Nang Thong-stranden i Khao Lak, här vräkte tsunami-vågen in annandag jul för 20 år sedan.
Hustrun Ulrika och deras två söner Charlie och Max, då fem och fyra, omkom när tsunamivågen dånade in över Khao Lak den där morgonen. Annandag jul har det gått tjugo år, men det är inget Pigge fäster någon större vikt vid.
Det där är bara siffror, sorgen ligger alltid som en dov ton bakom allt.
– Viktigare är att i så fall ta tillfället att prata om hur man går vidare. Att vara död är enkelt, att lämnas kvar och tvingas ta hand om allt och att tackla omgivningens synpunkter är svårare, säger han.
Pigge och hans nuvarande familj befinner sig för närvarande i Koh Lanta, Thailand. Något de gör varje vinter, han har inrättat livet så att likväl som han har många järn i elden och jobbar jämt kan han ta fritt när han vill.
Han tänker att det är genom sitt entreprenörskap han lärt sig att gå vidare:
– Kanske har jag tränat på det hela livet, att lösa problem. Jag insåg tidigt att jag inte skulle klara det här själv, så jag tog hjälp. Av alla, med allt.
Han berättar hur trädgården blev full när han bad om hjälp att räfsa löv, hur matkunniga kompisar lärde honom laga mat. Gäster bjöds in, kom som en, gick som annan.
– Vi skrattade och grät ihop, många visste inte hur de skulle bete sig mot mig. Vi pratade och pratade, det där var lika viktigt för alla.
Folk som varit med om ett trauma vill ofta prata är hans erfarenhet. Och det ville han. Så, råder han: Prata, säg något, vik inte undan.
Pigge Werkelin i januari 2005, hemkommen till Brissund efter katastrofen i Khao Lak.
Sedan tsunamikatastrofen har Pigge haft som något av en mission att prata om sorg och död i de sammanhang han kommer åt. Föreläsningar, panelsamtal, intervjuer.
Döden som en förutsättning för livet, ändå denna handfallenhet när den kommer: Det ryggas tillbaka, gås åt sidan, göms undan. För hundra år sedan var döden mitt ibland oss, nu är den undanskuffad. Tyst.
Men, som Pigge sade: Lätt är att vara död, svårare att leva vidare.
…vilket han bestämde sig för när han satt i ett träd i Khao Lak. Han hade flytt från vattnet och bråten, var för en sekund beredd att släppa taget, att skita i allt, men på en annan gren satt en norrman och skrek: ”nu må vi kämpe!".
– För Ulrikas och barnens skull bestämde jag mig där och då att se till att få ett bra liv. Det har jag nu.
I och med att Pigge Werkelin miste hela familjen kunde han gå vidare helt efter egen vilja. Det var "mitt bästa läge", som han uttrycker det.
För honom var det "positivt" att hela familjen gick bort. Detta ska förstås rätt. Nu hade han möjlighet att gå vidare på egen hand.
– Det var mitt bästa läge och ska inte sättas i relation till andra. Jag hade inget jag behövde förhålla mig till mer än händelsen i sig.
Redan tidigt uttryckte han önskan om en ny familj. Många torgförde sina synpunkter: ”Kan han inte låta kropparna kallna först!?”.
– Jag fick veta att det diskuterades högljutt på fester, men vad visste de om mig? Ingenting!
Han blev ett ansikte utåt i samband med tsunamin och är medveten om att han kommer att bli kontaktad i ärendet av media vart femte, tionde år. Men det som hänt har hänt, bättre att ta tillfället att prata om hur man går vidare efter en katastrof, tycker han.
I sorgen finns, säger han, inget rätt eller fel, var och en går sin egen väg, för honom var en ny familj den rätta. Kort senare träffade han Monika med vilken han i dag har två tonårsdöttrar.
– Jag skulle rekommendera människor som mister sin partner att tidigt ta in någon annan i huset. Det innebär inte att man lägger det andra bakom sig, bara att man ser framåt. Jag var i oerhört stort behov att ha folk omkring mig.
Vad lärde du dig främst av katastrofen, skulle du säga?
– Att inte vara lika rädd som tidigare. Jag vågar ta upp saker, kritisera det jag tycker är fel, prata om sådant som är viktigt. Jag vågar säga att jag faktiskt i dag har ett bättre liv än tidigare.