Förutom detta lilla kök har de boende även tillgång till den gamla skolbespisningens stora kök.
Några säckar potatis ligger staplade på golvet i köket i det gamla Donnersgymnasiet i Klintehamn som nu utgör bostad för ett 60-tal flyktingar från krigsdrabbade Ukraina.
– Här har vi den gemensamma maten som vi har fått, säger Olena Bilenko.
Hon var tillsammans med sin dotter Anastasia Bilenko, 22, först på plats i flyktingboendet i Klintehamn när de anlände i juni. Nu är de 62 personer som bor tillsammans i de slitna lokalerna.
I det gemensamma köket finns även en hylla med äpplen, mjöl och lite grönsaker som folk har skänkt.
Olena Bilenko berättar att de är helt beroende av gåvor. Asylsökande i Sverige får dagligt ekonomiskt stöd som ska räcka till mat, kläder, skor, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter. På boenden där mat inte ingår får vuxna 71 kronor per dag.
– Pengarna vi får räcker inte ens till maten, säger hon.
Att det är svårt bekräftas av Göran Wahlqvist som under många år har jobbat på Röda Korset och nu är kassör i föreningen Klintetraktens framtid.
– Det är väldigt, väldigt tufft naturligtvis, överlever gör man säkert men det blir ingen glass till efterrätt, säger han.
Olena Bilenko är utbildad lärare och psykolog men kan inte arbeta som det här.
Olena Bilenko är tacksam för all hjälp hon och de andra flyktingarna har fått men problemen har hopat sig sedan de kom hit.
– Varje dag är en kamp.
Hon pratar bra engelska och har blivit som ett slags ombud för de andra flyktingarna i Klintehamn. Det är oftast hon som rapporterar och fixar om något är trasigt, och hon lägger mycket tid på att organisera, förbättra och hålla kontakt med myndigheter, regionen, vaktmästare och familjer som kommer för att skänka förnödenheter.
Hon har lagt mycket energi på att försöka få problem åtgärdade i byggnaden, som att det inte funnits någon värme på nätterna, att det drar kallt från fönstren och att torktumlarna och tvättmaskinerna inte har fungerat som de ska. Även duscharna är dåliga och i vissa duschutrymmen luktar det både mögel och avlopp.
– Kanske mitt land är korrupt och i krig men vi använder inte sådana här system, säger Olena Bilenko och visar hur avloppsrören är kopplade så att vattnet rinner rakt ut på golvet i ett av badrummen.
En dushkabin har tagits bort och ersatts med en stol för att en av de boende som sitter i rullstol ska kunna duscha.
En av de boende är dessutom rullstolsburen och har svårt att ta sig in och ut ur huset på egen hand eftersom ytterdörrarna är mycket tröga.
– Lokalerna är inte handikappanpassade, säger Olena Bilenko.
Förutom oron för anhöriga hemma i Ukraina skapar alla problem här en stor stress.
– Allt är så långsamt här i Sverige. Vi ukrainare är snabbare, jag blir galen av att sitta och vänta, säger Olena Bilenko.
Ett av rummen på boendets övervåning har inretts med skolbänkar och en whiteboard-tavla. Där håller Olena Bilenkos dotter, tillsammans med två svenska volontärer, svenskaundervisning för de boende.
Marita Dahlby och Lars-Göran Söderström är två av många gotlänningar som skänkt kläder och husgeråd till de ukrainska flyktingarna i Klinte.
På grund av kriget är det ingen som vet när det går att återvända till Ukraina och att lära sig svenska är viktigt för att komma in i samhället. De ukrainska flyktingarna erbjuds olika svenskakurser, bland annat genom det som kallas ”Svenska från dag ett”, men har inte rätt till den kommunala vuxenutbildningen svenska för invandrare, SFI.
– Vi behöver lära oss svenska. Vi vill kunna studera och arbeta som vanligt folk, säger Olena Bilenko.
Hon vill återvända till Ukraina men vet inte om det är möjligt.
– Kanske återvänder vi, kanske kommer vi aldrig att kunna göra det.