sommaren 2018 blev det för torrt också för vissa tallskogar på Gotland. Och precis som i fallet med gran följer skadeangrepp på stressen, i tallens fall bland annat i form av svampangrepp.
– Man kan se det bland annat i Bro, kommenterar Ingvar Hansson.
Så vad kan göras? Om man stannar i den gotländska skogen och inte följer orsakskedjan hela vägen till de globala utsläppen av växthusgaser så framhåller Ingvar Hansson åtgärder mot vattenbrist som en väg att gå. I Skogsstyrelsens egen skog i Fröjel finns ett sådant exempel där dikesproppar återvätar marken.
Skogskonsulent Ingvar Hansson: föryngring och variation krävs i skogen.
– I rådgivningen till skogsägare trycker vi på att variation är bra.
Monokulturer, vilket säger sig själv, är inte bra för den biologiska mångfalden, men heller inte för resistens mot påfrestningar.
– En blandskog med löv är friskare, säger Ingvar Hansson.
Vikten av föryngring är en annan sak som Skogsstyrelsen trycker på.
– Det är ju också ett krav i systemet med frihet under ansvar som skogsbruket har. Det är lite si och så med efterlevnaden, vilket det ibland går att ha förståelse för – i fall där man planterat flera gånger men fått plantorna uppätna av rådjur. Men jag tycker också att vi har för dåligt med resurser för att följa upp hur det ser ut i markerna. Det blir nedslag, men inte mer, avslutar Ingvar Hansson sin exposé över hoten mot de gotländska skogarna.