Simon Härenstam dammar av ett närmast utdött fenomen i den svenska politiken: värdegrunden. Men medan de etablerade partierna allt oftare överger den, lever den gott i politikens ytterkanter.
I en av de otaliga intervjuer Simon Härenstam ger timmarna efter sitt besked om att lämna politiken säger han: ”Det har blivit mycket mer fokus i politiken på hur man får makten – och inte vad man ska göra med den.” I en enda mening sammanfattar han därmed den svenska politikens utveckling under hela 2000-talet.
I mittenpartiernas desperata strävan efter att locka nya väljare, har värderingarna gradvis fått stryka på foten till förmån för snabba positionsförändringar utifrån den opinion som har störst attraktionskraft för stunden. Inför valet 2002 väckte det stor uppmärksamhet när socialliberala Folkpartiet plötsligt ville införa språktest som krav för svenskt medborgarskap. Lagom till valrörelsen 2010 deklarerade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att Moderaterna numera värnade svensk arbetsrätt och inte tänkte röra den inom borgerligheten hett omstridda lagen om anställningsskydd. Och under sin tid i regeringen har Miljöpartiet slaktat heliga kor på löpande band. Gamla partister knorrar betänkligt när ideologiska kärnfrågor kastas överbord, men tystas i allmänhet ned på vägen mot makten och härligheten.
Ideologi har blivit politikens svar på en pinsam gammal faster som sitter på släktträffarna och påpekar gamla sanningar som ingen längre bryr sig om. Man ler överseende, hummar något ohörbart till svar och försöker snarast möjligt byta samtalsämne till något mera nytt och fräscht.
Den enda plats i politiken där värdegrundens roll ännu är ohotad är hos partierna i blockens ytterkanter. Både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ vilar tungt på sina respektive värderingar. Visserligen kan man hävda att de, åtminstone än så länge, står så långt från makten att de inte behöver kompromissa. Men den som följt Moderaternas utveckling i opinionssiffrorna den senaste tiden, inser att partiets hastiga omsvängning i förhållande till SD inte precis har tagit dem närmare makten. Tvärtom är Moderaterna nere i sin kraftigaste opinionsmässiga svacka sedan Bo Lundgrens dagar.
I jakten på väljarna verkar de etablerade partierna ha tappat bort en detalj, nämligen att väljarna verkar uppskatta de värderingar de just har övergett.