Erik, som egentligen heter något annat, väntar på oss i det lilla besöksrummet. Vi blir insläppta av vakten och Erik hälsar och slår i hand och sätter sig sedan i en blå fåtölj med trähandtag.
– Jag ordnade så att vi fick kaffe, säger han och pekar på termosen och engångsmuggarna som står på det lilla bordet.
Fängelset i Visby är landets minsta slutna anstalt och när GA besöker Erik så är det bara han och en till intagen som bor där. Det blir inte mycket till ett socialt liv.
– Det värsta är att allt är så tajt och när det gäller sysselsättning så finns det i princip ingenting, säger han.
De ljusa väggarna är kala och i ena hörnet står ett par barnmöbler intryckta. Genom persiennerna ser man polishusets fönster. I det här rummet är Erik sällan. Sedan han flyttade till Visbyanstalten har han sagt till sina anhöriga att inte komma och hälsa på. Han tycker inte att deras resa och kostnaden för en hotellnatt är värt det för att få ses ett par timmar i det här rummet. På andra anstalter har det fungerat bättre, tycker han, för där har det funnits en besökslägenhet. Istället håller han kontakten genom telefon.
Erik avtjänar ett 15 år långt fängelsestraff för mord och han har tidigare suttit på anstalter med den högsta säkerhetsklassen, trots att det fanns beslut på att han kunde ha suttit på anstalt av lägre säkerhetsklass. Sedan oktober 2015 är han inlåst i Visby. Nyligen riktade JO skarp kritik mot Kriminalvården på grund av de dåliga förhållandena på Visbyanstalten. Erik har läst inspektionsprotokollet och skriver under på kritiken som framkommer där.
– Äntligen kommer JO med ett beslut som är värt något, säger han.
Kritiken är återkommande, under tidigare inspektioner så har samma synpunkter framförts. En av de allvarligaste punkterna handlar om lokalernas utformning, med andra ord att de är för små.
– De här lokalerna passar egentligen som ett häkte. Och det är ju en annan sak att sitta där för då vet du att den tiden har ett slut. Men jag blir säkert kvar här till 2020, säger Erik och beskriver att i de gemensamma utrymmena kommer man inte mer än fem steg ifrån sina medfångar:
– Min värld blir så liten och man blir ovan vid att umgås med människor.
Eftersom de intagna delar vissa utrymmen, som exempelvis gymmet, med häktets intagna så betyder det att de bara får vistas där ibland. När Erik satt på anstalt med högre säkerhetsklass så fanns det fler och större gemensamma utrymme och han kunde dessutom nyttja dessa en mycket större del av tiden.
Intagna på svenska anstalter har rätt till meningsfull sysselsättning, vilket Visbyanstalten har svårt att uppfylla enligt JO. På eftermiddagarna tillverkar Erik trädgårdstomtar på uppdrag av ett företag.
– När jag kom hit fick vi göra pärlplattor, så det här med tillverkningen av trädgårdstomtarna var ju i alla fall ett steg framåt, säger han.
Visbyanstalten har flera behandlingsprogram som de intagna kan delta i. Det var meningen att Erik skulle ha gått ett program som handlar om partnervåld och som han själv säger är en av anledningarna till att han blev placerad just på Gotland.
– Efter ett och ett halvt år har det fortfarande inte kommit till skott, säger han.
Dagarna ägnas åt så kallad självförvaltning, alltså att laga mat och tvätta, och på förmiddagarna studerar Erik, just nu går han en skrivarkurs.
– När jag kommer ut tänker jag skriva en bok om den svenska kriminalvården, säger och tillägger att det blir som en uppföljning på den bok som redan skrivits om hans fall – ”Att döda en hustru”.
I Eriks fall har Kriminalvården gjort bedömningen att han har ett skyddsbehov, alltså att det kan finnas en hotbild mot honom, eftersom han är förre detta polis. Att sitta på Visbyanstalten gör dock att han blir mer isolerad än vad som är nödvändigt, tycker han själv. Även JO lyfter frågan om att de intagna i Visby isoleras i en alltför hög grad sett till vilken säkerhetsnivå som de har. Erik önskar att JO:s inspektion ska få konsekvenser.
– Om jag ska vara riktigt ärlig så hoppas jag att de stänger. Det är inte människovärdigt att sitta här, säger Erik, som dock tycker att personalen i Visby gör sitt bästa för att få det att fungera så bra som det går med tanke på omständigheterna. Besluten, påpekar han, ligger hos Kriminalvårdens huvudkontor.
– Men att sitta här är mer påfrestande än i säkerhetsbunkern.
Det finns kanske de som tycker att ni fångar har förbrukat era rättigheter, vad säger du till dem?
– Någon gång ska man väl komma ut? När jag har sonat mitt brott så är ju frågan hur jag ska tas emot i samhället, säger Erik.