Den så kallade ”sarkofagen”, som täcker kärnreaktorn i Tjernobyl.
Klintehamn var egentligen inte förstahandsvalet när Julia Tkach började leta restauranglokal för en tid sedan. Inte heller Visby, Ljugarn, Fårö eller någon annan plats som brukar stå högt på krögarnas önskelista.
– Drömmen var egentligen att öppna ett eget ställe i Slite. På grund av cementfabriken där. Mina föräldrar jobbade i en sån fabrik hela sina liv hemma i Ukraina. Därför fylls jag av varma känslor när jag ser Slite, säger Julia Tkach genom tolken Anastasia, som finns med på telefon när vi träffas i den nyöppnade restaurangen Pelmennaya i Klintehamn.
Klockan har slagit 15 men än finns några eftersläntrande lunchgäster i den rymliga matsalen, som tidigare tillhörde Hasselakollektivet.
Det är inte första gången Julia driver den här typen av verksamhet. 2004 startade hon en cateringfirma i hemlandet. På den vägen blev hon involverad i bygget av den inkapsling – eller "sarkofag" – i rostfritt stål som ska förhindra att strålning undslipper den havererade reaktorn i Tjernobyl.
Projektet är ett av de största i landets moderna historia, och Julias uppgift var att förse arbetslagen med mat. Affärerna gick med andra ord bra.
Men 24 februari i fjol vändes tillvaron upp och ned för familjen Tkach. De kommer från Irpin, förstaden till Kiev som hamnade i stridigheternas mitt när ryska styrkor försökte inta den ukrainska huvudstaden för ett drygt år sedan. Det stod klart att man skulle tvingas fly – men vart?
Irpin ligger ungefär tre mil väster om Kiev och har varit hårt ansatt under kriget.
– Att vi kom att tänka på Gotland var inte så konstigt. Min äldsta son Gleb blev inbjuden att spela med Visby Romas J20-lag för fyra år sedan, så vi hade redan en relation till ön, säger Julia, som bor i Visby.
Nu när ni hunnit landa här: Trivs ni?
– Gotland är en underbar plats, men flytten har varit en stor omställning för oss. Jag är van vid det höga tempot i Kiev, där det är trafikstockningar hela tiden och alla springer överallt. Riktigt så är det ju inte på Gotland. Men jag har sett till att hålla mig sysselsatt. Jag har drivit företag större delen av mitt liv, det är det jag kan och alltid har gjort. Så det var ganska självklart att jag skulle starta något eget här på ön. Jag började därför sondera marknaden ...
Dumplings finns olika varianter världen över. På ukrainska heter rätten, som består av fyllda degknyten, ”varenyky”.
Dumplings – det vill säga degknyten med fyllning – förknippas kanske främst med de asiatiska köken, men rätten är även en del av den ukrainska matkulturen.
– Den här idéen föddes när jag gick till mataffären här för att köpa dumplings till mina barn. Deras mormor brukade göra dumplings åt dem hemma i Ukraina, så det var något som skulle påminna dem om livet förr, före 24 februari. Men jag hittade inga dumplings där och fick gå hem tomhänt. Då slog det mig: Det är ju det här jag ska göra nu, säger Julia.
Restaurangen öppnade för några veckor sedan, men redan i mars smygstartade man med avhämtning. Inledningsvis knådades det för hand, numera används en dumplingmaskin från Kina.
Dumplingmaskinen har Julia och Vlad skickat efter från Kina. I början knådade man för hand.
– Det mesta har gått mycket smidigt. När man driver ett sånt företag som jag hade i Ukraina måste man kunna hoppa in på alla positioner, allt från redovisning till att stå i köket. Den erfarenheten har varit till stor hjälp nu när vi måste bygga upp något nytt från grunden.
Och kunderna, har de börjat hitta till er?
– I början var det många som kom hit, men det är inte lika mycket längre. Kanske beror det på konkurrensen, det är svårt att säga. Hur som helst är det inget vi beklagar. Vi tror verkligen på det här och har många idéer inför framtiden. Ukrainadagar i restaurangen är en, att få in våra dumplings i svenska matbutiker en annan.
När den havererade kärnreaktorn i Tjernobyl skulle få en ny inkapsling stod Julia Tkach för käket.
Någon ledighet är det än så länge inte tal om. Det blir i regel långa dagar och korta nätter för Julia och maken Vlad. Till sin hjälp har de Elena Karachentseva och Edsel Callander, som sköter kundkontakten i kassan.
– Det är något vi är väldigt stolta över, att vi kan erbjuda arbetstillfällen för både gotlänningar och ukrainare. Med tanke på världsläget är det något väldigt fint. Vi står här enade över nationsgränserna och arbetar för samma sak, säger Julia.
Julia Tkach, Edsel Callander, Vlad Tkach och Elena Karachentseva – i Pelmennayas kök möter Ukraina Gotland. ”Väldigt stolta att vi kan stå här enade.”
Hoppas du kunna återvända till Ukraina en dag eller vill du rota dig här?
– Ingen vet när kriget tar slut. Vi trodde att det skulle vara över på några veckor, nu har det gått mer än ett år. Det lär i varje fall dröja innan det känns säkert att återvända. Jag måste ju även tänka på mina barn, den yngsta är bara 13 år. Självklart längtar jag hem, men jag tänker: Nu är vi här – livet får utvisa vad som kommer sen.