DU&JAG
Vi går en liten sväng efteråt, för bildens skull. Över gräsfältet, ut i tallskogen, som en pelarsal står träden sedan generationer.
Han ser sig omkring, han som till vardags har sitt värv på de stora teaterscenerna; Stockholms stadsteater och inte minst alltså Kungliga dramatiska teatern.
Men det här är något annat, här i skogarna finns grunden till allt.
– Jag vill egentligen inte använda ordet magiskt, men…det finns en magi här. Jag känner varje stig, varje sten. Här har jag lekt i som barn, här känner jag den allra största trygghet nu som vuxen.
Gurpe i Kräklingbo. Jo, det har lockat till roade följdfrågor sedan han flyttade till Stockholm. Ståkkålm.
Men för Razmus är det hemma, ett vitt hus med rött tegeltak alldeles intill vägen, den från Dalhem som strävar vidare mot K City.
När den här intervjun görs – den som kommer att handla om prestationsångest, drömmar och att hitta sig själv – är han tillfälligt på Gotland, i första hand för att äntligen få krama farmor och farfar, de som under hans uppväxt bodde tvärs över vägen.
Som han längtat. Ett år nu. Så när de äntligen fått sina sprutor tog han färjan hem.
Hem till ursprunget, det som finns så starkt inom honom.
Razmus Nyström slog igenom i den gotländska offentligheten i samband med Musikalkompaniets framträdanden. 2010 spelade han huvudrollen i ”Cabaret” inför hänförd publik i Säveaulan.
Det tände den gnista som förde honom vidare mot skådespelaryrket, en väg som gått via Scenskolan i Malmö till, alltså, de allra största scenerna.
Peaken hittills är huvudrollen i ”Angels in America” på Dramaten. Hans absoluta drömroll, vi kommer dit.
I sommar blir han också synlig på Netflix, då i sin långfilmsdebut ”Dancing Queens”, i regi av Helena Bergström.
Men – vi tar det väl från början:
Gurpe i Kräklingbo, berätta om din uppväxt här.
– Det här är verkligen min plats. Jag är verkligen allt här. Född här, döpt, gick i skola, det står ”Kräklingbo” i passet…det är hemma för mig. Farmor föddes i huset tvärs över vägen, de drev ett jordbruk där jag ofta var…
Så fint du beskriver det.
– Ja, kanske det. Men jag inser mer och mer hur mycket det betyder. Lugnet, det trygga här. Clara Klingenström, som jag för övrigt är helt betagen av, har beskrivit så fint vad Gotland är för henne. Jag känner igen mig i det. Jag är inte så spirituell…men det måste vara något med kalkstenen!
Sedan några år bor Razmus i en etta vid Skanstull i Stockholm. Där pågår livet ständigt, alldeles för intensivt för en känslig själ, som han uttrycker det.
– Att komma hit till naturen, att för några dagar lämna den prestationsvärld jag lever i…det kan bara göra gott.
Den lille Razmus som växte upp här, vem var han?
Han skrattar till, minns honom utan att för den skull komma riktigt nära. Men:
– En kille med stort uttrycksbehov, jag liksom bara pågick, hela tiden, alltid lite för mycket, tror jag.
Han minns tydligt hur han skrev egna pjäser som spelades i gympasalen i Kräklingbo skola, han minns också – starkt! – hur han såg ”Möss och människor” i bygdegården med Evert Jansson och Bengt-Åke Rundqvist i rollerna.
Något planterades i honom under de åren, önskan att uppträda; sjunga, dansa, spela…berätta historier. Konstigt egentligen, tycker han, de influenserna fanns inte alls i hemmet.
Han kände sig alltid annorlunda. Så säger han det, så minns han det. Alltid den tjejiga, alltid utsatt, mobbad, jo, det också. Tidigt kallad ”bög” utan att riktigt förstå vad det betydde.
Den otrygghet han emellanåt kände genom skolåren försvann i rampljuset. På scen är han oantastligt, så var det då, så är det nu.
– Det finns en otrolig befrielse där, en flykt i tre timmar till en uppbyggd värld där jag har full kontroll. Exakt så är det.
Vad har Musikalkompaniet betytt för dig?
