GA möter Ann Wolff när hon är mitt uppe i arbetet med att färdigställa sin utställning. Det är en konstnär som med förväntan ser fram emot vernissagedagen.
Ann Wolffs konstskapande är för de flesta förknippat med hennes glasskulpturer, dels tunga verk avsedda för offentliga miljöer och dels sådana i inomhusformat. På Galleri Ridelius är det de mindre formaten som beretts plats.
– Jag orkade inte ta upp 300 kilo för trappan.
Galleriinnehavaren Christer Pettersson försäkrar henne dock om att golvet utan problem hade hållit för tyngden.
Av de verk som är med är en av glasskulpturerma välkänd. Det är nämligen samma modell som återfinns på predikstolen i domkyrkan.
– Jag gör vanligen 5-6 stycken av de mindre.
Men hon har således också tagit med några bronser samt även grafik.
– Jag tecknar väldigt mycket och visar här på en bredare skala än vad jag brukar göra.
Ansikten är återkommande i hennes motivsfär.
– Människan intresserar mig mest, sammanfattar Ann Wolff sin motivkrets.
– Människan som sådan och hennes identitet, mitt intresse i människan bestämmer över materialet. Jag påstår att vi bär väldigt många ansikten mot vad vi visar i vardagen.
Och hennes nu utställda verk bär syn för sägen. Där förekommer oftast ett mänskligt ansikte, det kan vara i form av en fantasi men även något som utgår från ett självporträtt.
”Behind the mask” heter också en svit på väggen. Ann Wolff framhåller att hon själv ingår i några bilder, från ett rent självporträtt till olika ansikten med förändrade drag.
De flesta av hennes utställda verk är nutida produktion. De grafiska bladen är dock från 1985. Hon redovisar en väsentlig skillnad mot sitt skapande i dag.
– Då var verken mera berättande, det har jag lagt ner.
Två bronsskulpturer finns också med.
– Jag jobbar först i lera för glaset och kan då lika gärna göra i brons också. Det har hängt med genom åren.
En väsentlig skillnad är att för bronsföremålen måste hon anlita ett gjuteri. Och:
– Brons kan fixas till efteråt. Om det är en spricka i glas så är det en spricka...
Olika tekniker således men när Ann Wolff ”pressas” att välja ett uttryck blir det ändå: Glaset.
– Jag kan glaset och vet hur jag ska använda det eftersom jag hållit på så länge. Det är ett fantastiskt material med de skiftningar som blir när solen lyser på det. Jag har haft glädjen att kunna ställa ut och bli bekant och känd. Då blir det också resurser för att prova nytt och gå upp i format och det är inte så många som jobbar i glas.
Hon menar att det i Sverige oftast handlar om att man måste kombinera med design för en industri. Något som kan gå ut över energin för det egna skapandet. Själv var Ann Wolff under 15 år knuten till Kosta-Boda-koncernen.
– Jag gjorde mig självständig på 1970-talet och ägnade mig åt mig själv.
Ann Wolff fyller 80 år i slutet av månaden men hon går fortfarande på hög växel. Närmast kommer hon att med premiär i juli ställa ut hela 50 verk på ett glasmuseum i Toyama (en japansk stad som satsar hårt på att bli ”Glasets stad”).
– En stor sak på ett fantastiskt museum, sammanfattar Ann Wolff.
– Jag är en gammal räv i glaset men har fortfarande mycket ogjort.
Bland annat planerar hon lokalt för en insats under sommarens Almedalsvecka.
Utställningen på Ridelius pågår till den 25 februari.