I höst har en misstänkt gruppvåldtäkt i Visby delat ön i flera läger: många blev skrämda av tanken på att en kvinna inte skulle kunna känna sig trygg i Visby, andra deklarerade sin misstro mot hela rättssystemet och lät de frisläppta männen bli ett bevis på ett korrupt samhälle och en förevändning för rasistiska åsikter. Åter andra skrämdes av de starka reaktioner som anmälan och dess förvecklingar väckte och protesterade mot dem.
Män polisanmäls för brott mot kvinnor nära nog varje dag på Gotland, utan att det leder till demonstrationer. Det är inte heller första gången män av utländsk härkomst anklagas för brott. Men den här gången var det annorlunda. Den tid vi befinner oss i tillät en reaktion – och motreaktioner på den – som tidigare varit otänkbar.
I USA har Donald Trump blivit vald till president efter löften om att bygga fysiska, ekonomiska och symboliska murar mot omvärlden. Hans väljare tror sig veta att det ska ge dem tillbaka ett samhälle de upplever har gått förlorat. Lika övertygade är hans motståndare om att USA under Trumps ledning kommer att bli ett land där hatbrotten får fritt spelrum och kvinnors rättigheter minskar.
Idag marscherar nazister på Stockholms gator i en demonstration mot det de betecknar som en ”främlingsinvasion”. Samtidigt planerar flera olika grupper motdemonstrationer. Om utgången av manifestationerna blir fredlig eller våldsam vet vi inte förrän ikväll. Men en sak vet vi redan nu: samhället faller isär och det är inte bara politiker som Donald Trump som bidrar. Många av oss står inte bara och tittar på medan det händer, utan håller själva i spaden som gräver sprickan allt djupare.
Vi delar upp oss själva i vi och dem, i de goda och de onda, de medvetna och de omedvetna, de intellektuella och de lågutbildade, etablissemanget och vanligt folk, rasister och kulturmarxister, svenskar och utlänningar.
Tillmälena haglar mellan grupperna. Fördomarna behöver aldrig ens prövas då facebooks algoritmer håller oss på betryggande avstånd från varandra.
Dystopier tar Brexit och Trumps seger som intäkt för att vi är på väg in i en ny tid präglad av oro och konflikter. Tanken är förfärande och det är lätt att känna misströstan.
Men hat har otroligt mycket svårare att få fäste i ett samhälle som håller ihop, och som byter ut slagorden mot samtal. Den uppgiften ligger tung, inte bara på världens ledare, utan på var och en av oss. Kampen börjar redan i vårt eget facebookflöde. Genom att sänka tonläget till en anständig nivå (oavsett vilken sida man tillhör), genom att inte reflexmässigt blocka våra meningsmotståndare utan öppna för samtal och genom att inte dela upprörda länkar utan att med säkerhet veta att de är sanna.
Med små steg har vi kommit dit vi är idag. Med små steg kan vi påbörjan vägen tillbaka till en samhällsdebatt som inte plägras av splittring.