– Allt.
Är det så?
– Ja, allt. Det var så otroligt stort att vi fick möjlighet under Sofia Ahlin Schwanbom, att bli tagna på allvar, få jobba tillsammans, få möjlighet att växa…där fanns verkligen en plats för oss som hade det där uttrycksbehovet.
2010, ”Cabaret”, huvudroll.
– Ja, vad säger man. En milstolpe. Som jag slet med den rollen, gick in med allt jag kunde för att verkligen brinna. Det var starkt. Att få spela, sjunga, ta plats…
Vad gjorde det med dig, att stå på scen? Kanske gör än i dag?
– Det finns liv i det…att vara i ett sammanhang, att expandera i en känsla. I början, jag hade inget stopp på uttrycksbehovet, jag växte…och jag älskade det!
Razmus lämnade Gotland efter gymnasiet, jobbade med tv-produktion, sökte Scenskolan i Stockholm men sprack och kom istället in i Malmö.
Där inställde han sig med sina meriter, sitt kunnande, sin talang och sin lust och insåg tidigt att han var…
– …ingenting. Det var en jävla resa. Inget jag kom med dög, jag var van att använda det jag hade på scen. Passionen, alla känslor på en gång. Min tanke på att eventuellt ha en begåvning monterades ner helt och hållet.
Låter tufft.
– Det var det. Jävligt jobbigt. Allt var ett undersökande arbete. Det fanns inget som var bra, inget som var dåligt. Det bara var! Det var kropp, röst, teori…jag menar: teori! Jag hade noll koll, hade alltid kört på lust.
Det blev tre år av slit, känslan att aldrig riktigt duga, en enda lång process där han stundtals aldrig såg slutet. Tvivel. Funderingar.
Inte förrän skolan var över, 2015, lyckades han hitta hem i skådespeleriet. Han kom med i ”Happy end” på Stockholms stadsteater, en uppsättning där det mesta var en lek.
– Vi hade så galet kul, äntligen kunde jag hitta hem i allt jag vässat och vässat under tre år.
…men ändå, säger han. Ändå har han fortfarande inte riktigt hittat hem. Varje arbete, varje ny roll är att börja om igen.
Att möta det kraftiga motstånd han har inom sig, ta sig an kampen; att inte vilja men vilja ändå. Mobbningen i skolan är en drivkraft, absolut, "jag ska visa dem!". Varje entré är att besegra sig själv.
Våren 2018 steg Razmus upp på Elverkets scen i sin absoluta drömroll, den som ”Prior” i Tony Kushners ”Angels of America”.
Elverket är en fristående teaterscen, dock tillhörande Dramaten.
"Angels in America" utspelar sig i mitten av 1980-talet när HIV-viruset börjar sprida sig och kretsar kring två hiv-positiva personer, den homosexuelle Prior och den homofobe högerpolitiken Roy Cohn.
Handlingen är så politiskt laddad att pjäsen är förbjuden att spela i flera länder.
– Alltså…jag är helt golvad av berättelsen. Jag är själv homosexuell, jag har gjort den resan, han flyttat från landet till Stockholm, jag känner ett så starkt arv, det där är min värld…det är den bästa pjäs jag läst, sett…allt.
Och att då få göra den rollen!
– Ja, du fattar! Och ännu starkare: Att göra researcharbetet, att möta en person som var döende i aids men som sedan räddades av potenta bromsmediciner. Att möta den verkligheten…
…då var tankarna på att själv lysa på scen underordnade, menar han.
Det är de för övrigt alltid, Razmus citerar kollegan Krister Henriksson: ”Det finns inget värre än att se på skådespelare som njuter av sig själva”.
Men:
– Att ha människor i publiken som förlorat sina vänner i aids…det är någonting mycket större än att bekymra sig över om jag är bra nog på scen.
Hösten 2017, när Razmus kom till Dramaten inför ”Angels in America”, exploderade Metoo-rörelsen.
När han varit där i två veckor berättade 456 skådespelerskor i ett gemensamt upprop om övergrepp och trakasserier under rubriken "Tystnad, tagning".
Snacka om en omtumlande start!
Ja, säger han. Skakar lätt på huvudet.
