I Kräklingbo finns en forskare som flitigt deltagit i samhällsdebatten om åldrande de senaste decennierna. Mats Thorslund bor här tillsammans med sin fru Margareta, en bit upp på en grusväg från Krakas krog, i vägskälet där sockenkyrkan ligger. De köpte huset, som hade stått öde, för arton år sedan.
– Vi blev oerhört väl mottagna, säger Mats Thorslund om grannskapet.
Till fastigheten hör skog och fram till förra året hade paret också ett trettiotal tackor, så "deltidsboende" är en mer rättvis beskrivning än "sommargotlänning". Det andra hemma är Täby.
Mats Thorslund är professor i socialgerontologi vid Karolinska institutet. Gerontologi är forskning om åldrande och studiet av åldersrelaterade förändringar. Han fyllde just 75, men är verksam, med flera pågående centrala uppdrag. Han ingår i det äldreforskarråd regeringen utsåg i slutet av förra året och är en av sju ledamöter i den nyligen tillsatta coronakommissionen, ledd av tidigare chefs-JO Mats Melin.
Hans forskning om åldrande går tillbaks åtminstone fyra decennier. Han har bland mycket annat arbetat med Sweold, en av de längst pågående levnadsnivåundersökningarna om äldre i världen. Söker man artiklar av Mats Thorslund kan rubriken på en artikel i tidskriften Sociologisk Forskning från 2005 sägas vara typisk: ”Äldreomsorgen och gapet mellan verkligheten och de politiska målen”.
– Jag har intresserat mig för klass och kön och ojämlikheter i min forskning. Varför vissa blir sjuka, varför vissa lever mycket längre, sådana frågor, säger Mats Thorslund.
– I biståndsbedömningarna har det skett en förbättring. För 20-30 år sedan gynnades dels överklassen, dels männen. Orättvisan som framför allt märks i dag gäller i vilken kommun man bor.
Och han fortsätter om sin forskning:
– Centralt har också varit hur åldrandet förändrats. Jag är själv född 1945. Vi hade de största födelsetalen då och vi som tillhör den generationen dör inte som tidigare. Cancer, stroke, infarkter – på många områden behandlas och tillfrisknar numera äldre patienter som förr inte skulle överlevt. Vi dör numera oftare av ålder, med sviktande organ, och det går inte särskilt fort.
Det ställer dramatiskt ökade krav på ett välfärdssystem som Mats Thorslund menar varit "ganska generöst". Så här långt.
– I alla fall i förhållande till de flesta länder. Men under de senaste tjugo åren har vi inte orkat plussa på resurserna i takt med behoven. Det är haken.
– Platserna på särskilda boenden har minskat. Kriterierna för att få en plats har blivit mycket hårdare. Då blir det viktigt att fråga sig hur väl hemtjänsten fungerar, hur välutbildad och stabil personalen är. Jag tänker om pandemin att Stockholm och Gotland är skilda världar. I storstaden kan en äldre som har hemtjänst få besök av 15-20 olika personer under en vecka och det ökar såklart risken för smittspridning.
Nu under pandemin finns en diskussion om den så kallade Ädelreformen från 1992, där kommunerna fick ett formellt sjukvårdsansvar som tidigare legat på landstingen.
– Samarbetet behöver stärkas, det behövs mer medicinsk kompetens på de särskilda boendena, säger Mats Thorslund apropå det.
På Gotland är ju kommun och landsting samma och kallas region, men vikten av samarbete mellan socialtjänst och sjukvård är lika stor här, påpekar han.
En annan het politisk fråga, inte minst i spåren av pandemin, är vad privatiseringen av stora delar av äldreomsorgen fört med sig.
– Här ger forskningen inga tydliga svar. Det finns väl fungerande boenden och boenden med problem i både privat och offentlig regi. Bemanningen är generellt lägre inom det privata, men där är också oftare mer chefstätt, vilket i viss mån kan kompensera. Konkurrensutsättningen i sig sätter dock en ekonomisk press på äldreomsorgen som gör att resurserna inte tillåts öka.
Privata utförare för att öka valfriheten löser inte resursfrågan, framhåller han:
– Det är lite som att flytta däcksstolar på Titanic. I stora delar av landet är valfriheten dessutom en chimär.
Mats Thorslund konstaterar att det, trots partipolitiska skillnader om privatisering, ändå finns en bred konsensus om att Sverige ska ha en skattefinansierad och jämlik äldreomsorg och sjukvård. Därtill är ambitionerna i socialtjänstlagen höga. Ekvationen går inte ihop. Inte heller ett förstatligande löser frågan om resurserna:
– Hur vi än vänder och vrider på steken kan vi inte leva upp till nuvarande standard, när behoven i befolkningen ökar. Om vi inte tillför mer.
Sänkt skattetryck med sju-åtta procentenheter, vilket skett sedan början på 90-talet, ger dramatiska effekter.
– Ska man hålla nivån på insatser för äldre skulle man om bara några år behöva tillföra ungefär lika mycket som vad försvaret och polisen kostar tillsammans. Och kommande generationer äldre har nog krav på att inte bara hålla nivån, utan höja standarden.
I Tyskland och Japan har barn och familj lagstadgat ansvaret för äldre, i stället för det offentliga. I USA står många utanför välfärden, är exempel Mats Thorslund nämner.
– Finns modeller utomlands vi kan använda? Finns det något vi ser som attraktivt? Forskare frågar men inom politiken lyssnar få eller ingen.
Det har inträffat nu också under pandemin. Regeringen tillsatte äldreforskarrådet strax före jul. Ett par månader senare var smittspridningen ett faktum – men rådet kallades inte in. Nu, sedan experterna i rådet själva gjort sig påminda, är de kallade till ett första möte den 1 september.
– I rådet finns medicinsk kompetens som kunde kommit till nytta. Vi som forskar om åldrande skulle inte kunnat ändra äldreomsorgen i en handvändning. Men vi kunde förmedlat hur illa det är ställt. På den punkten upplevde jag Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen som yrvakna.
I coronakommissionen räknar Mats Thorslund med att "röran i Stockholms äldreomsorg", med många vikarier och delade pass blir intressant att värdera. När det gäller de svåra frågorna om vård och omsorg för äldre i framtiden kastar han in ännu en pinne på brasan, som inte minskar behovet av resurser – och som försvårar politikernas dilemma:
– Ett långt och bra liv som äldre hänger mycket ihop med hur man haft det som ung och medelålders. Vill vi att gamla ska ha det bra i framtiden räcker det inte med att satsa på de åldersgrupper som står i tur att bli "äldre".
Samtidigt som äldreomsorgens behov alltså är skriande.
