Generationsskiften är i vanliga fall inget som sker över en natt. Vem som skulle ta över den traditionsbemängda 1800-tals-gården Käbbe i Eksta – och när – stod skrivet i stjärnorna så sent som hösten 2020.
Men ibland tar livet oväntade vändningar. Vid årsskiftet klev åldermannen Lars Kebbe åt sidan. Numera är det sonen Jonas, 38, med familj som har hand om odlingarna vid Käbbe.
– Jag har pratat med kompisar som varit med om egna generationsskiften. Och deras erfarenheter är att detta är något som brukar ta flera år och ske stegvis. Vi rasslade av det hela på två månader. Och då bodde jag inte ens här, säger Jonas Kebbe.
När GT träffar Kebbe den äldre och Kebbe den yngre skrattas det lite åt det där, hur snabbt allt gått. Men bakgrunden kantas av sorg. Under hösten avled Jonas äldre bror knall och fall. Frågan om vem skulle axla alltsammans hamnade därmed i en annan dager.
– Det som hände påskyndade förstås allting. Tankar väcktes hos både mig och farsan och vi började diskutera hur vi skulle göra. Jag är ju uppväxt på gården, men hade inte varit här särskilt mycket på senare tid. Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att detta är något jag vill, nog velat hela tiden. Jag landade i följande: Det kommer kanske att gå åt helsike, men om jag inte gör det här nu så kommer jag att ångra det hela livet, säger Jonas Kebbe.
Vid Käbbe odlas bland annat sparris, jordgubbar och äpplen. Det sistnämnda – samt musten som familjen framställer därav – är något som har framtiden för sig, tänker Kebbe den yngre.
Men som vid de flesta generationsskiften finns även här olika syn på hur arvet ska förvaltas och vidareutvecklas.
– Vad vi ska sätta för touch på gården? Ja, hur säger jag detta utan att reta upp farsgubben, säger Jonas och sneglar på nämnda farsgubbe vid bordsänden.
– Gården har gått i stå inom vissa områden, så det måste styras upp. Och framför allt ska vi hänga med i tiden, vi måste till exempel synas på sociala medier.
Kebbe den äldre fnyser lätt, på sitt humoristiskt buttra vis.
– Äh. Jag har hellre gynnat tidningen genom att sätta in en annons då och då, säger han, i sin tur sneglande på reportern, som sökte han stöd för sin linje.
Ett förtydligande: Det som går i arv nu är verksamheten på gården, inte kåken. Lars Kebbe kommer att bo kvar där själv, liksom Jonas med familj bor kvar i villan i Klintehamn.
– Jag lär väl göra en del på gården även framåt. Men bara sånt som jag tycker är kul. Det är en förmån man har som pensionär, säger Kebbe den äldre.
– Och jag måste försöka få farsgubben att dela med sig av de enorma kunskaper han sitter på. Han har ju trots allt hållit på med här i mer än 50 år, så han kan sin sak, framför allt vad gäller växtlära och den gröna biten. Där har jag mycket att lära, säger Kebbe den yngre.
Det här är inte det första generationsskiftet på gården. Lars Kebbe övertog nyckelknippan efter sin far 1975.
Vad tänkte du när du var i samma sits som Jonas för 45 år sedan?
– Jag tänkte väl inte så mycket. Hade inget val egentligen. Att det var jag som skulle ta över togs bara för givet.
– Det där är ju helt annorlunda nu. Jag känner ingen som helst press att göra det här, utan jag gör det för att jag vill, säger Kebbe den yngre.
Tiderna har förändrats, men somligt förblir som det alltid varit: Att det krävs förbannat mycket jobb för att ta hand om en stor gård. Jonas kommer därför att ta hjälp av hustrun Sandra, som åtagit sig allt som har med "papper och data" att göra.
– Men det blir väl så att man får rycka in även i det praktiska då och då. Inte mig emot, jag är en sån som tycker om att jobba och hålla mig sysselsatt. Och det är en inställning som vi fört över på barnen, säger hon.
– Ja, nätterna är långa och barnen många. Det ska nog reda sig, fyller Jonas i.
Under intervjun sitter Albin Nordahl, 16 år och den förstfödde i barnaskaran, med på ett hörn.
Ja, du hör Albin, nu får du jobba.
– Det blir fint det, men rensa ogräs låter jag småsyskonen göra.
Kan du tänka dig att ta över gården om säg 30 år?
Innan Albin hinner svara bryter Jonas emellan.
– 30? Du ska ta över om 10!
– Ja, jag började jobba här när jag var 14. Du ligger två år efter, inflikar Lars Kebbe, återigen butterhumoristiskt.
Ingen press nu, Albin.
– Ha, ha. Ja, vi får se. Det hade kanske varit kul att ta över, men det beror ju lite på vad de andra syskonen tycker och så.