Jag vrider på kranen och fyller en tillbringare med vatten och håller upp det mot ljuset från fönstret. Det har ungefär samma färgton som flädersaft. Vattnet i sommarhuset i Gammelgarn smakar inte illa. Det smakar inte gott heller. Det smakar just ingenting alls. Men färgen får mig ändå oftast att hellre välja köpt vatten på flaska att dricka. Kranvattnet använder jag till allt annat: kaffe, matlagning, men även (hur inkonsekvent det än låter) att blanda saft på.
Jag har inte tagit några prover på vattnet. Jag har ingen aning om vad det innehåller. I ärlighetens namn är jag mer bekymrad över att ha vatten över huvud taget. De senaste somrarna har det tagit slut och vi har kört vatten på en specialbyggd kärra med tre stora tankar på flaket vars dyrbara innehåll vi sedan tippat ner i brunnen. Jag har inte ens tänkt tanken att vattnet skulle kunna vara ohälsosamt. Min huvudbry har snarare handlat om att få gäster från andra delar av landet att förstå att "snåla med vattnet” inte betyder att man ska minska duschtiden från en halvtimme till en kvart. Det betyder att man helst inte ska duscha alls.
Hemma hos mormor i Eksta stod dricksvattnet i en hink på diskbänken med skopa i. Vattnet som rann ur kranen både smakade och luktade illa. Och bekanta på Östergarnslandet köpte helst färgglada lakan, eftersom det missfärgade vattnet ändå gjorde all vittvätt gul.
På Gotland har vi tvingats vänja oss vid att vatten är en bristvara och ofta dessutom dåligt. Vi har vant oss vid hemmasnickrade lösningar för att få vattnet att räcka längre, eller att ens få det drickbart. De senaste dagarna har GA granskat konsekvenserna av vattenbristen. Vi har visat att mycket lite har gjorts – trots att vattenbristen har varit känd i decennier. Vi har visat att bristen på vatten kan få stora konsekvenser för öns turistnäring i form av minskade intäkter och ökade utgifter. Vi har också visat att de få mätningar som gjorts visar på stora brister i kvaliteten på vattnet. Men det som står ut mer än något annat är politikernas tydliga besked: det dåliga vattnet är inte vårt problem. Det är den enskildes ansvar.
De har fullt lagstöd för den invändningen: har man privat brunn är det upp till en själv att se till att vattnet är bra. Men det är just det som är problemet. Det är helt orimligt att hela ansvarsbördan för något så viktigt som vattnet ska landa i knät på fastighetsägaren. Ja, den enskilde kanske ska ha det ekonomiska ansvaret. Men vattnet är en samhällsfråga. Det riskerar inte bara en befolkningsmässig och ekonomisk tillväxt. Som vi berättat tyder ny forskning på att vatten med höga borhalter i vattnet påverkar storleken på de barn som föds. Det sammantaget gör att kontroll- och informationsansvaret självklart borde ligga hos myndigheterna. Det är om inte annat ett anständighetskrav.
Men idag är det ingen som driver den frågan. Det innebär att jag redan i sommar kommer att testa mitt vatten. Det borde ni också göra.