Enligt en undersökning från den digitala begravningstjänsten Lavendla är nästan var tredje gotlänning rädd för döden. Dit hör inte Christina Knutas.
– Hej du, gubben, säger hon och tänder ljuset för Sven, på dagen två år efter att han somnade in för gott.
Christina sätter sig på den träbänk som klockaren hjälpt henne att ställa innanför kyrkogårdsmuren. Lönnens blad skiner i guld och här brukar hon ofta sitta och prata med Sven.
– Vi har ännu våra samtal, jag brukar dividera med honom och jag vet ju vad han hade svarat, säger hon och berättar om livet, det bästa som hon hade kunnat önska sig.
Slumpen gjorde att Christina, ett år gammal, flyttade från Väte till Levide den 1 mars 1946 – samma dag som Svens familj flyttade från Ganthem till Eksta. De båda möttes 1962 på dans.
– Jag var bara 17 år och han bjöd upp mig. Sedan var det kört, i den famnen ville jag stanna, säger hon.
Sven var då 32 år och att han redan hade spanat in henne avslöjade han först i det allra sista samtalet de två hade, dagarna innan han dog. Men dit ska vi komma, dit är det ett helt lyckligt liv fyllt utav kärlek.
19 år gammal flyttade Christina in på gården, Mellings i Eksta, till Sven, svärfar, två svågrar och en svägerska som bara var tolv år.
– Jag blev som en mamma för henne, säger Christina Knutas.
Hon berättar hur prästen var sur på henne för att hon valde kärleken och bröllop framför att utbilda sig, med bara husmodersskolan i Klinte med sig i bagaget till Mellings. Men kärleken var starkast.
– Sven var mjuk och väldigt omtänksam, men samtidigt fruktansvärt envis – precis som jag. Vi kunde alltid prata om allt och vi somnade aldrig osams, säger hon med tårar i ögonen.
I sin hand har hon minnesboken som hon samlade bilderna i efter att Sven hade gått bort. Bilder med de tre barnen, alla släktingar och vänner som hann ta ett farväl den sista sommaren för två år sedan.
Hösten 2017 märkte Christina att något inte stod rätt till med Sven. De hade då för länge sedan flyttat till villan i Klinte och läkaren på vårdcentralen kom med beskedet.
– Cancern hade redan spridit sig och det fanns inget hopp, säger hon och berättar att barnen ville veta hur länge han hade kvar.
Till våren, var beskedet på lasarettet. Men Sven vägrade inläggning, och ville istället ha vård hemma.
– Sjukvården och onkologen var fantastiska! De kom hem en gång i veckan, säger Christina Knutas och berättar att familjen tack vare det fick ännu en sommar, en allra sista att hinna ta ett farväl, med Sven i livet.
De sista dagarna har Christina sparat som i en liten ask, djupt inne i hjärtat. Hon gläntar på locket och berättar de finaste minnena som hon alltid kommer att bära med sig. Om det sista samtalet de två hade, om sådant som hon hade velat fråga om men aldrig gjort.
– Jag visste att han hade tyckt om mig, men inte att han hade älskat mig så mycket. Vi fick ett jättefint sista samtal, säger hon och berättar hur Sven någon dag senare viskande bad att få en bön och nattvarden.
Dagen efter somnade han in, 89 år gammal.
Vid 73 års ålder blev Christina Knutas änka. Sven begravdes på sin mammas födelsedag, under lönnen där hans föräldrar vilar. Saknaden efter honom bär hon varje dag, även om barn och sex barnbarn, och vänner på målarkursen, vattengympan och Folkans deltidskurs delar bördan och finns där för henne.
– Sven och jag pratade om döden så öppet och ingen av oss var rädd för den, säger hon och berättar att den stora åldersskillnaden gjorde att risken fanns från början att det en dag skulle bli hon ensam kvar.
Enligt Lavendlas undersökning ångrar var fjärde på sin dödsbädd att man inte följt sina drömmar. Christina hör inte dit.
– Jag gjorde det jag ville, och det var Sven jag älskade. Jag jobbade på gården och i 30 år jobbade jag också i skolan. Eksta, Hogrän och Sanda, jag har trivts jättebra och det är så härligt när ungarna än i dag kommer fram och hälsar på mig, säger hon.
Att våga prata om sorg, och inte minst lägga en arm om den som sörjer och fråga hur personen mår, menar Christina Knutas är både viktigt och en stor hjälp på vägen.
– Man kan beklaga, prata som vanligt och inte undvika personen.
Till allhelgona tänder hon lyktan och på bänken på kyrkogården känner hon Svens närvaro tydligt.
– Han hör av sig lite ibland och jag har honom omkring mig. Sorgen är inte tung, men saknaden är stor. Vi hade ett så himla bra liv ihop, säger hon.