– Det var svårt att komma som ny, att höra berättelserna, känna frustrationen. Men jag ser strukturerna överallt, inte bara inom teatern. För att jag lever i samhället. För mig var det självklart och nödvändigt att det här hände.
Han förhöll sig stursk, säger han. Backade inte trots att han var ny i huset:
– Jag var hård med det i alla samtal och diskussionsgrupper. Lyssna och självrannsaka är enda vägen fram.
Det arbetet är igång, säger han. Oerhört starkt är det att vara med i den processen.
I mars 2020 stannade hela samhället av när corona-pandemin nådde Sverige. Sedan dess har inte mycket varit som förr.
Razmus hade spelat ”Furstinnan av Amalfi”, i regi av Suzanne Osten, på Dramaten i en vecka när allt stängdes ner. Plötsligt fanns bara tomhet och snurrande tankar.
Men, ändå, det har funkat hyfsat. Så säger han det, även om han saknar en publik att spela för.
– Jag gjorde en webb-serie tillsammans med min bästa kompis Per, spelade en pjäs om Monica Zetterlund i Malmö i höstas och dessutom har jag spelat in en långfilm, säger han.
Den heter ”Dancing Queens”, regisserad av Helena Bergström, och släpps på Netflix den 3 juni. Det är en stor stund, han jobbar gärna mer med film framöver, säger han.
Under våren har en kommande uppsättning av "Cabaret" repeterats på coronaanpassat sätt, nu är den pausad till i höst. Då, när den sätts upp, blir det som en cirkel som sluts, minns huvudrollen i Musikalkompaniets uppsättning 2010.
– Men här är jag bara en del i ensemblen. Förhoppningsvis kan det bli premiär till hösten.
På gång är också föreställningen ”Yttersta minuten”. 70 skådespelare har av regissören Mattias Andersson fått berätta vad de skulle ägna sin sista minut på Dramatens stora scen åt om de kunde välja.
När den här artikeln publiceras har repetitionerna just inletts.
– Bara tanken att göra det här, 70 pers på scen, att vara del i det kollektivet, får mig att slå frivolter!
Se där. Det finns verkligen glädje också. En lycka i att göra det han gör.
Och han gör det för att det inte fanns, eller finns, något val. Stark lyser lusten att berätta.
Jag frågar vad han ska göra resten av livet och han säger att…
– …jag vill komma dit där jag inte är för hård mot mig själv, att ha tilltro till mig själv i den tuffa konkurrensen, att det löser sig om jag gör allt jag kan.
Fortsätta tro på att samhället kan förändras, menar han. Att solidaritet går före ekonomi, kategorisering och grupperingar. En bättre och mer inkluderande värld, kort sagt.
– Jag vill kunna släppa prestationsångesten! Men samtidigt, ”tvivlet för oss framåt”. Det är Marie Göranzons ord, jag hörde det i nån podd.
Marie. Känner du henne?
– Nä, inte känner. Men vi gjorde en scen ihop i ”Dancing Queens”, det är stort.
Ni har ett ”z” gemensamt, du och hon. Och Suzanne Osten.
– Ja, eller hur! Mitt kommer från föräldrarna, jag är oskyldig. Syrran heter Felizia, med ”z”, de tyckte väl att vi skulle vara lite speciella. Razmus med dansbands-z från Gurpe i Spyboda…jo, nog är man lite speciell, skrattar han.
Reflekterar du över att du är där uppe nu, bland de där namnen, på de där scenerna?
– Jag vet inte…jag har jättemånga förebilder omkring mig, jag har nog inte riktigt tagit in det. Jag ser upp till många, men det är hela tiden ett arbete framåt.
Ni är många gotlänningar som nått tämligen långt; Ville Blomgren, Philip Jalmelid, Stina Norberg är bara några. Hur tänker du kring det?
– Att det är jätteroligt, det finns möjlighet att växa här på Gotland. Man stärks av varandra, av varandras framgångar. Jag har lyssnar mycket på Ainbusk, Josefin Nilsson och nu på Clara…det är känsliga individer som vågat stå i sin smärta och rädsla och förmedlat sitt artisteri och konstnärskap. Det är stort, tycker jag. Inspirerande.