Som krigskorrespondent har hon ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att bevaka oroshärdar på bland annat Balkan, i Afghanistan, Somalia och Tchad. Hon har skildrat svenska och amerikanska truppers arbete, och levt nära civilbefolkningarna i de krigsdrabbade länderna.
De senaste åren har det säkerhetspolitiska läget försämrats i Sveriges närområde, och i slutet av 2015 gav regeringen order till ett 50-tal myndigheter om att återuppta planeringen för skydd av landet i händelse av höjd beredskap eller krig.
– Det är bra att totalförsvaret byggs upp igen, men det är sorgligt att inte de kunskaper som finns tas tillvara. Veteraner, biståndsarbetare och flyktingar är grupper som har viktiga erfarenheter, säger hon.
Det finns visserligen ett nymornat intresse för försvarsfrågor och krisberedskap i Sverige, men Johanne Hildebrandt konstaterar att både myndigheter och enskilda medborgare har läxor att göra. Det handlar om att vara förberedd och utrustad – och det handlar om moral för att klara prövningarna.
– Det var mitt intresse för vad som händer med människor i krig och krigspsykologi som fick mig att bli krigsskorrespondent 1991. Jag har varit på plats när krig brutit ut och följt faserna från förnekelse, chock, till vilja att överleva och till utmattningen.
– Det är inte så att alla springer runt och skriker hysteriskt, utan människor är ofta rationella och vill hjälpa varandra. Det folk ångrar mest är inte vad de gjorde under ett krig, utan vad de inte gjorde, berättar Johanne Hildebrandt.
Grunden är en god hemberedskap med sådant som mat, vatten, batteriradio och annan utrustning, så att hushållet klarar exempelvis störningar i elnätet och vattendistributionen.
– Jag tycker att det är medborgarens plikt att ha saker hemma så att man klarar sig i två veckor utan hjälp. Det borde ju finnas en stolthet i att kunna bidra till samhället genom att vara en tillgång och inte en belastning, resonerar hon.
Samtidigt kritiserar Johanne Hildebrandt nedmonteringen av totalförsvaret efter det kalla krigets slut i början av 1990-talet. I organisationen ingick stora lager utspridda i Sverige med sådant som livsmedel och drivmedel.
– Det är helt sanslöst att det inte finns några beredskapslager kvar. De som bestämde att de skulle tas bort borde ställas till svars, dundrar hon, och syftar inte minst på Gotland och öns isolerade läge.
På samma vis borde den militära grundberedskapen vara av högsta kvalitet, anser Johanne Hildebrandt.
– Vilka är det man kan lita på? Jo, det är ju bygdens kvinnor och män. Människor som strider för sin hembygd strider hårdare. De har lokalkännedom, och känner varandra och är därmed mycket svåra för en fiende att infiltrera. Gotland borde därför ha landets vassaste hemvärn. Utrustningen borde i princip vara på jägarförbandens nivå, och om staten inte satsar mer på hemvärnet här måste man ställa sig frågan om Sverige är berett att avstå Gotland.